Anonym (Enavoss)

Äldre 11 Feb 10:16

175 svar

IQ+ : hur står ni ut?

Är väldigt nyfiken på vilka coping-strategier ni som är betydligt intelligentare än genomsnittet utvecklat för att klara vardagen?

Jag har själv alltid föreställt mig att allt skulle bli bättre med stigande ålder och erfarenhet; att otåligheten skulle mildras och de hårda kanterna slipas av. Så är dock icke fallet. Får allt svårare att stå ut med att behöva förklara allt från grunden, eller, ännu värre: tvingas lyssna på en förklaring när jag för länge sen begripit precis vad det handlar om.

Behöver hjälp. Hur gör ni andra?

nihka

Äldre 13 Feb 12:01

#151

När jag var yngre trodde jag också att jag hade lite av det här problemet, men efter hand har jag insett att det mest handlade om mitt bristande tålamod och min oförmåga att rycka på axlarna tillräckligt ofta.

Det finns gott om både intelligenta och mindre intelligenta människor som kan bli både långrandiga och tjatiga. Gäller bara att flika in med relevanta punktfrågar så kan man förkorta och navigera samtalet.

Att samtala är en färdighet man kan träna upp precis som så mycket annat och har inte personen man pratar med knäckt koden får man anstränga sig lite mer. Eller inte. Fritt val.

De flesta människor är begåvade inom något område och lyckas man tappa in i det finns det mycket att hämta. De gånger man inte hittar några som helst gemensamma beröringspunkter på ett tillräckligt stimulerande plan är det bara att låta det mentala öronfluffet lägga sig i hörselgångarna, säga Mm och nicka lite då och då.

Anonym (Normalbegåvad)

Äldre 13 Feb 12:39

#152

Anonym (leta) skrev 2017-02-13 11:26:46 följande:

Själv normalintelligent mot det högre hållet har jag mer sällan haft problemen du beskriver. Jag satt ändå av skolan upp i högstadiet i väntan på att klasskamrater skulle komma ifatt och fick bristande studieteknik på köpet. Privat har jag lyckligtvis sällan de bekymmer du har; vänner väljer jag sådana jag trivs med, med sina fel och brister. Och de släktingar som är svåra att tala annat än genomkonkreta saker och föra svartvita resonemang med träffar jag inte oftare än att jag orkar med det.

Hur mycket problem du får som vuxen beror säkert en del på hur du lyckades ta dig igenom skolan och vad du jobbar med. Jobbar du inom forskning etc sker det naturligt ett urval som gör att de med lägst abstraktionsförmåga inte jobbar där.

På fritiden skulle jag rekommendera att du går med i något sammanhang typ Mensa. Hört av bekant med hantverksyrke att det är väldigt avkopplande för honom på deras träffar. Att det är skönt opretentiöst och de kan prata högt och lågt, väldigt långt från det gymnasiala stilande han var lite rädd för.

Det är inte så stor skillnad på normalbegåvad, obegåvad eller ganska smart. Men om man kommer upp i IQ på 130+ så är det samma skillnad mellan den smarte och den normalbegåvade som mellan en normalbegåvad och en efterbliven.

Hade du mått bra av att nästan enbart umgås med efterblivna eller helt vanliga 7 åringar? Leva med dem, jobba med dem, resonera med dem, umgås med dem osv utan någon annan vuxen? Det skulle bli väldigt ensamt.

Anonym (leta)

Äldre 13 Feb 14:52

#153

Anonym (Normalbegåvad) skrev 2017-02-13 12:39:49 följande:

Det är inte så stor skillnad på normalbegåvad, obegåvad eller ganska smart. Men om man kommer upp i IQ på 130+ så är det samma skillnad mellan den smarte och den normalbegåvade som mellan en normalbegåvad och en efterbliven.

