Socialtjänsten vill att alla barn ska vara med sina föräldrar. De jobbar för barnets skull och för barnets bästa. Men om någon gör en orosanmälan så måste socialtjänsten göra en bedömning för att se om de behöver omhänderta barnet eller inte, detta får föräldarna oftast inte veta om. Om det finns saker som pekar på att barnet far illa, så görs en utredning för att se vad som försigår.
Du skriver "när deras spädbarn fått ett blåmärke". Om de åkte till sjukhuset kan det alltså inte vara ett litet blåmärke som de vet hur det uppstod. Eller?
Jag tycker att det är rätt av sjukhuset, eftersom jag tror att det fanns tillräckligt många varningstecken för att göra en orosanmälan. Sjukhuset gör ju inte oroaanmälningar hur som helst, om ett barn kommer in till sjukhuset med en sprucken läpp och en trasig tand, och föräldrarna förklarar att den lille t.ex snubblat och slagit i bordskanten så görs ju ingen orosanmälan.
Men att ett spädbarn får ett blåmärke tyder ju på våld, och ett spädbarn har väl svårt att slå sig själv om de är nyfött. Om föräldrarna inte kan förklara eller ger en uppenbart påhittat förklarning så måste sjukhuset göra en orosanmälan.
Nu blev det en omplacering med samtycke och det är ju det bästa för alla inblandade. Nu ska det utredas och det måste få ta den tid det tar, om barnet blivit slagen av sina föräldrar/någon av dem, så är det ju fruktansvärt viktigt att det är placerat. Om socialtjänsten anser att ett barn ska omhändertas, så kan de be om samtycke från vårdnadshavare. Får de inte samtycke måste de enligt lagen göra en LVU. För barnets bästa. Man kan inte låta barnet vara hos sina föräldrar under utredningen, vilket ni självklart förstår.
Om det dessutom blir en polisutredning så kan barnet vara omhändertaget i fler än fyra månader (som är maxlängd om de inte är polisutredning).
När utredningen är klar så kommer de få reda på exakt hur det ska bli med barnet.