ADD.. hur berätta för mitt barn?
Anonym (Livet) skrev 2017-02-14 13:12:12 följande:
Eller så kan det vara så att läraren inte är riktigt uppriktig och skyller ifrån sig.
Inlägg från: Anonym (Orolig mor)
|
-
Ja det är också en möjlighet förstås.
-
Precis så är det här också. Jag känner så väl igen det du beskriver.Anonym ((samma)) skrev 2017-02-14 19:06:53 följande:
Visst upplever jag att hen skyller ifrån sig. Men jag tänker snarare att det har med försvarsmekanismer att göra. Men vi har också märkt att det fungerar väldigt olika beroende på vem som har lektionen. Det funkar ofta sämre med de lärare hen inte känner väl, och vissa har hen svårt för av olika anledningar. Sen finns det några hen verkligen har förtroende för, och där fungerar arbetet bäst.
Och jag är övertygad om att personalen bemöter hen och hens svårigheter på olika sätt, vilket avgör hur väl det fungerar. Jag tror att just för att hen behöver mycket stöd och hjälp under lektionerna, behöver det vara någon som bemöter hens svårigheter på ett bra sätt. Annars blir det pannkaka, inget blir gjort, hen kanske tom går därifrån, läraren blir arg och ifrågasätter och så är cirkusen igång...
Vi pratade idag och det gick jättebra faktiskt. Jag nämnde att de funderar på ADD och h*n hade själv haft de funderingarna. Hej*n gick med på att gå till bup en gång och sen ta ett beslut huruvida h*n vill göra en utredning dock. H*n är rädd att bli stämplad, som h*n uttryckte det. Rädd för att bli han med ADD i skolan, och rädd för att en diagnos kommer påverka chanserna att få jobb i framtiden. H*n är också orolig över att bli behandlad annorlunda.
Men det är ett steg iallafall och jag tror det kan vara skönt bara det att veta att någon annan också haft de funderingarna, och att vi pratat om det öppet. Det är inte längre något som bara h*n själv måste bära på. -
Haha... Det var ett bra och roligt sätt att förklara på tycker jag :)cesso skrev 2017-02-15 09:47:50 följande:
Har samma situation men sonen är bara tio år. Man ska alltid vara ärlig och öppen med barnen men anpassa hur man framför saker utifrån ålder. Din sin är så gammal att du kan prata om det på ett vuxet sätt. Var noga med att säga att det inte har ngt med intelligens att göra utan koncentrationssvårigheter. Och att en diagnos sättas om man har svårare än normalt: jag berättade för min son vad skolan reagerat på och jämförde liksom hjärnan med "minnet" i mobilen. Att hans "minne" är mindre än andras och då glöms saker bort. Men att man kan få hjälp med det, typ som att "lagra" på ett USB... Ha ha.
Ja jag var noga med att förklara att det inte har med intelligens att göra. Jag sa att hjärnan hos en person med ADHD/ADD fungerar annorlunda på så sätt att den tar in mer intryck än en hos en person utan den diagnosen, och att det då blir svårt att sålla allt som kommer in, och därför kan det vara svårt att ta till sig information om den levereras för fort. Det blir som en soppa av allt. Igår berättade h*n att h*n gjort ett engelskaprov och fick A i betyg. H*n var väldigt glad och talade om att den läraren är så bra för hon är lugn och går igenom det de ska lära sig på ett lugnt vis så att alla hänger med. Medans de flesta andra stressar igenom genomgången och då hinner h*n inte ta in all information. Vilket ofta leder till att han lämnar lektionen eller inte går alls. Så h*n har potential till bra betyg, bara studiemetoden är den rätta. Och det är den absolut inte i skolan nu. -
Nej vi har ingen tid än. Skolpsykologen skulle skicka en ny remiss. Vi har haft en tid till BUP tidigare, men den gången förstod jag inte varför, och både barnet o pappan vägrade att överhuvudtaget gå dit, så jag avbokades. Det känns så dumt att jag missade att ta in informationen rätt när vi var till pedagog o psykolog och pratade om vårt barn. Jag har själv problem med ångest och ibland kan jag ha svårt att "höra" allt på tex möten. Och så var jag så dum att jag inte mailade pedagogen direkt efteråt och frågade, för jag gick länge och tänkte på ADD och att de "hade en tanke"... Sen rann det ut i sanden, och när kallelsen kom så kopplade det inte alls hos mig. Det var mycket då, med samtal hos rektorn, och socialen blev inkopplad pga den låga närvaron i skolan. Alla pratade dessutom om det som att h*n var deprimerad, och jag trodde det var det BUP handlade om. Men deprimerad är h*n inte. För h*n är glad och pratig och umgås gärna med kompisar, osv.Anonym ((samma)) skrev 2017-02-15 22:05:30 följande:
Vad skönt att ni pratat och att det gick bra. Jag tänker också att de måste få ta ett steg i taget och vänja sid tanken på utredning osv.
