Anonym (-)

Äldre 28 Sep 23:49

56 svar

Varför tog erat förhållande slut?

Japp, varför tog era tidigare förhållanden slut? Hur länge var ni tillsammans och vem gjorde slut?

Mitt första förhållande hade jag när jag var 19 år. Älskade tjejen djupt, men det märkte hon tydligen inte nånting av och gjorde slut med mig efter 4 år pga hon kände att jag inte visade nåt och hon kunde inte ha det så. Så synd att det slutade på det sättet. Vi har så många minnen ihop som jag aldrig nånsin kommer glömma. Ingen kontakt alls idag, har dock sett henne ett flertal gånger sen vi gjorde slut.

Mitt andra förhållande kom inte fören 3 år efter första förhållandets uppbrott. Jag gjorde slut med tjejen efter lite mer än 1 år pga mina känslor svalnade rejält och jag märkte att jag fortfarande hade mitt ex i tankarna.

Mitt tredje förhållande kom 1,5 år efter att andra förhållandet tog slut. Det höll i lite mer än två år, men hon skulle flytta till ett annat land för jobb och jag kunde inte följa med dit och hon kände att hon inte klarade av distansförhållande, så hon lämnade mig.

Well, nu står jag här singel idag. Varken partner eller barn, känns förjävligt att allt skitit sig.

Anonym (Ava)

Äldre 29 Sep 19:50

#31

Anonym (Ava) skrev 2016-09-29 19:49:02 följande:

Mitt första riktiga förhållande började året jag fyllde 15, tog slut året jag fyllde 17 (höll alltså i 2 år). Vi hade det roligt tillsammans, utforskade en hel del. Han var min bästa vän under den tiden.

Enda som ställde till det var att jag inte kände att jag älskade honom, gjorde det inte ens i början, var bara smickrad över att han gillade mig så jag ljög och inledde ett förhållande med honom.

Jag vet att jag försökte göra slut redan efter ett år med honom, men det gick inte, vet inte varför (kommer inte ihåg), men efter 2 år så stod jag på mig och gjorde slut. Det kändes inte rätt att vara med någon som jag inte älskade, att ljuga.

Mitt andra förhållande började en månad innan jag fyllde 20 och höll i 7 månader. Det här förhållandet inleddes efter att jag hade kommit ut som asexuell, så den punkten var han alltså medveten om. Här gjorde jag dock samma misstag som med första relationen: jag kände ingenting, men grabben var kär och jag var smickrad. Det faktum att jag inte kunde låta bli mig var det som fick relationen att avslutas fort, han var inte alls rolig att vara tillsammans med som den första hade varit.

Eftersom jag inte hade några djupare känslor för någon av killarna så sved det inte att göra slut, funderar på att undvika relationer helt för att undvika att upprepa det där. Undrar ifall det kan vara så att jag är aromantisk, har ju faktiskt aldrig känns kärlekskänslor för någon någonsin. En relation känns dock så mysig att ha, men då måste jag nog känna lite mer för personen än bara regular vänskap (och inte störa ihjäl mig på människan, som var fallet med grabb nr 2).

det faktum att HAN* ska det såklart stå!

Anonym (Kemi)

Äldre 29 Sep 19:53

#32

Mitt första förhållande varade i 3 år (15-18 år, han var fyra år äldre) vi var verkligen superkära och allt var bra. Dock var han så besatt av att tjäna pengar, jag överöstes m gåvor som kompensation f att vi aldrig träffades. Kemin fanns där. Han blev m tiden svartsjuk , kontrollerande och våldsam. Jag lyckades bryta mig ur.

Andra förhållandet har varat i 16 år, trots otrohet, pauser, distansförhållande osv så släppte vi aldrig varandra... bekväma eller inte men vi förstår varandra.

