Börjar en ny sådan här tråd, det finns en men den får man inte skriva anonymt i.
Tanken med tråden är att kunna gnälla lite, få stöd och kanske till och med tips eller råd av andra som också lever med en partner med ADHD ...
Jag är själv ny på området och känner mig lite handfallen, vill inte bli förälder åt en vuxen men alternativet är att jag får ta konsekvenserna av t.ex sambons oförmåga att planera..
Finns åter igen många likheter med min man. Och får väl förtydliga här för vissa i tråden att det lika väl kan bero på autismdrag alt dåliga uppväxt/dåliga självkänsla som på adhd:n. Om inte annat så gör adhd:n sitt till iaf.
Hur som helst skulle min man kunnat reagera likadant. Det skulle troligast hända om han redan var irriterad på något annat och behövde en "ventil" att få ut ilska/frustration alt kände sig låg och självömkande. Då skulle han ta det som "ytterligare" ett "fel" han gör.
Han kan tar också ofta saker för personligt. Att man blir irriterad när man blir väckt är ju naturligt och många har överseende med någon som snäser mitt i natten eftersom att man vet hur det är. Han tänker inte så långt utan skulle tro att jag verkligen var irriterad på just honom och inte situationen.
Sen har han sagt att han ofta vet direkt att jan gjort/sagt fel men då liksom hamnar i någon form av "stolthet" och vill/kan inte "lägga sig" eller erkänna att han gjorde fel så därför överkompenserar med ännu mera bråk. Det blir en blandning av att få ut skit som legat under ytan (som inte har med saken att göra öht), ilska på sig själv som fortsätter försvara sig och bara gör saker värre och någon form av "stolthet".
Mja....har lite svårt att tro att adhd-mamma vet mer än den som haft diagnosen i snart 30 år.
Utöver diagnoserna så ska man tänka på att vissa har stark personlighet. Jag själv har ingen diagnos men har samma personlighet som man kan läsa om vissa diagnoser.
Man kan ha en beroende-personlighet också, villet kan förknippas med vissa diagnoser. Att man lätt fastnar i saker under en tid osv.
Så som det ser ut idag så är jag diagnos-kritisk faktiskt.
Jag antar att du svarar på mitt gigantiska inlägg. :)
Han har inte borderline och han styr inte sin omgivning med sitt humör. Det är VÅRA konflikter han inte klarar av att hantera. Kanske för att jag är den som han har närmast och älskar mest, efter barnen då..
Sen kanske det är så som du skriver, att det inte är typiskt för människor med adhd att vara kritikkänsliga, men vad jag vet så har många med den diagnosen svårt att hantera sina känslor och svårt att hantera ilska. Han tänker inte riktigt på konsekvenserna och har svårt att känna mer än en känsla i taget. Är han arg, ja då fastnar han i det. Är han orolig, då är han enbart orolig. Är han glad, så är han ofantligt glad osv.
Jag upplever det hela som att han har svårt att tygla sin ilska och att han säger massa saker i det tillståndet på impuls, vilket bidrar till massa onödigt lidande för oss båda.
Mja....har lite svårt att tro att adhd-mamma vet mer än den som haft diagnosen i snart 30 år.
Utöver diagnoserna så ska man tänka på att vissa har stark personlighet. Jag själv har ingen diagnos men har samma personlighet som man kan läsa om vissa diagnoser.
Man kan ha en beroende-personlighet också, villet kan förknippas med vissa diagnoser. Att man lätt fastnar i saker under en tid osv.
Så som det ser ut idag så är jag diagnos-kritisk faktiskt.
Jag är en mamma som haft adhd i 42 år. Eftersom du nu mäter kunskap i antal år med egen funktionsnedsättning. Att jag arbetar med det varje dag och även är anhörig ger mig viss kunskap ja.
Wow, nån försöker göra sin Lördag lite mer dramatisk. Herregud lägg ner nu, det börjar bli komiskt xD
Jag misstog mig på din anonyma signatur och trodde du var mamma till ett barn med adhd endast, men du verkar inte ha levt med en man med adhd?
Din verklighet är just det - DIN! Inte oss andras
Jo det har jag. Kaka söker ofta maka, antingen en medberoende som på FL eller en annan med adhd. Diagnoskriterierna formas inte i din verklighet utan i diagnosmanualerna, hur ogärna du än vill det och hur mycket drama du än spelar upp med dina "30 år". Svårt att ha fel och kritikkänslig? Vissa beskriver sin likhet med sin partner tydligen. Sluta sprida påhitt om adhd, den har alldeles tillräckligt många avigsidor utan det.
Jag upplever också min partner som kritik känslig tror som andra att det beror mest på att han redan är medveten själv om att han beter sig knäppt, redan lastar sig själv vilket märks i andra lugnare diskussioner. Men just vid kritik tillfället går han i försvar och erkänner inget fel. Sedan upplever jag att hans problem med att minnas "hur det var" gör det svårt att föra diskussion ibland. Om jag till exempel säger - att förra veckan gick du och lade kl 4 varje natt - så kan han få för sig att förneka det. Vilket blir nästan skrattretande när man vet att det var så och att det påverkade en massa saker...
En sak jag funderar på är om någon av er provat parterapi dvs att en tredje part hjälpte er med konflikter - tänker att det vore skönt att få hjälp med sättet att hantera konflikter eftersom det inte blir så konstruktivt för oss (och jaaaa så är det även i relationer utan ADHD inblandat men nu blir diskussionerna särskilt underliga ibland)
Gnäller lite, min man har ALDRIG lyckas komma hem med alla varor på inköpslistan från affären. Fast de skrivs på papper och messenger. Ibland glöms de köpas och andra gånger glöms de kvar på bandet (efter betalning)
Nu ikväll behövde vi smör och vitt vin (till matlagning) jo skulle han fixa efter jobb. Skrev det två ggr på messenger. Kommer hem med vitt vin och ca 10 andra ingredienser till en annan rätt ;) men inget smör.