inlagd på psyket

Både jag och min vän har varit inlagda i Uppsala, på olika avdelningar dock. Så som du beskriver det låter det ju som en dröm. Jag mår dåligt psykiskt nu och får panik så fort nån snackar om inläggning. För jag vet att det blir samma sak. Jag ligger i sängen och grinar eller har ångest, skillnaden är att det inte finns NÅT att göra när jag väl får lite ork. Hemma kan jag iallafall läsa eller kolla film eller nåt. På psyket finns ingenting av det. Samtalskontakt kan man bara drömma om. Hade jag haft din upplevelse hade jag mått mycket bättre, att veta att det finns ett ställe att komma till där man faktiskt blir omhändertagen. Nu känns det mer som ett straff och när man skärper sig och säger att man mår bra (även om man ljuger) så slipper man straffet och aktar sig noga för att berätta att man mår dåligt i framtiden.

Låter precis som hur det var för mig. Fick dela rum med en kvinna som snarkade som en jordbävning. Jag har social fobi och ptsd och kan inte sova med okända människor men det enda "enkelrummet" de kunde erbjuda var på en bänk ute i korridoren. Ingen brydde sig om nåt. En kvinna grät jättehögt nästan dygnet runt och ingen i personalen gick ens och kollade om hon var okej. De sa typ "nu börjar hon igen" och suckade mellan varann.