Partner med ADHD - tips!

Kanske har detta tagits upp redan, men en sak som hjälper är att ändra på meningar som innehåller "du gör fel", "gör inte sådär" och liknande med anklagande ton. Säg istället att h*n kan prova detta och se om det funkar bättre.

När jag fick veta att min pojkvän hade grov adhd för x antal år sedan så läste jag på allt jag kunde hitta om ämnet, hur man skulle bete sig emot en som har adhd (det var inte lika massdiagnostiserat då som det är idag) och feedbacken jag fått med åren var att jag är den enda som förstår honom, vet hur jag ska hantera diskussioner osv.

På den tiden fanns det inte mycket att läsa om det faktiskt, och jag kan tänka mig att det finns blandat att läsa om det nu så var källkritisk.

Det som du mfl tar upp om att vara kritikkänslig har överhuvudtaget inte med adhd att göra.Förstår inte ditt syfte med att alltid påstå att en massa autistiska symtom är adhd. De exempel du kommer med här är inte adhd.

Fast nu delar vi med oss av våra egna erfarenheter, och det spelar ingen roll vad du tycker om dom, det gör dom inte mindre sanna.

Det jag skrev har definitivt med adhd att göra, jisses...

Kliv ner ifrån din höga häst och dela med dig av dina egna erfarenheter istället, det är nog mer hjälpsamt för TS.

TS säger "Jag är själv ny på området och känner mig lite handfallen" och fortsätter att hen är rädd att hamna i en föräldraroll. Då hjälper knappast felaktigheter om adhd som dikterar ngt slags hänsyn för ngt som inte alls är adhd. Så kliv du ner från din höga häst själv om du har svårt att ta kritik

Att du har partner-erfarenheter betyder inte att allt är adhd-erfarenheter.

Skrev aldrig att det absolut måste bero på adhd:n utan var som svar till signatur "handfallen" som frågade vad man kunde göra med någon som har svårt att ta kritik.

Jag skrev att min man är liknande och att min dotter med ASPERGER är väldigt mycket så (även om jag inte nämnde det i samma inlägg utan i tidigare inlägg).

Vi misstänker dessutom att min man även har någon form av autism, liknade vår dotter då han kände igen sig mycket i hennes utredning och problem.

Det är ju inte helt irrelevant då väldigt många med adhd även har autism eller drag av autism alt andra npf diagnoser.
Min dotter tex har diagnosen Asperger men även drag av adhd, dock inte tillräckligt för en full diagnos.

Jag själv har add med en massa symtom som mer tillhör autism men jag tror inte själv att de är tillräckliga för en diagnos. Det lustiga här är att jag träffat och läst om många med add som har exakt samma symtom som mig, alltså alla symtom även de som är mer autism och listan är lååång. Frågan är då om vi alla har exakt samma blandning av add+autism, om det kan höra till adhd/add trots allt eller att vi har en "egen" form av add. Sistnämnda läste jag någon artikel om (som jag tyvärr inte hittat igen men har inte letat så noga så...ja) att det finns vissa psykologer?/forskare? som funderar på att skilja en form av add från adhd och den form av add som bara inte är hyper.

Hur som helst intressant och kan ju tyda på att man kanske inte har helt koll på vad som tillhör vad än.

Oj vad många vettiga och intressanta svar jag fick!!

Tack så mycket. :)

Jag tror att han vet att han betett sig illa och blir förbannad på sig själv, men vänder der hela mot mig istället, för han pallar inte ta konsekvenserna.

När han säger "elaka" saker, kan det vara så att han säger att jag förstör, jag söker konflikter, jag har attityd, allt är värdelöst, det kommer aldrig att funka mellan oss mm. Allt är totalt nattsvart för honom och han "glömmer" liksom bort att några timmar innan älskade han mig över allt annat.

Jag är van vid att kunna lösa konflikter så fort som möjligt. Helst direkt. Men det är omöjligt med honom. Han fastnar i sin ilska och stänger av helt. Nåt litet kan pågå i ett dygn och det gör mig så otroligt frustrerad. Jag hatar det.

Jag tar verkligen inte upp problem som typ "vardagsgrejer", disk, tvätt mm. Allt sånt funkar bra. Utan det är ju om han säger nåt sårande eller gör något som jag finner märkligt. Känner att det är min rätt som människa att berätta om det är nåt jag inte mår bra av. Jag kan ju inte hålla tyst och sen explodera efter ett tag. Vi bor inte ihop. Men spenderar väldigt mycket tid tillsammans.

Jag kan ge exempel på det som urartade nu idag:

