Hur tar man in en graviditet?

Vi försökte i nästan fyra år innan vi gav upp och då kom graviditeten som ett brev på posten. Vi båda blev så klart överlyckliga men räknade kallt med missfall men nu har halva graviditeten gått och vi har varit på ultraljud och på tre träffar hos barnmorska. Jag kan fortfarande inte förstå att det är sant och har stora svårigheter att greppa vad det är som händer och jag kan verkligen inte få in det i huvudet. Därför kan jag inte glädjas över det som händer. Jag räknar nog fortfarande med att det ska vara nåt fel på graviditeten eller barnet. På något sätt känns det inte äkta om man jämför med andras. Det känns som att jag kommer bli en värdelös pappa, helt oförmögen att känslomässigt knyta an till mitt barn.

Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? Är det någon som varit i samma sits? Jag klandrar mig själv för detta och känner mig lite deprimerad så jag måste verkligen bryta detta tankemönster.