Han mörkade asperger

Det är du märker jag som inte läser ordentligt.

Who:s diagnosmanual har inte heller kvar den som egen diagnos.

Den gamla diagnosmanualen är påväg att försvinna helt,även om den inte har hunnit gjort det helt än.

Precis!

Alla dom diagnoserna ingår i Autismspektret.

Asperger finns som sagt inte längre som egen diagnos, varken i den gamla eller den nya diagnosmanualen (WHO:s diagnosmanual)

Om du inte redan visste det är Asperger en lättare form av Autism,med några få skillnader.

Who:s diagnosmanual är den som redan används generellt i Europa.

Inom en viss tid kommer Habiliteringen osv här i Sverige använda sig helt av den.

Det är du som uppenbarligen inte har förstått, trots att personer med uppenbara större kunskaper inom det har försökt att förklara det för dig.

Skillnaderna mellan Asperger och Autism är väldigt små, har man numera kommit fram till (därav att Asperger numera ingår i begreppet Autismspektra)

Några skillnader finns dock ;

Personer med Autism kan till skillnad från personer med Asperger ha grad av Utvecklingsstörning.

Barn med Autism utvecklar till skillnad från barn med Asperger i vissa fall något senare språkutveckling.

Bortsett från dessa få undantag är kriterierna det samma med svårigheter med socialt samspel,svårigheter att anpassa sig till oväntade situationer etc,

Who:s diagnosmanual är som sagt den som redan används generellt i Europa.

Jag känner igen mig i det du beskriver , fast utifrån din sambo.

Nu är jag ännu utan klar diagnos men pendlar inom ett extremt brett spektra där jag har drag av flera olika typer - Gud hjälpe mig!

Fler än en av mina partners har känt sig bedragna eller lurade ett tag in i förhållandet när jag landar i det som egentligen är mitt habituatillstånd. I början är jag som i ett energirus där jag vill en massa, är fin, glad o sexuell.

Sen blir jag som din karl. Men samtidigt har det att göra med att jag känner mig trygg med personen så att jag kan "slappna av".

Innan dess är jag uppe i varv och "säljer in mig" . Det gör väl alla egentligen i förälskelsen men min nivåskillnad är påtaglig.

Jag påtalade verkligen för min nuvarande sambo att jag inte är bra för någon och att jag inte begär att nån ska klara att leva med hur jag är. Då är jag inte alls martyr utan helt uppriktig.

Vi har hållt ihop i 2,5 år nu och det är helt otroligt att han stått ut. 

Nu är jag 36 år och först i denna ålder och efter livserfarenhet kan jag "ta" att bli "uppfostrad". Jag vet att han inte hackar på mig för att han vill felgöra mig utan för att han verkligen vill mig och oss väl. 

Mycket i mitt liv har förvisso handlat om att imitera och lära mig hur andra uppträder och göra likadant, men det har varit helt utan genuinitet.

Jag är väldigt självupptagen och det mesta kretsar runt mig o mina behov. Jag kräver mycket förståelse från sambon men är väldigt kass på att ge tillbaka.

Men jag är iaf öppen för att lära mig numera.

Jag tänker lite typ;" jag behöver inte säga till dig att jag älskar dig mer än en enda gång. Varför skulle jag det när du redan fått veta det? Jag säger ju till om det ändras"

Men jag kräver å andra sidan att han öser betygelser över mig så att jag känner mig älskad o trygg.

Jag påtalar flera gånger i den utredning jag nu påbörjat att jag inte vill uppfattas som arrogant eller egoistisk etc men jag förstår att det är så som andra kan uppfatta mig när jag är mig själv helt o hållet.

Jag tror att det är väldigt väldigt krävande att leva med en person som har den problematik som din sambo har. Det finns ju anhöriggrupper, kanske kan det vara något för dig? Det betyder så himla mycket för motparten att bli förstådd.

Man, - eller JAG, är ju inte känslokall egentligen, men känslorna och uttrycken för dem tar liksom omvägar och hittar oftast inte ens ut.

