Jag är inte längre kär i min man

Rävsax låter det som, ja. Och med barn med i bilden kan man inte bara gå och börja om. Svårt bara skriva nåt vettigt så här, så mycket jag inte vet ju. Som om din man själv känner att HAN mår dåligt? Och det där med olika sovrum, hur ser han på hela saken liksom? Jag känner till familjer där föräldrarna lever ihop som vänner för barnens skull, men det låter inte helt som att det är så ni har det? Och om barnen är små är det bra lång tid att leva utan närhet och kärlek tills de flyttat hemifrån. Är de stora kanske du kan hålla ut några år till för att kanske enklare gå skilda vägar sen? Nej för sjutton jag ska inte försöka ge råd som du inte bett om, och du har garanterat tänkt igenom alla möjligheter redan. Den enda lilla tröst jag möjligtvis kan ge är det jag själv brukar tänka på när jag står inför ett svårt val: Ofta behöver man inte sätta sig ner och välja, utan valet brukar komma av sig självt med tiden, om du fattar vad jag menar? Du måste inte fatta ett omöjligt beslut här och nu, det kommer ge sig med tiden vad du ska eller inte ska göra. Har du någon vän du kan anförtro dig åt? Eller varför inte en psykolog att lufta tankarna med? Livet är piss ibland. Är det inte olyckligt äktenskap är det obotlig sjukdom. Eller djup sorg eller nåt annat. Folk går inte runt och är så lyckliga som det ser ut, men det är lätt att plåga sig själv med att tänka det. Som du själv skrev, du är inte ensam i alla fall. En klen tröst, jag vet. Önskar dig allt gott. Från en annan mamma

Antar att han krossat ert äktenskap med nån form av otrohet och nu ser du honom för vem han är.
Samma här. Känner igen det du skriver. Har valt att stanna med min fru för jag klarar inte av att lämna mina barn.
Livet är helt annorlunda mot för tidigare.

Men hur kan en människa gå från någon som du var tokförälskad i, till någon som du som du själv säger fortsatte känna så för, till någon som du verkligen tycker är en dålig människa?

Har HAN förändrat sig så? Eller var du helt blind första XX åren?

Ibland fattar jag inte... Hur attraktion och kärlek kan gå till platonisk vänskap kan jag så klart förstå men ert steg är så stort.

Hur som helst så är det självklart (i mina ögon) att du inte kommer kunna fortsätta leva med en person du varken tycker om eller respekterar. Det måste, och kommer ta slut. För bådas er skull. Andra barn har klarat det, och sköter ni det snyggt kommer också era barn göra det.

Men du, det där låter ju inte bra. Det låter ju som att du nästan lever under hot. Jag menar eftersom att du inte vågar lämna honom.
Jag vill rekommendera att du ringer och pratar med någon, Exempelvis kvinnofridslinjen. Man behöver inte bara ringa dit när man är utsatt för fysisk våld.
Du kan ringa dit, vara anonym, och bolla ditt problem med någon professionell. 

Jag lärde känna honom som vän det första året. Och jag kan säga att han utger sig för att vara helt annorlunda. Jag förstod att han inte mådde så bra i sig själv som han ville att man skulle tro. Dock har han ju extremt låg självkänsla men skyddar den under en sjukt hård fasad. Han är säkert innerst inne en fin människa, men hur han betett sig väger över. Jag försöker se deb fina människa jag tror finns där inne. Men det är som om han alltid haft en fasad även mot mig, jag har varit mer hans fiende än familj. Har försökt prata med honom om detta.

Jag känner att det är på väg mot ett slut mellan oss. Jag kan absolut inte växa som människa i detta förhållande. Jag kvävs nästan.

Jag är inte en sån som skulle hålla ihop för barnens skull eftersom jag tror man sårar dem mer genom att låta dem se på när man mår dåligt. Men givetvis känns det tungt att rycka upp allt för barnen. Men som ni säger, de klarar sig.

