Ni som inte bryr er, hur sjutton bär ni er åt?

Jag är likadan, men det har blivit bättre med åren.
Jag är en ganska stark person som gärna avviker och går min egen väg, så ingen har liksom anat min känslighet.

Det tips jag kan ge är att försöka föreställa sig hur det känns för andra. När man är så här känslig som vi är så blir det lätt att man lever i en bubbla av sina egna känslor. Om du kan föreställa dig vad någon annan tänker eller upplever en situation så upptäcker du oftast att problemet är mindre än vad du tror. Eller att det går att lösa.

När jag varit oense med någon så har jag varit så rädd för att blir sårad att jag liksom "flytt" från situationen. Senare har jag upptäckt att det varit en skitsak som den andra personen helt glömt (men som blivit jättestor för mig). Eller så upptäcker jag det fanns ett missförstånd som skulle gått att reda ut. Eller att personen som jag "bråkade" med hade rätt och att hen hade all rätt i världen att säga ifrån.
När jag blir oense med någon så blir mina egna känslor det enda jag tänker på. När jag blivit modig nog att se förbi mina känslor och se situationen för vad den är så har ångesten minskat och jag har kunnat hantera konflikter som en vuxen.
Det är tufft, för jag kommer alltid fara lite illa. Men det är värt det. Ta ett djupt andetag och tänkt efter i dom där situationer - VAD händer nu egentligen? VAD säger den här personen till mig och VARFÖR.

Jag förstår att jag säkert varit skitjobbig för andra. Ingen har vågat säga något negativt till för mig för då blir det för jobbigt.