Jag utgår ofta t ex från att min sambo vet att jag tänkt att jag uppskattar honom. Men hur skulle han kunna veta det om jag inte visat det?

Jag kan tycka att jag visar det på mitt egna sätt, kanske genom att ge kaffe på sängen etc, men HAN önskar hellre att få det verbalt eller fysiskt, vilket absolut inte kommer naturligt för mig.

Jag vågar nästan lova att din sambo inte har det lätt alls och att han inte hittat rätt redskap för att närma sig dig utifrån hur du behöver ha det.

Kommunikation är AoO, men det är inte lätt med det heller, eftersom man i "min värld" SKA tänka som jag.

Läs på, visa att du är intresserad av att förstå o nå honom. Att du respekterar honom men är nyfiken på honom.

Min sambo hittar ständigt nya sätt att lägga fram saker på och det är ett ständigt upptäckande. I all den rigiditet som jag diggar så stenhårt så kan till och med jag uppskatta att känna lite "nytänkande" ibland : )

Det är ingen mer än du som gör bort här i tråden!

Who:s diagnosmanual är den som gäller här i Sverige!!

När den gamla diagnosmanualen används ska den omkodas till Who:s diagnosmanual!!

Det är inte förrän på senare år man har kommit fram till att skillnaderna mellan Asperger och Autism är små (ohållbara) för att Asperger ska kunna klassas som egen diagnos.

Just därför valde man år 2013 att ta bort Asperger som egen diagnos och låter den numera ingå i Autismspektret tillsammans med Autism och andra autismtillstånd.

Den gemensamma nämnaren för diagnoserna inom Autismspektrumet är just svårigheterna med socialt samspel med andra människor!!!

Ni gör bort er båda två. Trist att se två personer som uppenbarligen har betydligt mer kunskap i ämnet än oss övriga hänga upp sig på att förklara hur mycket den andra "gör bort sig" istället för att diskutera fram eventuella åsiktsskillnader (ifall ni nu verkligen har några). 

Ja,när DSM används kodar man den till Who:s.

Who:s är den som gäller i Sverige!!

Who:s är nämligen den som används som standard ute i Europa.

Det är inte förrän på senare år som man kom fram till att likheterna mellan Asperger och Autism är för stora för att låta Asperger fortsätta vara en egen diagnos.

Därför valde man år 2013 låta Asperger ingå i Autismspektret som är "ett samlingsrum" för Autismtillstånd.

Återigen är Asperger en lättare form av Autism där till skillnad från Autism inte kan ingå utvecklingsstörning.

DSM ÄR FRÅN 2013. Inte WHO:s manual ICD-10. Varför fattar du inte? Asperger i ICD ingår i "genomgripande störningar i utvecklingen" - före 2013 i ICD-10 och efter 2013 i ICD-10. Det FINNS INTE MED alls i DSM från 2013. Du hat fått allt om bakfoten. Jag vet skillnaden på AS och övriga störningar i ICD så varför rapar du upp det?

Du får ta och fatta att i Sverige UTREDS vissa efter DSM och andra efter ICD men kodningen följer ICD. Du får skilja på vad som "gäller" gör sjukvårdens statistik och adhd som "gäller" vid utredning.

Jag är inte här för att undervisa dig mer - du får läsa på själv nu.

Det är ju du av oss som inte har koll,trots att du säger dig ha suttit med i olika utredningar.

Jag försöker bara på ett artigt sätt påtala det du har fel i det vi diskuterar.

Det är som sagt Who:s diagnosmanual som gäller här i Sverige.

Där fortfarande DSM diagnosmanualen används kodas den om till a Who :s diagnosmanual.

Asperger är som sagt en lättare form av Autism.

Who:s diagnosmanual är från år 2013 och framåt.

Det är den som redan gäller här i Sverige och generellt i övriga Europa.

All form av Autism är neuropsykiatrisk "störning" i hjärnan.