Från min sida skulle det inte vara nödvändigt med en "smutsig" skillsmässa, men jag vet vad han går för och att han inte riktigt har samma inställning som mig. Det tyngsta är att veta hur hatad jag skulle bli, av honom och alla han skulle sprida ut dynga till. Jag mår som sagt nog dåligt än att ha någon som lägger energi på att göra mitt liv ännu surare. Och ja, han kan lyckas. Det är för mycket för att jag skulle klara av att ignorera det, just nu.

Men jag hoppas att det blir bra, jag tror också att beslutet kommer till en. Även om jag stundvis kan fastna i tankarna. Jag behöver nog bara bli redo.

Vad jag vet har han inte varit otrogen, det finns dock några lögner osv från hans sida som jag kommit på honom med men i proportion till allt annat är lögnerna det minsta problemet. Eller nä, men det ligger inte i toppen i varje fall.

Så som jag vill ha ett förhållande (hur man är mot varandra) är långt ifrån det jag lever i. Jag har givetvis försökt, redan sedan start, eftersom jag är sån men han är så pass olik att han seriöst inte förstår vad jag menar, han kan inte mitt språk. Bara när jag skojjar och skrattar tror han ofta att jag är elak. Finns ingen annan i min närhet som någonsin uppfattat mig som elak på det sättet. Han är en mycket knepig människa enligt mig, ingen i min omgivning har någonsin stött på en människa som honom, vilket då gör det ännu svårare för mig att veta hur jag ska bete mig. Allt blir liksom bara fel.

Jag pratar aldrig om vad jag känner på riktigt gentemot min man. Så ingen vet vad jag känner. Förutom jag. Det finns ingen jag kan vara helt ärlig med, har försökt med en terapeut men jag skulle nog behöva en psykolog eller någon med likvärdig utbildning, dvs mer utbildade människor för att kunna reda upp detta. Det är så svårt att förstå, eller så var min terapeut annorlunda. Har visserligen aldrig haft en terapeut som henne, hon sa ofta saker som jag tror att man inte får säga i hennes position till mig. Men jag har inte gett det någon till chans. Jag har åtminstone gjort framsteg som skriver här. Jag kände att jag bara behövde få det ur mig ich möjligtvis hitta någon att bolla med.

Uppskattar otroligt mycket era svar. Och jag är medveten om allt det ni redan sagt, dock tror jag mest att det är att jag vill prata och få in lite olika synvinklar och så vidare. Vilket val jag gör i slutändan är ju ändå mitt eget, men jag lyssnar gärna på vad andra har för synpunkter. Jag står själv tom och behöver lite input.

Hejsan! Det har gått över ett år nu. Och vet ni? Jag sitter fortfarande fast med samma tankar. Ingen som helst skillnad.

Bara det att man hela tiden tvekar osv är väl ett tecken på att det inte är rätt? När fan vet man vad man egentligen känner? Vet inte om jag normaliserat hela skiten eller vad som hänt, men jag lyckas inte ta mig bort trots att jag ofta drömmer om det.

Då är det dags att du söker hjälp igen. Det finns fler familjerådgivare. Börja med familjerådgivningen, du kan gå dit ensam, man måste inte vara par. Och börja planera ekonomiskt för ett eget liv. Skriv ut blanketten från skatteverket om skilsmässa. Läs på och gör dig redo. Du går under ju längre du stannar. Det är ju inte år 1840 utan 2018. Vi kvinnor har rätt till våra liv.

Känner så igen mig

Tack för era svar.

Jag har redan sett över några olika lösningar (ekonomiskt och praktiskt). Det största problemet är att få ett boende. Tillfälliga lösningar finns såklart men inget hållbart i längden.