Vårt barn har också själv haft funderingar kring ADD innan vi tog upp det, de är ju så pass gamla att de många gånger tänker och vet mer än vi tror.
Hoppas att det fortsätter gå bra för er och att ert barn tycker det känns ok med utredning osv. Känns ju väldigt viktigt att det första mötet på BUP blir bra.
Har ni fått tiden på BUP än, eller vet du hur lång väntetiden är? Vi ska till VC nästa vecka, sen lär det väl tyvärr dröja innan vi får tid på BUP. Men det är väldigt skönt att ha en dialog med barnet iaf och känna att något är på gång, för situationen känns ohållbar för framtiden.
Som tur är så är det bara ett par-tre månader sedan så det har inte gått jättelång tid. Men den gången tog det ca en månad att få en tid. Så jag hoppas det inte dröjer längre nu.
Har inte skolan uppmärksammat ert barns problem och satt in olika åtgärder för att hitta problemet? Mitt barn fick göra en såkallad screening för att testa inlärningsnivå, och ett tag gick h*n hos kurator (men gillade det inte, så h*n slutade gå dit) och så hade vi samtalet med skolpsykologen också. Så vi har aldrig varit till vårdcentralen ang våra misstankar. -
Det är nästan ruggigt hur mycket man känner igen sig i det du skriver. För även om vissa saker skiljer sig åt så är det ändå så mycket man känner igen. Och jag förstår precis hur du menar med ALLA RÄTT. Lycka till på vc. Hoppas ni får en bra läkare som lyssnar och förstår problematiken.Anonym ((samma)) skrev 2017-02-16 22:33:26 följande:
Vad skönt att det inte verkar vara så lång väntan till BUP. Hoppas på samma här då!
Vårt barn gjorde s.k. pedagogisk utredning i skolan i början på mellanstadiet. Då fick vi höra att vi inte behövde vara oroliga, att hen bara hade väldigt mycket energi och lite svårt med koncentrationen. Men problemen är betydligt större idag än då, även om det har funnits funderingar sedan hen var ganska liten. Nu i höstas när både vi och skolan plötslig insåg hur långt efter hen var i allt skolarbete drogs det igång nya planer med specialpedagogen i skolan och olika extrainsatser. Som delvis har fungerat. Men ingen från skolan tog upp något om detta. Först häromveckan fick jag samtal från mentorn då hon berättade att hon var orolig för vårt barn och undrade hur vi upplevde att hen mår. Då hade vi redan själva bokat tiden på VC och berättade det, vilket hon tyckte lät bra. Men nog är jag lite fundersam över att de inte har ifrågasatt detta tidigare. När jag läser på om symtomen på ADD så har hen verkligen ALLA RÄTT om du förstår vad jag menar.
Jag hoppas verkligen att det ska gå smidigt framöver och att vårt barn fortsätter se det positivt. Men jag misstänker att just hela BUP-grejen kan kännas väldigt jobbig för dem, som du säger just oron att bli stämplad.
-
Jag är så irriterad!
Nu har jag pratat med barnets pappa om de misstankar som finns. Då svarar han att vårt barn kommit hem och berättat om ADD och att han då sa åt barnet... "-Lägg ner de tankarna, för det är inget fel på dig"
Sen sa han till mig att man skulle akta sig för sånt där för det kommer stå på papper som följer en hela livet! Och dessutom trodde han att vårt barn skulle utnyttja situationen om en diagnos ställs!
Alltså... Jag blir galen!