Har precis träffat en kille igen kort i två dagar. Jag hade en kort men intensiv relation med honom utomlands innan han drog till USA ett år. Det dog ut pga avståndet och så var vi så unga. Trots att det gått 14 år så slutade vi aldrig tänka på varandra. Efter all denna tid så fanns kemin kvar, helt otrolig kemi, inte på det sexuella planet utan själsligt. Hela världen runt om stannade när vi sågs igen... Kanske vi ses om 10 år till och slår oss till rot tillsammans när jag levt mig genom småbarnsåren... eller så ses vi aldrig igen. En bra historia är det i alla fall

Stolt Farsa

Äldre 29 Sep 20:01

#33

Anonym (-) skrev 2016-09-28 23:49:10 följande:

Japp, varför tog era tidigare förhållanden slut? Hur länge var ni tillsammans och vem gjorde slut?

Mitt första förhållande hade jag när jag var 19 år. Älskade tjejen djupt, men det märkte hon tydligen inte nånting av och gjorde slut med mig efter 4 år pga hon kände att jag inte visade nåt och hon kunde inte ha det så. Så synd att det slutade på det sättet. Vi har så många minnen ihop som jag aldrig nånsin kommer glömma. Ingen kontakt alls idag, har dock sett henne ett flertal gånger sen vi gjorde slut.

Mitt andra förhållande kom inte fören 3 år efter första förhållandets uppbrott. Jag gjorde slut med tjejen efter lite mer än 1 år pga mina känslor svalnade rejält och jag märkte att jag fortfarande hade mitt ex i tankarna.

Mitt tredje förhållande kom 1,5 år efter att andra förhållandet tog slut. Det höll i lite mer än två år, men hon skulle flytta till ett annat land för jobb och jag kunde inte följa med dit och hon kände att hon inte klarade av distansförhållande, så hon lämnade mig.

Well, nu står jag här singel idag. Varken partner eller barn, känns förjävligt att allt skitit sig.

Hej innan jag svarar på frågan. Är det så farligt att vara singel ett tag. Måste du ha en parter? Kanske kan vara bra att ta ett "Sabbatsår" och finna sig själv lite innan du ger dig ut på köttmarknaden. Jag tycker inte det är ett misslyckande att du haft tre förhållanden. Tvärtom du har ju fått en massa erfarenhet och nu vet du ju vilken typ av tjejer du inte skall vara tillsammans med.

Anonym (Bella)

Äldre 29 Sep 21:22

#34

Först förhållandet höll i 19 år, det var sisådär 50 år för mycket, jag borde ha lämnat innan jag träffade idioten som misshandlade både mig och våra barn.

Sen träffade jag en man som var som en efterhängsen 14 åring, med kontrollbehov. Behöver jag säga att det blev extremt kortvarigt?

stellanocte

Äldre 30 Sep 07:06

#35

Anonym (dispo) skrev 2016-09-29 10:49:41 följande:

"Hålla för alltid" är ett ganska starkt antagande. Därför bör man ha gott om erfarenhet med partnern ifråga innan man tror det. Det är ju ett faktum att de flesta förhållanden inte håller för alltid eller ens i närheten av hela livet.

Man behöver inte ha en negativ syn på förhållandet bara för att man inte vill anta att det kommer att hålla för alltid. Tvärtom så är det nog större chans att det håller om man alltid kommer ihåg att det kan ta slut ganska snabbt.

Man kan helt enkelt inte överblicka livet många år framåt. Man själv förändras och det gör ens partner med. Efter bara ett par år har man inte ens hunnit se riktningen.

Att säga "jag hoppas vi alltid är tillsammans" är en sak. Att säga "jag tror att vi alltid kommer att vara tillsammans" är en lite annan sak.

Jag skulle tvärtom vilja hävda att man är i helt fel förhållande om man inte tror att det kommer att vara för alltid.

Jag både tror och hoppas att min man och jag kommer att vara för alltid. Veta, det är en annan sak dock. Jag kan aldrig vara säker och är öppen för möjligheten att jag kan ha fel men tron och hoppet är starkt - en förutsättning för ett bra och tillitsfullt förhållande enligt mig.

Anonym (dispo)

Äldre 30 Sep 08:11

#36

stellanocte skrev 2016-09-30 07:06:04 följande:

Jag skulle tvärtom vilja hävda att man är i helt fel förhållande om man inte tror att det kommer att vara för alltid.

Jag både tror och hoppas att min man och jag kommer att vara för alltid. Veta, det är en annan sak dock. Jag kan aldrig vara säker och är öppen för möjligheten att jag kan ha fel men tron och hoppet är starkt - en förutsättning för ett bra och tillitsfullt förhållande enligt mig.