Jag gick och lade mig tidigare än han igår kväll. Om jag blir väckt så har jag väldigt svårt att somna om, vilket han vet. Nåja. Han kom in och skulle lägga sig halv två inatt. Han väckte mig, för han tände lampan på mobilen, vilket jag tidigare bett honom att inte göra när jag sover. Jag vaknar upp och säger spontant och sömndrucket, även en smula irriterad att: "Jag har ju sagt åt dig att inte tända mobilen om jag sover..." Då får han nåt infall, säger att jag är helt störd i huvudet, han måste ju kunna se något och att det är sjukt att han inte får röra sig fritt i sitt eget hem. Sen stormar han ut och lägger sig på soffan. Jag kunde med andra ord inte somna om på ett par timmar. Vaknar imorse och karln ligger kvar på soffan. Jag går upp, han ignorerar mig, jag fixar frulle till våra barn (ej gemensamma) och sen går jag in i sovrummet igen. Han kommer inte in. Jag ligger där i nån timme. Sen går jag upp igen. Ställer mig och diskar, gör iordning mig och sen skickar jag ut barnen till parken. Då är klockan närmare 13 och inte ett ord har utbytts mellan oss. Vi ska ha kalas för hans son och jag ska ut och köpa ballonger med barnen som väntar på mig i parken. Då försöker jag prata med honom och möts av att jag vill tjafsa annars skulle jag ha varit tyst inatt. Ingen som helst förståelse över att jag har blivit väckt och därför kanske jag inte lät gladast i världen inatt. Nä. Allt är mitt fel. Det var befogat att kalla mig störd i huvudet. Sen är det kaos. Försöker lugna ner situationen men det går inte. Han vräker ur sig det ena efter det andra, att det är jag som tar fram hans dåliga sidor, att han inte ska vara i en relation, påstår att jag sagt massa grejer jag aldrig sagt och han var på vippen att även ställa in sitt barns kalas, för jag hade ju förstört hela hans dag. Tillslut gick han med på att ha det, men då skulle jag och mina barn vara ute ur lägenheten så fort kalaset var över.

Ja ni hör ju själva. En jäkla löjlig bagatellgrej, som blir så ofantligt stor. Det är precis som om hela hans värld rasar om jag reagerar negativt på nåt. Hade han kommit till mig imorse och sagt "förlåt för att jag väckte dig inatt", så hade ju allt varit löst på 2 minuter. Men nej. Jag hade ju varit så orättvis inatt och hade jag bara varit tyst då enligt honom, så hade det inte blivit nåt.

Det hela slutade med att jag styrde upp det bästa kalaset ever och hans barn var jätteglad. Nån gång under kalaset kramade han om mig och bad om ursäkt för sitt beteende. Sen när kalaset var överstökat tog jag mina barn och åkte hem, precis som han önskat. Men han trodde nog inte att jag skulle göra det...

Vet liksom inte hur jag ska hantera det här. Han är världen bästa, så länge jag inte klagar på nåt. Hur ödmjuk och kärleksfull som helst. Sen säger jag nåt och då vrider han på det och säger att jag jämt klagar. Senast jag klagade var för typ 2,5 vecka sedan och det slutade också i totalt kaos. Då sa jag att han var tråkig för att han kollade på tv, när jag ville hitta på nåt annat. Men jag kan ju inte gå som på äggskal och vara tyst med mina känslor bara för att han inte kan hantera konflikter. Sen är det ju inga stora grejer heller som jag klagar på, utan smågrejer som blir gigantiska.

Så nu sitter jag här och vet inte hur jag ska göra med nåt. Jag vägrar att bli tystad och han kommer aldrig att ändra sig. Det är sjukt svårt. För varje gång han håller på så här, försvinner en liten del av min kärlek till honom.

Vill bara poängtera: våra barn hör aldrig när vi tjafsar, utan det här sker när de är ur bild. Mina barn avgudar honom och han är fantastisk med dem.

Förlåt för en vägg av text. Men det var skönt att få skriva av sig.. :)

Och vad är det som säger att ts kille har helt "ren" adhd?
Mångas erfarenhet är ju att det även finns många symtom utanför den just nu satta "adhd" mallen.

Det där låter mer åt borderline-hållet eller drag av något annat. Att en vuxen beter sig som en svår 13-åring är inte adhd bara för att den råkar ha det också. Han låter ju inte riktigt klok som styr sin omgivning med ett sånt jäkla humör.

Finns åter igen många likheter med min man. Och får väl förtydliga här för vissa i tråden att det lika väl kan bero på autismdrag alt dåliga uppväxt/dåliga självkänsla som på adhd:n. Om inte annat så gör adhd:n sitt till iaf.

Hur som helst skulle min man kunnat reagera likadant. Det skulle troligast hända om han redan var irriterad på något annat och behövde en "ventil" att få ut ilska/frustration alt kände sig låg och självömkande. Då skulle han ta det som "ytterligare" ett "fel" han gör.
Han kan tar också ofta saker för personligt. Att man blir irriterad när man blir väckt är ju naturligt och många har överseende med någon som snäser mitt i natten eftersom att man vet hur det är. Han tänker inte så långt utan skulle tro att jag verkligen var irriterad på just honom och inte situationen.
Sen har han sagt att han ofta vet direkt att jan gjort/sagt fel men då liksom hamnar i någon form av "stolthet" och vill/kan inte "lägga sig" eller erkänna att han gjorde fel så därför överkompenserar med ännu mera bråk. Det blir en blandning av att få ut skit som legat under ytan (som inte har med saken att göra öht), ilska på sig själv som fortsätter försvara sig och bara gör saker värre och någon form av "stolthet".

Jag antar att du svarar på mitt gigantiska inlägg. :)

Han har inte borderline och han styr inte sin omgivning med sitt humör. Det är VÅRA konflikter han inte klarar av att hantera. Kanske för att jag är den som han har närmast och älskar mest, efter barnen då..

Sen kanske det är så som du skriver, att det inte är typiskt för människor med adhd att vara kritikkänsliga, men vad jag vet så har många med den diagnosen svårt att hantera sina känslor och svårt att hantera ilska. Han tänker inte riktigt på konsekvenserna och har svårt att känna mer än en känsla i taget. Är han arg, ja då fastnar han i det. Är han orolig, då är han enbart orolig. Är han glad, så är han ofantligt glad osv.

Jag upplever det hela som att han har svårt att tygla sin ilska och att han säger massa saker i det tillståndet på impuls, vilket bidrar till massa onödigt lidande för oss båda.