Orosanmälan från förskola

Ja det vore det förmodligen och det är vad jag vill. Men för vårt bars skull som trivs fint...? Vad är egentligen bäst? Det känns också som ett stort lotteri, att byta måste innebära omvälvande förändring för ett litet barn.

Man kan väl ändå anse det vara värt mödan att fråga ngn av personalen i barnets grupp om de sett eller hört något som tyder på oro innan man lyfter luren till soc? Hur kan en person som ej normalt arbetar nära barnet ifråga anse det är rimligt att en 2,5-årings ord är sanningen utan att tillgå flera verktyg som hur barnet i övrigt mår? Upprepar barnet samma ord? Brukar det säga liknande saker om andra än mamma?  Tar man steget att anmäla måste man förstå att relationen med familj och föräldrar i fråga trasas sönder.

Förskolor/skolor MÅSTE anmäla, det är inget vi har något val om.

Det kan vara så många olika saker som händer och tänk om det nu var så att du faktiskt misshandlat din man och han inte vågar lämna? Eller tvärtom? Då är det bra att någon ser och reagerar så att rätt hjälp kan sättas in.

Iom formuleringen så tippar jag på att allt läggs ner utan någon åtgärd, förskolan har ju meddelat det som ert barn har sagt, men även tillagt att de inte har några som helst misstankar på att det förekommer misshandel i övrigt. De har gjort sin plikt men även gjort vad de kunnat för att meddela att de inte misstänker er.

Att byta förskola är överilat om ert barn trivs där. kan ni inte vara mogna nog att inse att de bara vill ert barns bästa?
Jag har också blivit anmäld, eller vi som familj ska jag väl säga pga knepig formulering från vårt barn men det las ner när de insåg att pappans grabbatag i dotterns arm enkom var en reflex för att rädda henne från att ramla från hög höjd. Hon fick ont i armen och vi sökte vård direkt, alternativet hade varit att låta henne ramla handlöst ner från pappas axlar. Inga konstigheter alltså, men dottern sa: Pappa vred om min arm, som svar på frågan vad som hade hänt. När de senare talade med dottern så frågade de neutralt vad som hade hänt och då sa hon att hon suttit på pappas axlar och lutat sig åt sidan och ramlat, då hade pappa tagit tag i hennes arm. Nu var ju vårt barn äldre, omkring 3-4 år och väldigt verbal tack och lov.

I ert fall tror jag dock inte det är någon fara, personalen har bemödat sig om att formulera sig så bra som möjligt för att inte pådyvla er en onödig utredning. Ni får dock troligen tala med dem en gång, men inget mer.

Men jag har talat med fler föräldrar som nu oroar sig då deras barn, och kanske speciellt i denna ålder? säger saker som "mamma slår mig" osv fast det inte ligger ett uns sanning i det. Vi har tidigare tagit upp att vårt barn sa "xxx sparkar mig i huvudet" vilket personalen skrattade åt och sa att de säger/hittar på så mkt. DÅ var det en självklar förklaring...

Man borde väl rimligtvis kunna göra en samlad analys innan man hetsar iväg en anmälan? Det är nog för flertalet inget man tar med en axelryckning då det är det värsta någon kan anklaga en för - att orsaka sitt barn skada!

Varför skapa oro hos andra?  Jag kanske är konstig, men jag tycker du överreagerar. De har troligen en policy kring anmälan som de måste följa, men har som jag skrev ovan, även skrivit att de inte har någon som helst övrigt som gör att de misstänker att barnet far illa.

De har alltså gjort vad de kunnat i en känslig situation. Om de skulle, som du vill, gå runt och försöka få fram mer som ert barn har sagt kan det hinna hända massor med saker OM detta nu varit sant. Dessutom skulle det skapat en hel del prat trots att de ju faktiskt inte på allvar trodde att något hänt.

Att de sa att ert barn hittar på så mycket kring det som sagts till er, att ett visst barn sparkat henne i huvudet så handlar det antagligen om att de VET att detta inte har skett. Eller var det någon annan vuxen som sparkat? isf har de ju nu denna gång hört TVÅ ggr minst att ert barn sagt en sådan sak och känt att nu måste de göra en anmälan.

Det är väl självklart att man vill ha ryggen fri som yrkesperson. Vad man gör privat är väl en sak, men ingen ska känna sig tvingad att bryta mot lagen på jobbet. Anmälningsplikten är tydlig. Det är inte yrkespersonernas fel, gillar man inte lagen är det politikerna man ska kritisera. 

Jag förstår förstås att det är jobbigt att bli anmäld. Det gör nog alla och jag kan lova dig att det inte är roligt att göra en socialtjänstanmälan i jobbet. Men som sagt, anmälningsplikten är tydlig. Man måste. 

