Anonym (Utmattningssyndrom) skrev 2017-04-06 10:26:54 följande:
Men varför fick du inte hjälp när du mådde dåligt?! Låter ju inte klokt.
Jag tycker det jobbigaste är att man nu ska behöva kriga för att få hjälp ens, då börjar jag ifrågasätta mig själv om jag verkligen mår dåligt eftersom läkarna inte ens verkar vilja ta en seriöst?
Sen att hela tiden få sjukskrivningar på 3 veckor, 4 veckor, 3 veckor igen, 4 veckor underlättar ju inte för mig eller min arbetsplats. :/ Och det är ju inte direkt så att man vill sitta hos läkaren och be om en sjukskrivning eller en längre sjukskrivning. Det ska ju dom kunna bedöma vad som behövs.
Sist jag var hos psykiatrin sa läkaren där att " ja du har mycket att bearbeta osv så det här kommer ta tid" jag nämnde att jag tycker att det är jobbigt med jobbet att få så mkt frågor när jag är tbx osv och att jag bara sjukskrivs under korta perioder, känns som att jag aldrig kommer hinna återhämta mig, stressa ner och känna ett lugn men fick bara svaret om att jag ska släppa mitt ansvar för jobbet och det är deras ansvar att hitta någon som gör mitt jobb. Ja absolut men underlättar ju för dom om dom vet att och om dom ska ta in en vikarie för mig..
Vi kan ju peppa varandra :) jag känner mig också väldigt nere och min egna bild av mig själv är helt borta. vet inte ens vem jag är längre.
Nej fy.. jag tappade bort mig själv för länge sen. Jag var, för ca 6 år sen bara, en helt normal glad tjej som inte oroade mig över mkt. Sen hände en del grejer och jag fick barn och sen dess vet jag ingenting längre. Jag hade en plan som gick i kras så nu står jag och stampar och kommer ingen vart. Allt i livet är kaos, förhållandet med min sambo, som är världens goaste och har tålamod som få.. Men likväl känner jag inte samma för honom som han för.mig. Hur gör.man med det? Jag är ju beroende av honom nu då jag inte kan jobba och studierna ligger på is. Dessutom har vi barn ihop.
Jag vet vad jag vill ha för liv, känslor jag VILL känna, men hur kommer jag dit?!
Det är hemskt. Samtidigt inbillar jag mig hela tiden att jag har dödliga sjukdomar och annat skit.. Katastroftankar, brister ut i gråt ibland bara av att titta på min son. Rädslan att förlora honom kan också bli överväldigande.
Ibland funderar jag på om det är bättre att bara acceptera allt som det är och sluta drömma.. För det känns inte troligt att jag nånsin kommer dit jag vill vara.
Jag söker hjälp på alla möjliga håll, slösar pengar på meningslösa saker. Har sagt till min dr att jag inte klarar av det längre.. Men hon har tyvärr ingen makt över psykologin.
Bor på landet uppe i norrland nu så hjälpen är väldigt begränsad.
Och KBT terapeuten? Jadu, hon menade att mina tankar var inställda på katastrof vid det tillfället.. (hade fått ett tryck över bröstet och var under utredning, var så nervös och säker på att det var något allvarligt, var en stressad period innan så der var slutresultatet) så det fanns inget hon kunde göra förens jag mådde bättre.
Men hon hattade ju runt och visste aldrig vad hon gjorde. Det inser jag mer såhär efteråt.
Sjukskriven har jag blivit också. En månad, för att sonen ska få behålla sina timmar på dagis.. Jag har inte ens skickat in pappren ännu