Hade du mått bra av att nästan enbart umgås med efterblivna eller helt vanliga 7 åringar? Leva med dem, jobba med dem, resonera med dem, umgås med dem osv utan någon annan vuxen? Det skulle bli väldigt ensamt.

Du har säkert rätt, men vad i mitt inlägg gjorde att du ställde frågan till mig?

Anonym (=))

Äldre 13 Feb 14:55

#154

Inga, jag är fullblodsnihilist och tänker nästan dagligen på att ta livet av mig, även om jag sedan länge lämnat alla konkreta tankar på att faktiskt göra det.

Annars funkar gräs, sprit och internet rätt bra.

Anonym (Normalbegåvad)

Äldre 13 Feb 15:16

#155

Anonym (leta) skrev 2017-02-13 14:52:19 följande:

Du har säkert rätt, men vad i mitt inlägg gjorde att du ställde frågan till mig?

Du beskrev dig som "Själv normalintelligent mot det högre hållet". Därför. Din "intelligensklass" eller vad man säger är ju tämligen idealisk, du är smartare än de flesta, men inte så pass smart att vi andra är idioter i jämförelse. Därför har du inte den erfarenheten TS beskriver.

Anonym (leta)

Äldre 13 Feb 15:44

#156

Anonym (Normalbegåvad) skrev 2017-02-13 15:16:50 följande:

Du beskrev dig som "Själv normalintelligent mot det högre hållet". Därför. Din "intelligensklass" eller vad man säger är ju tämligen idealisk, du är smartare än de flesta, men inte så pass smart att vi andra är idioter i jämförelse. Därför har du inte den erfarenheten TS beskriver.

Förstår resonemanget. Även om skolsystemet inte fungerade optimalt för mig ens på min normalnivå.

Och nej, jag har inte TS erfarenhet (och glad för det). Eftersom jag har bekanta som ligger i det IQ-spannet dristade jag mig ändå att komma med någon idé om coping.

OT Däremot håller jag vid någon eftertanke inte med om att det "inte är så stor skillnad på normalbegåvad, obegåvad eller ganska smart". Skolvärlden till exempel, är avpassad för den "normalbegåvade" oavsett vad Skollagen säger. Den fungerar generellt inte bara dåligt för den särbegåvade utan också för den /till antalet större/ del av eleverna som ligger i det nedre normalområdet och t ex ofta saknar abstraktionsförmåga även på högstadie- och gymnasienivå. Då det är väldigt tabu att resonera i termer av svagbegåvning får ofta inte heller de adekvat stöd inom utbildningsväsendet.

Anonym (Kalle)

Äldre 13 Feb 15:54

#157

Anonym (Normalbegåvad) skrev 2017-02-13 12:39:49 följande:

Det är inte så stor skillnad på normalbegåvad, obegåvad eller ganska smart. Men om man kommer upp i IQ på 130+ så är det samma skillnad mellan den smarte och den normalbegåvade som mellan en normalbegåvad och en efterbliven.

Hade du mått bra av att nästan enbart umgås med efterblivna eller helt vanliga 7 åringar? Leva med dem, jobba med dem, resonera med dem, umgås med dem osv utan någon annan vuxen? Det skulle bli väldigt ensamt.

Nja, det där stämmer faktiskt inte. Vid normalbegåvning och över kommer man ifrån de direkta felaktiga resonemang och ologiska slutsatser som man tvingas möta bland lägre begåvade. Över en normalbegåvning är bildningsnivå mer avgörande för kvalitén på konversationen, så det stämmer faktiskt inte att det skulle gå att jämställa som du gör.

Visst att en person med högre begåvning ofta förstår saker fortare, men ologiska vurpor och långrandiga förklaringar försvinner och kunskaper i aktuella ämnen blir oftast mer avgörande för kvalitén på konversationen.