Jag skulle tro att det finns personer med Autism som vill få uppleva hur det är att uppfatta omvärlden som "normala" personer gör det.

Du och jag får helt enkelt enas om att vara helt oense om vem av oss som har rätt.

Ja,jag har under vår diskussions gång läst på för att ha stöd i att kunna uttala mig så tvärsäkert.

Hade jag inte skrivit från mobilen, hade jag mer än gärna länkat till det som stödjer att jag uttalar mig så tvärsäkert.

ICD -10 (WHO:s diagnosmanual) är som sagt den diagnosmanual som används som standard ute i Europa!!

Här i Sverige används fortfarande både DSM diagnosmanual och ICD -10diagnosmanual.

I dom fall där DSM diagnosmanual använda kodas den om till ICD diagnosmanual.

Det handlar inget om vilken av diagnosmanualerna som kom till först (åratal sett) utan att DCI diagnosmanualen räknar man numera som standard ute i Europa (även i Sverige)

Det ska bli intressant att se när DSM diagnosmanual försvinner helt här i Sverige.

Jag förstår att detta är krångligt för dig att greppa.

Jag har inte tagit upp något om vilken av diagnosmanualerna som är nyast, utan det jag har tagit upp är vilken av diagnosmanualerna som används som standard i Europa ( även här i Sverige) numera.

Även om DSM mot förmodan kommer att fortsätta att finnas kvar här i Sverige kommer den när den används kodas om till DCI diagnosmanual.

Kan förresten inte alls hålla med dig om att det inte spelar någon roll ifall han inte kan eller inte vill, att han är egoist i alla fall. Stör mig också på att jag själv använt det ordet om honom i tråden... det är ju inte rättvist.

Jag jobbar med funktionsnedsatta och oavsett om benen är förlamade eller hjärnan skadad så är det ju inget de vill, de är inte lata för att det är jag som får göra det de inte kan. Däremot i ditt fall så kanske inte inte anledningen spelar någon roll för ditt beslut, men det är inte samma sak.

Jag har sagt att jag inte vill fortsätta. Att jag inte orkar leva med någon som bara sitter framför TVskärmen från det han kommer hem till det han går och lägger sig.  Som inte vill äta middag tillsammans. Som bara äter hämtmat. Som inte tycker att man behöver städa överhuvudtaget, jag hade inte tänkt mig att jag skulle sköta all städning alltid. Som inte vill gå utanför dörrarna på helgerna, utan landar i soffan på fredagseftermiddagen och sedan inte lämnar den förrän måndag morgon. Som inte vill prata och diskutera saker. som inte är omtänksam. som inte kunde bry sig om mig efter min operation, inte stötta mig före eller efter den. Utan hans obehag av sjukhus skulle gå före mitt behov av stöd. Om han är är rädd för sjukhus hur skulle då en förlossning bli?

Ja, jag har tagit upp en massa saker. Han tycker bara att det är gnäll och att vi har det bra och an vill inte att jag flyttar. Han börjar bara gestikulera och mässa om hur bra vi har det att det är mysigt att där är någon. Att jag också kan titta på dokumentärerna OM jag är tyst. Ja, och så smällde han med en massa saker när jag pratade.  Han blev bara mer och mer högljudd och överröstade mig helt.

När jag frågade varför han slog glaset och höjde med Coca Cola i soffbordet så att det gick sönder sa han att det var för att jag skrek. Jag skrek inte men han gjorde det hela tiden. När jag frågade om han inte själv märkte att han höjde rösten hela tiden så skyllde han det bara på att jag skrek, att han inte orkade höra mitt skrikande.

Till slut gick han emot mig när han plockade upp det sönderslagna glaset och jag tyckte det var obehagligt, han liksom gick emot mig med magen och bröstet och skuffade emot mig. Då undrade jag vad han gjorde, du slår mig ju sa jag. Men det utlöste samma diskussion som om lögnen han hade inte slagit, det var inget slag.

Spelar liksom ingen roll vad det var, det var fysiskt obehagligt i alla fall.