Men jag är så himla rädd. Samtidigt som jag är rädd så vet jag att det troligtvis kommer bli bra. Men det känns så surt, jag vill ju ha det här familjelivet, jag vill inte ut och "leta" igen. Jag hatar det. Även om jag kommer tycka om singellivet ett tag så är det inte så jag vill leva. Jag känner mig inte redo att leva som singel. Jag försöker hela tiden peppa mig att det kommer gå bra, att jag ska ta steget men så drar jag mig ur när alla rädslor kommer emot mig. :(

Jag är i samma sits. Åren går men jag stannar för jag pallar inte med den konflikten som en skilsmässa skulle innebära. Fantiserar om att va själv (vill inte ha en ny), men det är alltid nåt som måste göras innan. Den där semestern eller nåt annat som är inplanerat. Vi sover separat, rör inte varann, pratar bara om praktiska saker (eller jag iaf, han tar inte ansvar för nåt). Han sitter mest och spelar spel. Ja, faktiskt all ledig tid. Det äcklar mig. Jag är aldrig själv hemma. Han tar aldrig ut barnen på nåt, själv. Plockar inte upp efter sig. Enda han gör är att laga mat. Troligtvis för han gillar att äta (jag lagar bara ?barnmat?).

Låter som att du lever med en 16 åring som bara vill äta sova och spela.
Hur känns det att vara hans mamma? Tonåriga barn som inte hjälper till brukar man säga åt att skaffa sig ett jobb och en egen lägenhet när man tröttnar.

Känner så igen mig i din situation, men har tyvärr inget bra svar. Önskar det fanns några bra tips eller svar på sådana här situationer.

Funderar själv inuläget på att lämna min sambo. Skeppet har under flera års tid sakta men säkert sjunkit till botten, vi uppskattar inte varandra längre. I somras kom jag på min sambo med otrohet, hade bevis på vad han hade skrivit till henne och jag pratade även med tjejen men ändå nekade han först. Sa att han skulle polisanmäla henne för förtal och massa grejer. Sen frågade jag flera gånger och till slut komsanningen fram. Sedan dess är allt jättedåligt. Jag kommer aldrig förlåta honom och vill inte fortsätta med honom mer heller. Men vi har också barn så därför jag inte gick med en gång. I nuläget har vi ingen som helst respekt för varandra och vi bråkar mycket om allt, ofta framför barnen också. Ser på våra barn att dom blir rädda när vi bråkar så har verkligen insett att vi måste göra något. Men min sambo kommer också bli arg/sur om jag lämnar. Han kommer dra in både soc och göra allt mycket värre än vad man behöver. Han är bara sån, ger sig aldrig. Jag vill lösa saker så smidigt som möjligt men inte han, därför drar jag mig för det. Min sambo har också förändrats mycket sen vi träffades. Nu är han bara bitter på allting och det är alltid något fel på alla människor! Ingen är bra nog utan det är alltid något som han stör sig på. Vi har inte roligt längre ihop, utan alltid blir det bråk om något. Jag vill leva mitt liv och se positivt på saker! Kunna vara en glad och energifylld mamma men just nu är jag rena motsatsen och det är hemskt. Blir ofta irriterad själv och det går såklart ut över barnen.

Blev långt om mig nu vilket inte var meningen men kände igen mig så. Har velat fram och tillbaka men har insett att man är värd mer än detta! Man är ju värd att vara lycklig och så är även du! Skickar all min styrka till dig och hoppas det kommer lösa sig för dig till slut!

Ni som känner såhär, jag tycker själv att när man tar kontrollen över sitt liv och skrider till handling så känns det bättre även när det blir tufft med skilsmässa och allt som hör till. En del människor är inte lätta att tas med nej. Men jag har hållit fast vid att hur man beter sig vid uppbrott och efteråt säger allt om någons karaktär. Är det en skithög man har att göra med så kommer man att utsättas oavsett vad man gör, att leva med en sån person gör saker med ens personlighet som inte är bra. Man har bara ett liv och finns det barn i bilden så är exemplet man sätter otroligt viktigt.

Det kan bli några tuffa år ja men efteråt blir det så mycket bättre även om en del tomtar sysslar med eftervåld, det ska man inte blunda för. Men man kan få ett liv som ger livsglädje, ihop med en dålig person får man inte ens det.