Allt jag sa var han emot, och inga av mina förklaringar lyssnade han på. ADD var för honom synonymt med ointelligens. Och eftersom vårt barn är normalbegåvad så kan h*n inte ha ADD... Enligt pappan.
Jag är så rädd nu att pappan ska förstöra allt. Och han är inte diskuterbar heller tyvärr. Det är hans väg eller ingen väg.
Och så blir jag så osäker på allt.... -
Jodå jag vet att det är ärftligt. Jag har läst mängder av sidor om det sedan det kom på tal. Det finns ADHD i släkten på pappans sida, och det kan mycket väl vara så att även pappan har det. Det finns mycket i hans sätt att vara nu och hur han var som ung som stämmer in.nnnnnnnn skrev 2017-02-17 13:30:07 följande:
Du vet om att det är ärftligt?
Med tanke på att du skriver att ni inte kan diskutera.
Driv det ensam och berätta för psykologen när ingen annan hör, att pappan är helt inne på att detta är fel och att han som vanligt bara kan se sin egen syn på saken, att han inte kan ändra sig utan är fast i sina hjulspår.
Sen har ADD ingen med intelligens att göra. Vet en med skyhög IQ som har ADD (finns inte som diagnos längre utan det räknas som att man har ADHD). Ger problem i vissa situationer tex när man ska tolka mellan raderna eller sätta sig in i andras situationer, men personen klarar sina A och B i betyg ändå.
Jag följer ensam med till BUP tänkte jag, men rädslan finns att pappan ska säga så mycket dumt om det så att barnet drar sig ur. Men det behöver absolut kollas upp. Om inte annat så kan det kanske finnas andra orsaker som h*n behöver hjälp med.
Ja jag läste på någon websida att det finns de som är överintelligenta som har ADD till o med. Och det poängteras ofta i all information om ADD att det inte har med intelligens att göra överhuvudtaget. Vilket jag försökte förklara... Men som sagt. Mottaglighet noll. -
Tack! Det ska jag göra.nnnnnnnn skrev 2017-02-17 14:02:49 följande:
Kämpa på!
Lycka till.
-
Anonym ((samma)) skrev 2017-02-17 18:29:47 följande:
Tack så mycket! Ja vi hoppas på det bästa, en bra läkare kan ju vara avgörande här.
Vad tufft för er att barnets pappa går emot er. Jobbigt nog som det är ju. Hoppas verkligen att du får med dig barnet och får rett ut det här. För precis som du säger kan det ju finnas andra orsaker också, och oavsett vad behöver man ju veta. Framför allt när skolan påverkas så negativt. Det kan ju trots allt vara avgörande för framtiden....
Lycka till!!!
-
Jag tror också att det är en försvarsmekanism.Anonym (Autistisk tjej) skrev 2017-02-19 01:01:23 följande:
De med autism är oftast för ärliga och tycker det är svårt att ljuga, vi ser inte riktigt meningen med det. Däremot kan det förstås vara missförstånd, tolkar man en sak bokstavligt uppfattar man ju oftast att någon har sagt något annat än vad som var tänkt. Men mest låter det som en försvarsmekanism.
Jag tycker du ska vara helt ärlig mot din tonåring under hela processen och berätta ny information så snart du hör det, annars kan er relation skadas.
Upplys din man om att alla journaler är sekretessbelagda och att ingen får veta om er sons eventuella diagnos om han inte berättar det själv. Visa gärna lite information om ADHD också så han får läsa och se själv att det inte har med intligens att göra.
Ja jag är helt ärlig mot mitt barn. Går bara lite varligt fram så att det inte blir alldeles för mycket intryck och tankar att hantera på en och samma gång.
Barnets pappa o jag separerade för flera år sedan, och det gör väl att det är ännu lite svårare än normalt att kommunicera med honom. Men jag ska göra mitt bästa. Och jag ska framförallt förklara för mitt barn att allt är sekretessbelagt, så ingen behöver veta vad resultatet blir om h*n inte vill det. För det var h*n orolig över, och det lär knappast bli bättre när pappan berättat sin åsikt i det hela. Utredningen är ju främst till för att h*n själv ska få klarhet i saker och ting och få den hjälp h*n behöver.