Varför tog erat förhållande slut?

Den första stora kärleken kom som en stormvind och sen svepte han förbi lika fort. Jag förstod aldrig riktigt varför det tog slut, men jag var ledsen bra länge efteråt.
Den andra kärleken var några år senare. Vi hade kommit så långt som att prata om att bil sambos när han en dag ringde och sa: Jag ska flytta till Belgrad så vi kan inte flytta ihop. Ett halvår senare hade han träffat en ung tjej där nere som han gifte sig med. Förklaringen var väl att han inte gillade mig tillräckligt mycket samt ville ha en tjej från hemlandet.

Om man lever i ett förhållande som man tror kan ta slut närsomhelst så tror jag att man börjar ha flyktvägar, och då tror jag att förhållamdet är rätt så kört.

Ambitionen att vara tillsammans för alltid är något man bestämmer sig för att ha.

Styr ni erat förhållande eller styr det er? Det är ni som bestämmer.

Det är skilnad mellan att ha ambitionen att vara tillsammans för alltid, och att övertygat tro att det faktiskt kommer att bli så. 

Att ha den ambitionen är såklart bra och det har jag också.

Men att faktiskt *tro* någonting som både är osannolikt och svårt att styra är gulligt men naivt.

Har haft tre längre förhållanden.

Första höll i fem år innan vi insåg att vi glidit från varandra och vi valde gemensamt att gå isär. Vi är bästa vänner än idag.

Andra höll bara i 9 månader och jag valde att göra slut då han inte kunde förlika sig med att jag ville vara vän med mitt ex.

Tredje varade i 10 år och jag gjorde slut av många anledningar, de viktigaste var väl ett obefintligt sexliv, olika syn på barn/familj och för att jag var trött på att han konstant valde bort mig.

Fast nu är du bara knit-picky...
Jag är inte alls naiv när jag säger att jag och min fästman kommer att vara tillsammans alltid. Det går faktiskt att styrka med många exempel (bästa sättet att spå framtiden på är att titta på dåtiden som man brukar säga). Det är inget jag tror utan någonting jag vet. Helt enkelt.

Oj, ska man berätta om ALLA? Det är ju några stycken nu... Men mitt senaste tog slut på grund av gammal hederlig logistik. En insjuknad exman som gjorde att det blev klurigt med barn, och en inneboende som gjorde det svårt att vara hos henne. Det rann typ ut i sanden på grund av det.

Min första relation var en chrush på gymnasiet. Vi var tillsammans i två månader typ och när han började prata om att flytta ihop gjorde jag slut. Jag tyckte inte att man kunde flytta ihop med någon man knappt känner på det viset och han höll inte med. Han stalkar mig ibland till och från på sociala medier.

Den andra var jag kanske/kanske inte tillsammans med (vi uttalade det aldrig). I ett par månader typ. Han vände sig om i sängen efter sex och sa "- Jag tror jag är gay".  No hard feelings.... så att säga 

Jag hoppas inte du tar illa upp, men jo ganska naivt är det att tvärsäkert påstå sig "veta" något som man helt enkelt inte kan veta.

Du kan ha ambitionen att vara tillsammans med honom alltid. Det är en bra ambition.

Du kan tro att ni kommer att vara tillsammans för alltid. Det är lite naivt men ändå en helt okej tro eftersom det mycket väl kan bli så. Och den tron kan vara en stark drivkraft i ambitionen att hålla ihop. Att det är naivt behöver man bara kolla här på FL för att förstå. Hur många trådar finns inte på temat "jag trodde det var vi för alltid, nu har han/jag varit otrogen!".

Men du kan absolut inte "veta" att det kommer att bli så. Det går helt enkelt inte att veta.

Jag är gärna knitpicky när folk slarvar med orden.

Spelar det någon som helst roll vad man tror?

Du menar att huruvida jag lyckas med något är avhängigt i vilken grad andra lyckats med det tidigare? Det där ett felaktigt sätt att tänka kring sannolikhet kopplat till den egna handlingsförmågan. Det är som om jag skulle sitta hemma i soffan och säga att det är 65% chans att jag kommer orka gå och träna.

Och vem styr över ett förhållande om inte de två partnerna i det? Jag har 50% inflytande över mitt förhållande. Säg några andra frågor i livet som jag har 50% inflytande över.

Ett annat tankefel är att förhållanden "spricker". För det mesta spräcker vi dom själva eller väljer att avsluta dom.

Jag vet inte riktigt vad du vill ha sagt nu. 

De flesta människor är ungefär som du. De flesta förhållanden tar slut innan parterna dör. En utomstående betraktare skulle se ditt förhållande som ett bland alla andra, och konstatera "det håller sannolikt inte till döden".

Du kan tro att du är speciell och bättre än snittet på att hantera förhållanden, men det tror många andra också och ganska precis hälften har fel. Googla "Dunning Kruger effect". 

Är det så svårt att acceptera att man inte kan veta ens hur det egna förhållandet kommer att se ut om några eller många år..? Eller att människor överlag är extremt dåliga på att skatta sina egna egenskaper och sitt omdöme. Det finns ju hela böcker skrivna om hur människor generellt överskattar sin egen förmåga och underskattar riskerna.