Börjar en ny sådan här tråd, det finns en men den får man inte skriva anonymt i.
Tanken med tråden är att kunna gnälla lite, få stöd och kanske till och med tips eller råd av andra som också lever med en partner med ADHD ...
Jag är själv ny på området och känner mig lite handfallen, vill inte bli förälder åt en vuxen men alternativet är att jag får ta konsekvenserna av t.ex sambons oförmåga att planera..
Jag upplever också min partner som kritik känslig tror som andra att det beror mest på att han redan är medveten själv om att han beter sig knäppt, redan lastar sig själv vilket märks i andra lugnare diskussioner. Men just vid kritik tillfället går han i försvar och erkänner inget fel. Sedan upplever jag att hans problem med att minnas "hur det var" gör det svårt att föra diskussion ibland. Om jag till exempel säger - att förra veckan gick du och lade kl 4 varje natt - så kan han få för sig att förneka det. Vilket blir nästan skrattretande när man vet att det var så och att det påverkade en massa saker...
En sak jag funderar på är om någon av er provat parterapi dvs att en tredje part hjälpte er med konflikter - tänker att det vore skönt att få hjälp med sättet att hantera konflikter eftersom det inte blir så konstruktivt för oss (och jaaaa så är det även i relationer utan ADHD inblandat men nu blir diskussionerna särskilt underliga ibland)
Jag upplever också min partner som kritik känslig tror som andra att det beror mest på att han redan är medveten själv om att han beter sig knäppt, redan lastar sig själv vilket märks i andra lugnare diskussioner. Men just vid kritik tillfället går han i försvar och erkänner inget fel. Sedan upplever jag att hans problem med att minnas "hur det var" gör det svårt att föra diskussion ibland. Om jag till exempel säger - att förra veckan gick du och lade kl 4 varje natt - så kan han få för sig att förneka det. Vilket blir nästan skrattretande när man vet att det var så och att det påverkade en massa saker...
En sak jag funderar på är om någon av er provat parterapi dvs att en tredje part hjälpte er med konflikter - tänker att det vore skönt att få hjälp med sättet att hantera konflikter eftersom det inte blir så konstruktivt för oss (och jaaaa så är det även i relationer utan ADHD inblandat men nu blir diskussionerna särskilt underliga ibland)
Inte parterapi men han har gått kognitiv och det är som natt och dag. Nu vet han om hur han ser ut i andras ögon och kan hantera konflikter tusen gånger bättre (överdriver inte ens här)
Innan var han svart och vit, nu finns massa gråa nyanser där också :)
Rekommenderas varmt!
Det låter jobbigt och som att du har en ängels tålamod med hans **hålsbeteende. Du får förlåta mig men varför jag skriver krasst är för att det finns så många trådar här där just kvinnor vänder ut och in på sig och letar förklaringar till beteenden som i andra sammanhang och jämbördiga förhållanden skulle fått kalla handen. Som jag skrev i mitt första inlägg så tycker jag att ni anhöriga ska stå på er och inte bända och skära ner massor på era högst normala krav på en vuxen relation pga "oss" med olika diagnoser. Även om det finns klart svårare varianter av adhd så är det ingen utvecklingsstörning och ingen psykos vi har. Din partner borde ta ett större ansvar för sina reaktioner, oavsett vad de beror på. Det du skriver om vad som är vanligt är så vi brukar prata om barn med adhd, inte vuxna män och definitivt inte vuxna kvinnor med adhd.
Men hur ska han ta ansvar för sina känslor och sitt beteende? De är ju en del av hans funktionsnedsättning. Impulsivitet och känslosvallningar är ju en del av problematiken så att säga. Läkemedelsbehandling är mig veterligen den enda effektiva behandlingen för att komma till rätta med den problematiken men inte ens den gör några mirakel.
Ts, acceptera din sambo som han är eller lämna honom. Det finns inget annat.
Men hur ska han ta ansvar för sina känslor och sitt beteende? De är ju en del av hans funktionsnedsättning.
Genom att ta ansvar för sin funktionsnedsättning och förebygga de konsekvenser den får i andras liv när man uppför sig som en stor bebis. Att sura i timmar och dagar är inget impulsivt och oavsett om det tillhör något annat bekymmer eller adhd:n han har så är han ju medveten och då ökar ansvaret. Det är både skrämmande och fascinerande hur just kvinnor lägger ner sin själ i milslånga funderingar om "kan det bero på detta..?", "kan det vara att han tänker så här..?", "jag tror han tänker a så därför gör han b och därför hände c fast en annan gång hände d och alltihop drabbade mig, fast mest lider ju han" osv osv.
Jag tycker vården har ett stort ansvar att hjälpa den normalintelligente som har en NPF att ta ansvar för sina konsekvenser och sluta lasta familjen att slå knut på sig själva och tysta förväntas lyssna på den funtionsnedsattes överanvändning av "take it or leave it, så här är jag!"
Genom att ta ansvar för sin funktionsnedsättning och förebygga de konsekvenser den får i andras liv när man uppför sig som en stor bebis. Att sura i timmar och dagar är inget impulsivt och oavsett om det tillhör något annat bekymmer eller adhd:n han har så är han ju medveten och då ökar ansvaret. Det är både skrämmande och fascinerande hur just kvinnor lägger ner sin själ i milslånga funderingar om "kan det bero på detta..?", "kan det vara att han tänker så här..?", "jag tror han tänker a så därför gör han b och därför hände c fast en annan gång hände d och alltihop drabbade mig, fast mest lider ju han" osv osv.
Jag tycker vården har ett stort ansvar att hjälpa den normalintelligente som har en NPF att ta ansvar för sina konsekvenser och sluta lasta familjen att slå knut på sig själva och tysta förväntas lyssna på den funtionsnedsattes överanvändning av "take it or leave it, så här är jag!"
Det jobbigaste med personer med ADHD är bristen på impulskontroll, aggressiviteten och oförmåga att ta kritik!
Jag måste fråga dig, tycker du att vi med adhd ens är lämpliga att ha barn om du menar att vi inte kan ta ansvar för våra känslor och beteenden?