IQ+ : hur står ni ut?

När tråden startades var det efter en vecka som i vanlig ordning bestått av ett pärlband av frustrerande situationer (vecka 6 av 52, hurra vad många kvar och sen börjar vi om på nytt!), och med nära förestående heldagsaktiviteter i en av de föräldragrupper jag regelbundet och motvilligt tvingas till.

Bortom grundsorg, helt enkelt. Som ett litet utlopp och tidsfördriv startade jag tråden. Ibland är det skönt att slippa känna sig så ensam! Inget nytt rent konkret i det som skrivs här men för mig är det intressant läsning och jag är både tacksam och lite rörd över alla svar. Jag uppfattar ingen här som skrytsam (och ville de vara det - so what).

Tycker alla berättelser i den här tråden visar människor när de är som bäst, villiga att dela med sig för att hjälpa och stötta.

Om man har högt iq så tjänar man på att ha ödmjukhet. Annars ses man bara som en dryg besserwiser i andras ögon. Även om man har rätt i sak.

Har högt iq enligt Mensa men jag känner mig verkligen inte intelligent alla gånger. Har svårt att sätta ihop Ikea-möbler, förstår sällan när andra skämtar, har svårt att vinna i diskussioner även om jag har vetenskapen med mig. Är ganska ödmjuk och ger med mig jämt.

Min begåvning är väl mer Mönster och siffror, sen är jag väldigt duktig på att skapa vackra saker, ex sy klädnader. Jag kan ta lite tyg och småkrafs och utifrån det skapa en riktigt välgjord 1800-talsklänning utan mönster och utan några sykunskaper i botten. Jag älskar sifferkombinationer och iq-tester i form av mönster. Det konstnärliga är liksom det enda jag är riktigt bra på.

I övrigt känner jag mig väldigt obegåvad ibland, glömmer fakta lätt och pratar konstigt och osammanhängande. Lever mest i min egen värld :D

Har tre års utbildning på högskolan till ett vanligt medelsvenssonyrke.

Ungefär som för mig :) har väldigt hög IQ, men har jättesvårt att hänga med i det sociala många gånger. Uppfattar inte ironi och är väldigt beroende av att tolka folks kroppspråk.

Är också väldigt begåvad när det kommer till konstnärliga saker och har nyligen insett att jag har en otrolig känsla för matlagning. Gör komplicerade rätter utan att följa något recept, jag "bara vet" hur saker ska tillagas och kombineras.

Har precis påbörjat en autismutredning.

Suck...exakt. Jag berättade för en enda manlig vän och sen babblade han om det för en hel bunke folk.

Talar inte om det alls efter det, men ibland är det som en tröst att tänka på att det inte är fel på varken mig eller omgivningen.

Utmaningen är att kommunicera så tydligt att vi kan göra det bästa för helheten.

Jag har inte orkat läsa hela tråden utan bara TS kommentarer.
Med risk för att bli dumförklarad svarar jag ändå
Jag är nog inte den smartaste i Sverige men kan nog inte räknas till de dummaste heller.
Jag försöker tänka på att det finns olika sorters intelligens och hitta det bra hos andra människor.
Det jag menar är att jag själv är analytisk och effektiv men har människor runt mig som är mer bohemiska och konstnärliga.
Istället för att gå och irritera mig på dessa människor ser jag verkligen upp till det de kan där jag själv brister. På sin höjd kan jag rita någon streckgubbe när dessa konstnärliga människor kan måla/rita de mest fantastiska bilder.
Sedan blir umgänget mer intressant om man kan intressera sig för själva människor (pratar då om privata sammanhang) och inte så mycket på deras intellekt.
På möten får man ibland jobba vidare med sina egna uppgifter medan andra ska komma ikapp .

Ok, om jag ska sluta vara buttersmurf och faktiskt svara på TS:

Jag är en mycket snabbtänkt problemlösare. Jag tenderar tyvärr även ofrivilligt att snabbt se vilka problem som skulle kunna uppstå i varje given situation och försöker mer eller mindre omedvetet agera för att förebygga dem. Oftast har då min omgivning inte insett varför jag gör som jag gör och jag betraktas som lite konstig och socially awkward. Det är mig oftast övermäktigt att försöka förklara för folk varför jag gör som jag gör. Detta gäller både på jobbet och privat, i affärer och liknande.

På jobbet är möten en outhärdlig tristess full av evighetslångt poänglöst babbel. Småprat med kollegor är ibland svårt. Jag arbetar i ett socialt yrke men fungerar mycket bra i själva yrkesrollen, det är allt runtomkring som stör.

Livet är fullt av självklarheter som omgivningen envisas med att diskutera med beklämmande stor entusiasm.

Privat har jag få nära vänner. Det är självvalt och jag har alltid haft det så, sen jag var ett litet barn. Jag orkar med socialt umgänge i ganska små doser, min make undantaget. Jag gillar ytliga, korta kontakter med andra människor men finner dem oerhört irriterande och ganska korkade om jag måste lära känna dem på något djupare plan.

Så här har mitt liv alltid varit, så jag vet ju inte av något annat sätt att leva. Det hade säkerligen varit bekvämare på många sätt att vara en lycklig idiot, men det här är det liv jag fick och det är bara att göra det bästa man kan av det.

Jag är hopplöst normalbegåvad, men har en högintellektuell och högintelligent exfru. Leta upp andra högintellektuella och umgås med är mitt tips. Gå med i Mensa osv, sök efter en högintelligent partner, skaffa en fin utbildning (man måste inte vara intelligent för att vara välutbildad, men du hittar fler intelligenta bland högutbildade). Du kommer bli olycklig om du inte hittar likasinnade.

Själv normalintelligent mot det högre hållet har jag mer sällan haft problemen du beskriver. Jag satt ändå av skolan upp i högstadiet i väntan på att klasskamrater skulle komma ifatt och fick bristande studieteknik på köpet. Privat har jag lyckligtvis sällan de bekymmer du har; vänner väljer jag sådana jag trivs med, med sina fel och brister. Och de släktingar som är svåra att tala annat än genomkonkreta saker och föra svartvita resonemang med träffar jag inte oftare än att jag orkar med det.

Hur mycket problem du får som vuxen beror säkert  en del på hur du lyckades ta dig igenom skolan och vad du jobbar med. Jobbar du inom forskning etc sker det naturligt ett urval som gör att de med lägst abstraktionsförmåga inte jobbar där.

På fritiden skulle jag rekommendera att du går med i något sammanhang typ Mensa. Hört av bekant med hantverksyrke att det är väldigt avkopplande för honom på deras träffar. Att det är skönt opretentiöst och de kan prata högt och lågt, väldigt långt från det gymnasiala stilande han var lite rädd för.