Anonym (X) skrev 2017-03-13 22:13:53 följande:
Jag har två små barn. Jag tycker det är skönt att vara med dem. Det får mig att må bättre. Jag gör inte alltid så mycket med dem, oftast är jag bara där och reder ut om de bråkar eller har frågor. Ibland inte heller det. Om jag är riktigt trött tittar vi mest på tv. Lagar typ djupfrysta köttbullar eller falukorv till dem. Det får vara så nu. Några enstaka gånger har jag känt att jag inte klarar av dem. Då jag varit helt slut. Då har deras pappa kommit eller någon i hans familj. Vi är separerade. Ibland lägger jag mig och vilar själv en timme och låter barnen titta på tv eller hålla på med mobilen. Sedan känns det bättre. Det går också lite upp och ner. Jag blir rätt så otrevlig om jag mår riktigt dåligt och lätt arg. Bara och be om ursäkt. Jag känner inte att jag är en dålig mamma. Jag vet ju att jag mår dåligt och gör så gott det går. Ibland tror jag att jag på sätt och vis blir en bättre mamma för jag har så mycket mer tid med barnen och gör inte så mycket själv utan lyssnar mer på dem, men som sagt vissa dagar är jag rätt så grinig också. Men vem är inte det ibland liksom? Det är så skönt att bara vara med dem och lyssna på deras prat och funderingar. När jag lyckas med det så glömmer jag bort mig själv en stund. Ibland fastnar mitt huvud i nedstämdhet och jobbiga känslor, då drar jag mig undan mer.
Jag äter inga tabletter. Den värsta ångesten försvinner väldigt fort. Alltså det där riktigt jobbiga. Men sen tar det en stund att varv ned kroppen efteråt. Men tycker det är okej. Ger mig en känsla av kontroll att jag fixar det själv. Jag vet att det går över. Allt går över tillslut. Ibland har jag tryck över bröstet i flera dagar. Men det släpper också. Kommer och går liksom.
Jag tror inte jag haft så svåra sömnproblem som du. Har alltid haft lite problem till och från. Tror jag. Fast nu sover jag också hela nätter ibland. Men är lika seg nästan oavsett. Ibland vaknar jag och lyckas somna om snabbt. 3-4 gånger har jag sovit 4 timmar bara. Men ofta är jag vaken 1-3 timmar så somnar jag igen. Men somnar ofta tidigt så det blir nog iallafall sju timmars sömn. Försöker att inte tänka så mycket på att jag sover dåligt. Det stressar bara. Får vila på dagen och lägga mig tidigt nästa kväll så tar jag igen. Fast det känns i kroppen när det blir många nätter i rad som är halvdålig sömn. Det är nästan jobbigast. Ett tag när jag vaknade varje natt gjorde jag andningsövningar för att lugna ner mig och somna om. Det hjälpte lite faktiskt. Nu gör jag inte det. Vet inte varför. Ibland går jag upp och äter mjölk och macka, läser lite tidning, sedan är det oftast lättare att somna om. Ibland lyssnar jag på en pod mitt i natten för att fokusera på något annat och somnar av det. Men ibland så gör jag ingenting utan ältar bara och så får det bli en sömlös natt! Men äter du inte sömnpiller också? Jag har blivit erbjuden flera gånger, men tror ju inte på detta med piller utan kan själv är ju min melodi. Det var nog därför jag började med andningsövningar - för att få tyst på doktorn som tjatade på mig om sömnpiller. Nu har jag bytt läkare så slipper vara duktig och hålla på med sånt där - kan bara ligga sömlös i lugn och ro. Ha!
Ofta är det ju något speciellt som tynger mig som gör att jag inte sover. Tänker att jag behöver älta klart och sedan går det över och så är det ofta. Jag oroar mig inte för samma saker utan det kommer liksom nya grejer. När jag inte tänker och känner på dagen kommer de på natten. Fast vissa grejer kommer ju tillbaka. De borde jag jobba med för att få avslut!!!
Skönt å skriva av sig lite. Det är liksom ingen riktigt som fattar helt hur jag har det. Möjligtvis min psykolog, men ingen annan fattar.
Nej, det nog svårt att fatta om man inte varit i samma situation.
Och jag tycker du låter jätteduktiga och som en fantastisk mamma! Du som dessutom klarar nästan allt själv.
Min känsla av skuldkänslor gentemot min son baseras nog i min nedstämdhet. Jag är inte nöjd med mig själv och mitt liv helt enkelt, men kanaliserar dom.känslorna mot honom då han betyder allt för.mig! (Puckat)
jag bor ihop med min sambo, som är världens goaste, men jag är inte kär i honom.. Dessutom så gick mina livsplaner helt i kras och nu står jag och stampar men kommer ingenvart. Tror att mycket av mitt mående grundar sig i detta..
Sen tycker jag att det är bra att du försöker klarar detta utan medicinering. Jag gillar det inte heller. Oxascand fick jag av en läkare på akuten när jag var inne med min galla. Det var en obehaglig upplevelse och jag fick ångest när jag skulle därifrån. Hade sedan panikångest i en vecka och under den tiden åt jag oxascand för det var outhärdligt. Men hann inte bli mer än 3 piller sammanlagt.
Skönt att du får sova! Der gör så mycket. Och självklart har man dålig sömn i perioder, speciellt när man mår dåligt. Att hitta ett sätt ur det själv är der bästa, så man inte blir beroende av något.
Därför har jag inga sömntabletter. Vill inte ha. Jag har ju alltid fått tillräckligt med sömn, trots uppvaknanden). Förr åt jag Valdoxan som är en typ av antidepp. Den innehåller melatonin så man kan säga att det är enninsomningstablett. Dock är den inte beroendeframkallande och behöver ingen in eller utsättning.
Den funkade för mig. Väntar på att få den igen, men min läkare vill vänta tills jag träffat psykolog.
Ärligt talat. Jag åt dom i höstas, men dom tog slut. Jag hade helt enkelt inte tid att träffa läkare så jag tänkte att sömnen ordnar sig, det har den gjort förr, men med all strss jag hade då med flytt och skola etc, så var det nog ett dåligt beslut. Det var efter det denna resa började -.- Och den 5 månaders långa väntan på att få träffa samtalskontakt.
Men men, nu får jag hoppas att jag får ut något positivt av det här. Se det som en läxa kanske.
Var det mycket jobb som fick dig att hamna där du är, eller var det privat?
. Man glömmer så lätt..
. Men detta är inte hållbart i längden heller.
. 30 års åldern suger ju uppenbarligen..