Ja, visst är det skönt att någon är i samma sits. Tycker det jobbigaste med den här förälskelsen är att jag inte kan ventilera den med någon. Jag kan inte direkt ringa en vän och berätta att jag är förälskad i en gift kollega...
Det har pågått sedan i våras, jag fick upp ögonen för honom under en konferens, han noterade det och det märktes att han blev smickrad. Vi utbytte blickar, hade en otrolig personkemi, skrattade tillsammans i större sällskap och jag kände att han alltid hade koll på var i rummet jag befann mig. Vi var även mer fysiska än vi hade varit tidigare - en hand på axeln etc - vi klaffade helt enkelt.
Så var det hela våren, sedan blev det dags att gå på lång semester, för mig hela 11 veckor. Näst sista dagen "tå flörtade" en lång stund han samtidigt som han tittade på mig och log. Dagen efter fick jag inte chans att säga hej då riktigt, vilket verkligen gnagde mig under semestern. Jag skickade ett mejl med en jobbfråga för att få kontakt, han svarade först i augusti. Inte direkt verkningsfullt.
Efter semestern kändes det annorlunda. Jag kan inte avgöra om han backade eller om det var jag. Plötsligt hade jag blivit blyg för honom, mitt hjärta slog i hundratio när han var nära och jag ville fly. Samtidigt ville jag inget hellre än att vara nära. Olikt mig på alla sätt. Det måste vara en väldigt märklig situation för honom, när jag en dag är väldigt trevlig och nästa försöker undvika honom - jag har alltså pendlat fram och tillbaka i månader. Jag bara skrattar åt mig själv, har aldrig tidigare blivit så nervös av en mans närvaro.
Jag tog mod till mig och kontaktade honom för några veckor, ville så gärna vara ensam med honom och lära känna honom bättre, efter mycket om och men tog vi en fika för att diskutera arbete. Vi hade JÄTTEtrevligt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord.
Dagen efter hälsade han knappt. Jag förstod ingenting. Jag behövde hans hjälp med en arbetsrelaterad sak och mejlade honom. Han svarade inte, veckan senare går jag fram och frågar om han sett mejlet. Han säger att han inte har gjort det och ser på mig helt uttryckslöst. Nu har det gått fyra dagar sedan dess och jag har fortfarande inte fått svar. Jag förstår ingenting. Han har väldigt mycket på sitt bord just nu och det är möjligt att han inte prioriterat mitt mejl. Rent arbetsmässigt blir jag rätt irriterad, det är en enkel fråga som jag måste ha svar på annars kan jag inte gå vidarebefordra det ärendet.
Privat känner jag mest förvåning. Jag känner att jag inte orkar med det här pendlandet i vår relation. Jag vill att vi ska vara goda vänner som vanligt, jag vill inte att han ska titta uttryckslöst på mig.
Funderar på att vara rak och ärlig, säga att jag tyckte att det var något ha i luften innan sommaren och att jag sedan dess varit nyfiken på var det kunde leda. Sedan avsluta med att "om det är det dom besvärar dig så släpper vi det. Jag respekterar dig som person och tycker om dig. Jag vill att vi fortsätter ha en positiv arbetsrelation och jag vill inte att du känner att du måste vara avståndstagande för att markera för mig".
Är det en dum ide? Jag vet inte vad som händer, känner mig mest förvirrad och vill få bort den här klyftan som har uppkommit senaste veckan. Jag vill samtidigt känna att han verkligen vet att jag är intresserad, att han har det som utgångspunkt då jag så många gånger signalerat motsatsen.
Nu babblade jag på om mitt eget dilemma :) Hur har det gått för dig?
