Varför tog erat förhållande slut?

Tillägg till mitt svar: jag är ledsen att jag skrev nedlåtande om hur gulligt och naivt det är att tro sig veta. För mig är det så självklart att man inte kan veta, så jag gick igång lite grand.

Då ber jag också om ursäkt. Jag gick nog också igång lite, helt i onödan :)

Har typ bara haft dåliga förhållanden. Hade tre kortare förhållanden på några månader när jag var 15-18. Samtliga killar blev istället intresserad av min lillasyster och dumpade mig för att kunna ragga på henne.

Fjärde pojkvännen våldtog mig, bröt kontakten med honom och polisanmälde men fick stå ut med att han stalkade och trakasserade mig och min familj i över ett år.

Femte pojkvännen/fästmannen gjorde allt ont man kan göra, misshandel, våldtäkt, mordförsök, hot osv. Var isolerad med honom i 4 år innan jag kom därifrån.

Sjätte pojkvännen håller det på att ta slut med nu efter 4 år. Har sett tendenser hos honom att bli som den innan men än så länge är det mest verbal/psykisk misshandel. Han är dessutom extremt omogen, bortskämd och barnslig.

Första förhållandet (2år) tog slut för att min ungdomskärlek bestämde sig för att bli kriminell. Han fick välja mellan mig och kriminalitet.

Mitt andra (6månader) tog slut för han var en idiot. Eller psykopat är nog snarare mer rätt. Det var ett levande helvete.

Kort efter det träffade jag nästa kille. Det tog slut efter 2år kort efter vi flyttat ihop. Han ville ha en mamma som tog handom honom vilket jag inte var.

Efter det så tog jag en break. Levde 2, 5år som singel även om jag kort dejtade. Efter det träffade jag personen jag gifte mig med. Jag hade lärt känna mig och jag visste vad jag inte och vad jag ville ha.

Förhållande 1: Jag var 13 och han var.... 21. Varade i 2 år, var extremt turbulent, och slutade med honom i fängelse. Yay. Good work...

Förhållande 2: Jag var 18 och han var 22. Lite smartare kanske. Varade i 6 år. Vi var båda väldigt trötta, inte nödvändigtvis på varandra men på hela sitautionen med 4 dödsfall (ett var vårat barn, som föddes för mycket tidigt men han leva tillräckligt länge för att få ett eget personnummer, så trots vad en del i våran omgivning säger så var det inget missfall per se), jag var väldigt rastlös och reste mycket, mycket stress och press från hans jobb, med mera, med mera, med mera...... Skiljdes dock som bästa vänner, är det fortfarande. 

Diverse små ströförhållanden. Non-consequential.

Mitt sista förhållande :
Jag valde lämna honom efter att när jag blev gravid och vägrade göra abort som han krävde i 5 månaden (fram tills dess var han glad över barnet ) ,han försökte putta mig ner för trappan)för att bli av med fostret och kanske mig med)  då jag fick ta reda på att han  är gift och har två barn...3 år med mannen som lyckades leva dubbelliv! 

3 

1: Jag var 19 och han gjorde slut för att jag hade varit otrogen. Jag var inte kär i honom (visste inte hur det skulle kännas och tänkte att det kanske kunde växa fram vilket det inte gjorde). Var oskuld när jag träffade honom och kände mig nyfiken på annat. Relationen varade i 3 månader. 

2: Han lämnade mig pga för mycket bråk. Vi hade varit tillsammans i 2 år och han rökte på vilket jag avskydde (därav bråken). Mina känslor var ändå inte de rätta, även om jag tyckte om honom väldigt mycket. Vi passade nog inte så bra ihop. 

3: Relation på 9 år. Han dumpade mig och hoppade på ett jobberbjudande utomlands. Jag blev helt förkrossad eftersom jag verkligen älskade honom och fortfarande var kär. 

Första och hittills enda förhållandet: träffades när vi var 19, höll i sju år. Tycker nog vi hade det ganska bra länge och passade bra ihop, växte inte isär utan snarare utvecklade varandra. Men så fick vi barn och slitningar uppstod, trötta, och dåliga på att kommunicera. Tog ut mycket på varandra. Köpte hus. När det började bli dåligt trodde  jag det var en "dålig period" och att vi behövde investera i förhållande eftersom vi bara kört på med praktiska saker. Men han gav upp helt enkelt, det var inte tillräckligt spännande och passionerat tydligen. Han behagade inte säga något heller, utan började titta åt andra håll och träffade en ny som han blev förälskad i. Så lämnade han mig. Detta var några månader sedan, håller med om att det känns förjävligt...

Så nu blir det att ta sig upp i sadeln igen och hoppas man hittar någon i framtiden som man kan bygga upp allt igen med. Jag har dock lärt mig läxan hur viktigt det är att stanna upp och reflektera ibland och ofta checka av hur förhållandet mår osv, innan det är försent. 

Första pojkvännen (jag 16, han 23) gjorde slut några dagar efter att min oskuld rök... par i ett par månader. Kort men jag var så himlastormande kär :)

Förhållande 2; (jag 16, han 24) höll ett halvår. Jag var otrogen och lämnade honom.

Förhållande 3; med han jag var otrogen med.. höll i 7 år. Sambos och förlovade. Han ville ha barn (träffades som

17 och 25 år). Slutade med att han hade ett förhållande med en annan tjej sista halvåret - som blev gravid. Jag fick min frihet och han fick sin unge ;);)

Förhållande 4; Höll ett halvår... han gjorde slut för att han hörde dåliga rykten om mig. Som inte alls stämde men jag orkade inte bry mig...

Förhållande 5; Sambos och förlovade i ca 6 år. Ville bryta tidigare men kunde inte ta mig ur relationen på grund av en del omständigheter. Han var verkligen ett stort misstag och jag mådde skit under hela relationen (förutom första halvåret..)

Nu lyckligt gift sedan 8 år :).

Det sista riktiga förhållandet, med pappan till mina barn, tog slut efter 12 år pga för mkt karriärjobb och för lite tid. Två individer som stressade ihjäl sig och tog ut frustrationen på varandra. Vi separerade, jag bytte jobb och ingen av oss är arg eller ledsen längre. Konstigt att vi inte kunde komma dit tillsammans.

Menar du att det är konstigt att ni inte fortsatte vara tillsammans?

Ja, konstigt att vi behövde separera för att bli harmoniska eftersom vi nu är väldigt bra vänner.

Det låter som att ni diskuterade alldeles för lite tror jag. Att det kanske var lite förhastat. Eller har jag fel?

Nej, det var inte det som var felet. Livet du vet, ibland kommer det bara i vägen liksom. Och vi körde familjerådgivning, hela köret, det gick inte att limma ihop ändå. Men när vi separerade så tog det ung ett år, sen var allt det arga borta.

hade du och honom andra partners under denna betänketid?

Nej, inga andra då.