Anonym (Greta)

Äldre 13 Feb 16:09

#158

trash panda skrev 2017-02-13 07:48:23 följande:

Ok, om jag ska sluta vara buttersmurf och faktiskt svara på TS:

Jag är en mycket snabbtänkt problemlösare. Jag tenderar tyvärr även ofrivilligt att snabbt se vilka problem som skulle kunna uppstå i varje given situation och försöker mer eller mindre omedvetet agera för att förebygga dem. Oftast har då min omgivning inte insett varför jag gör som jag gör och jag betraktas som lite konstig och socially awkward. Det är mig oftast övermäktigt att försöka förklara för folk varför jag gör som jag gör. Detta gäller både på jobbet och privat, i affärer och liknande.

På jobbet är möten en outhärdlig tristess full av evighetslångt poänglöst babbel. Småprat med kollegor är ibland svårt. Jag arbetar i ett socialt yrke men fungerar mycket bra i själva yrkesrollen, det är allt runtomkring som stör.

Livet är fullt av självklarheter som omgivningen envisas med att diskutera med beklämmande stor entusiasm.

Privat har jag få nära vänner. Det är självvalt och jag har alltid haft det så, sen jag var ett litet barn. Jag orkar med socialt umgänge i ganska små doser, min make undantaget. Jag gillar ytliga, korta kontakter med andra människor men finner dem oerhört irriterande och ganska korkade om jag måste lära känna dem på något djupare plan.

Så här har mitt liv alltid varit, så jag vet ju inte av något annat sätt att leva. Det hade säkerligen varit bekvämare på många sätt att vara en lycklig idiot, men det här är det liv jag fick och det är bara att göra det bästa man kan av det.

Låter ungefär som jag. Jobbmässigt tex, när man har lite större helhetsbild och just att se längre än till det vi sysslar med för tillfället. Att man initierar processer och sånt för att förebygga vad man ser komma längre fram.

I skolan var det ofta klasskompisar som bad om hjälp att korrläsa inlämningsuppgifter osv. Sen när de fick tillbaka sina arbeten med kommentarer om felstavade ord etc. så fick man skit för att man faktiskt markerat vad som var fel....

Annars tror jag på ödmjukhet. Särskilt i vardagen. Och så förkovrar man sig, läser intressanta tidningar/tidsskrifter, litteratur och annat som utmanar vid sidan om. Skulle bli galen om jag inte fick annat input!

Ulltand

Äldre 13 Feb 20:03

#159

Jag har kört T-Gul i några år och fått betydligt tydligt större umgängelsekrets, Tom allsvenskan börjar bli spännande att följa :)

Anonym (Enavoss) Trådstartaren

Äldre 14 Feb 07:47

#160

Ulltand skrev 2017-02-13 20:03:32 följande:

Jag har kört T-Gul i några år och fått betydligt tydligt större umgängelsekrets, Tom allsvenskan börjar bli spännande att följa :)

Ja, uttrycket "supa sig normalbegåvad" minns jag från Mensa.

Jag har inga problem med sociala interaktioner i den meningen att jag inte vet vad som förväntas eller behövs, tvärtom, anses som lätt och smidig i kontakten. En gång i tiden var jag nyfiken på hur andra människor fungerar, men inte längre. Är mer intresserad av att lära mig än att använda kunskaperna när de väl är konsoliderade, och nu känns det som att jag kan folk (som i att de flesta är oerhört lätta både att läsa och placera personlighetsmässigt). Samtidigt begriper jag inte alls, och där har jag gett upp. Jag förstår inte hur vårt samhälle kan tillåtas se ut som det gör, hur världen kan få se ut som den gör, hur döda ting kan tillmätas sådan betydelse, det extremt närsynta perspektivet på tillvaron..

Men tröttast av allt är jag på att förklara självklarheter utan att visa att det är just det jag gör, för någon vars känslor jag måste akta genom att aldrig avslöja mina.

Tack till alla er som skriver här. Lite hopp ändå.

IQ+ : hur står ni ut?

INNEHÅLL