Varför har vissa så lätt att gå vidare?

men det kan även vara olika för samma person i olika relationer och olika faser i livet. 

Jag kan inte påstå att jag reagerat exakt lika efter varje uppbrott med en pojkvän. 

Sen är vi olika, en person som har lättare att gå vidare älskar inte mindre eller fäster sig inte mindre om de uppriktigt älskar en person, men deras hela liv hängde inte på den andra personen. Vissa människor dör ju nästan efter ett uppbrott för de har hängt upp precis allt kring sin partner och blir förkrossade när stöttepelaren försvinner. Man mår nog bättre om man inte är som det sista exemplet. 

Jag har alltid tillhört sorten som ganska lätt och snabbt gått vidare. Vare sig det gällt ett avslutat förhållande (dejta igen), en häst som tagits bort (köp av ny häst) etc. Jag har alltid satt mig själv i främsta rummet och klarat mig bra själv.

Fast för ett knappt år sen träffade jag personen som jag hoppas blir den jag lever med resten av livet. (Bättre sent än aldrig.) Allt känns faktiskt helt annorlunda och tanken på att han skulle lämna mig eller på något annat vis försvinna ur mitt liv känns helt outhärdligt och jag tror jag skulle bete mig helt annorlunda om detta hände än vad jag gjort tidigare. Jag har faktiskt blivit så »patetisk« att jag känner att jag inte skulle »vilja leva« utan honom. Lite scary men samtidigt ganska underbart. Speciellt som det är ömsesidigt.

Det betyder inte att bara för att man snabbt gått vidare så har ens känslor inte funnits där. Men att snabbt gå vidare är ju också ett sätt att hantera jobbiga känslor. Varför plåga sig och sitta ensam när det finns många härliga män där ute liksom. :) Vad som sen är det ultimata vet jag inte. Helt olika från fall till fall och person till person.