Och som svar på din fråga: tyvärr ser man inte alltid tydliga tecken. I så fall skulle man ju inte missa misshandlade barn, men tyvärr lever ju många barn i alla åldrar med misshandel och vanvård utan att någon förstår hur det är fatt. Tänk om det kom ut att ett barn faktiskt blivit misshandlat och också sagt det rakt ut på förskolan - men ingen lyssnat och avfärdat med "barn är barn". Det vore ganska förfärligt. 

Jag förstår att du önskar att personalen hade mer på fötter innan en anmälan. Men försök tänk att det är bra att de inte "granskar" er i hemlighet. När de lämnat över till socialtjänsten lämnar de över ansvaret och kan släppa det hela. Annars måste de ju "snoka" mer och fråga ert barn, kolla av ert beteende extra etc. Det är ju inte kul alls, förskolepersonalen ska inte utreda eller misstänka er. 

Hoppas det löser sig till det bästa för er.

Jag tycker det är oerhört konstigt om man som oskyldig förälder som aldrig haft kontakt eller trott sig behöva ha med soc att INTE bli chockad och helt förtvivlad av en så grov anklagelse.

Och nej, det var ingen annan vuxen som påstås ha sparkat utan "pojkarna" på dagis. Det var vid flytt av avd närmare större barn helt plötsligt hårdare ord som "du får inte vara med" och annat vilket vi frågat om hur det förhöll sig, något de inte alls kände igen trots liknande erfarenhet från andra föräldrar.

Ja jag kan bara inte begripa hur man INTE vill ta hjälp att ta reda på hur barnet i övrigt mår, brukar uttrycka sig/mår av ordinarie pedagoger. Att förtroendet och förhållandet med fsk/förälder är söndertrasat verkar inte betyda något alls. Fsk har väl ändå ett ansvar att ta konsekvenserna och försöka laga förhållandet om nu, vilket är fallet för oss, soc de facto har avskrivit alla anledningar till oro. Eller kör man bara på och anser att tråkigt för er men vi gjorde bara vår plikt?

Hur de gör nu har jag ingen aning om. Och att det är konstigt att inte bli chockad.. Tja vi är nog alla olika. Jag tar det som att de gör sitt jobb, de känner oss via hämtningar och lämningar, men de KÄNNER oss inte. Det är lätt att verka trevlig och bra den korta stunden det tar att hämta och lämna. Vad folk sen gör hemma kan vara en helt annan sak.

Jag hoppas du kan sätta dina känslor åt sidan och se till vad som är bäst för ditt barn. Kram och lycka till.

Personalen som anmälde kan ju faktiskt ha frågat runt och fått höra att det inte finns någon annan oro. Men eftersom lagen är så hård och tydlig så måste personen ändå anmäla händelsen till socialtjänsten. Skolpersonal är inte utbildade i att avgöra om ett barn utsätts för våld eller riskerar att fara illa, det är socialtjänstens jobb.

Om skolan inte anmäler i ett sånt här fall finns risken att man missar ett barn som far illa, som i ett ögonblick kände förtroende och gav en liten "hint" till skolpersonal, känner att ingen tar det på allvar och i fortsättningen håller helt tyst om vad den upplever.

Att det är super jobbigt att som förälder bli anmälad, och att det känns kränkande är förståligt. Och jag tycker du har all rätt att känna så. Ett tips är att vara öppen med skolan, prata om hur de kändes så de får en möjlighet att förklara varför det blev som det blev :)

Vi som arbetar i förskolan har anmälningsplikt. Det betyder att vi ska anmäla vid misstanke. Vi ska aldrig gå in och själva samla bevis eller liknande utan vi ska anmäla. När det kommer till våld i hemmet ska vi definitivt inte säga något till föräldrarna enligt socialtjänsten. En anmälan om våld i hemmet leder alltid till att ett ärende öppnas men läggs ner efter initiala samtal om ingen oro finns.

Vårt jobb som förskola är att företräda barnet, aldrig föräldrarna. Vi ska se till barnets bästa och har vi ett barn som sagt att den ene föräldern slår den andre och det bråkas hemma ja då ska vi anmäla.

Det pratas mycket om anmälningsplikten, men läser man lagen behöver man bara anmäla om man misstänker att barnet riskerar att fara illa. Alltså verkligen misstänker, inte vid minsta lilla sak som barnet kan tänkas säga. Läser man Ts så verkar ju fsk-personalen själva inte tro att det föreligger någon fara, alltså hade de inte behövt anmäla på en gång.

var glad att de gör en oros anmälan sanningen kommer fram. Ofta gör de inte någon anmälan