Okej. Det är nog en läggningfråga. För mig känns det som att om man tror att förhållandet kommer att hålla för alltid så är det lätt att ta det som ursäkt för att inte anstränga sig för relationen. Man tar den för given eftersom den alltid kommer att finnas där.

För mig är det mer naturligt att tänka att den enda möjligheten för förhållandet att hålla länge eller livet ut är att man hela tiden jobbar på det och kommer ihåg att inget är givet eller skrivet i sten. Just förhållandets bräcklighet blir sporren att anstränga sig för dess skull.

sextiotalist

Äldre 30 Sep 08:14

#37

Funderar.
Första längre förhållandet tog slut (6 månader ungefär) när jag var 19. Vet inte varför det tog slut och kan inte ens komma ihåg vem som gjorde slut
(innan dess hade jag haft korta fling på någon månad eller så)
Andra längre förhållandet (6 månader det också), då gjorde han slut, jag var förtvivlad (vi har lite kontakt via stayfreinds idag, jag är förlåten :) ).
Sedan hade jag några kortare relationer, som jag inte kommer ihåg vem som egentligen gjorde slut, men det var nog 50/50. Ibland var det tårar, ibland så var det utan större dramatik.
Förhållandet efter det varade i ungefär 4 år, efter två år så började jag inse att det var en rätt obehaglig person (silent treatment, minimering av mig, noll respekt för mig) men pga yttre omständigheter (dödsfall, svåra sjukdomar etc) så dröjde det två år innan jag bröt (men då hade jag brutit mentalt bra långt innan).

Mitt nuvarande förhållande är över 20 år och här hoppas jag att vi kommer leva livet ut tillsammans.

sextiotalist

Äldre 30 Sep 08:15

#38

stellanocte skrev 2016-09-30 07:06:04 följande:

Jag skulle tvärtom vilja hävda att man är i helt fel förhållande om man inte tror att det kommer att vara för alltid.

Jag både tror och hoppas att min man och jag kommer att vara för alltid. Veta, det är en annan sak dock. Jag kan aldrig vara säker och är öppen för möjligheten att jag kan ha fel men tron och hoppet är starkt - en förutsättning för ett bra och tillitsfullt förhållande enligt mig.

Det beror nog lite på var man är i livet. Jag hade ingen tanke på att mina förhållande skulle hålla livet ut förrän jag träffade min sambo (och då var det inte förrän vi hängt ihop i några år).
Mina andra förhållande har mer varit "kul för stunden"

Scoops

Äldre 30 Sep 11:15

#39

Anonym (dispo) skrev 2016-09-29 14:57:58 följande:

Jag hoppas inte du tar illa upp, men jo ganska naivt är det att tvärsäkert påstå sig "veta" något som man helt enkelt inte kan veta.

Du kan ha ambitionen att vara tillsammans med honom alltid. Det är en bra ambition.

Du kan tro att ni kommer att vara tillsammans för alltid. Det är lite naivt men ändå en helt okej tro eftersom det mycket väl kan bli så. Och den tron kan vara en stark drivkraft i ambitionen att hålla ihop. Att det är naivt behöver man bara kolla här på FL för att förstå. Hur många trådar finns inte på temat "jag trodde det var vi för alltid, nu har han/jag varit otrogen!".

Men du kan absolut inte "veta" att det kommer att bli så. Det går helt enkelt inte att veta.

Jag är gärna knitpicky när folk slarvar med orden.

Du framstår bara som bitter när du påstår dig veta vad folk vet och inte vet.

Anonym (dispo)

Äldre 30 Sep 12:27

#40

Scoops skrev 2016-09-30 11:15:41 följande:

Du framstår bara som bitter när du påstår dig veta vad folk vet och inte vet.

Jag är lite bitter, se mitt tidigare svar till D'archangel. Men likväl har jag rätt i att man inte kan veta. Världen är full av människor som en gång "visste" hur deras liv skulle bli, men numera upptäckt en helt annan framtid.

Att tro och att hoppas är något annat än att veta.

Hur definierar du "att veta"?

Varför tog erat förhållande slut?

INNEHÅLL