Abort - Sorg - Ångest

Jag har gått igenom nästa samma sak som dig för drygt ett år sedan...

Jag har mot min vilja gått med på att göra en abort och jag har hållt det där lilla lilla barnet i mina händer...

Och det har gjort så ont att det känns som att ingen kan förstå...

Det som hjälper mig är att jag har intalat mig själv att allt som händer har en mening. Man behöver inte förstå mening men att i grunden är allt som händer menat för något gott.

Och sedan tillåter jag mig själv att sörja och faktiskt vara riktigt ledsen för vad som hände även fast jag fått uppfattningen att alla inte tycker att det är helt ok eftersom man själv har valt att ta bort barnet.

Varma kramar till dig!

Du har blivit övertalad till det fastän du ville behålla barnet egentligen.Att det finns hopp för dig ser man också när man läser denna tråd.Du ångrar dig och är uppriktigt ledsen.Vad du behöver göra däremot är att lämna din kille omedelbart.Du behöver inte vara kvar en sekund hos ett svin som uppmuntrar och övertalar känslomässigt utsatta människor till mord samt att du aldrig gör om det igen.

Jag förlorade min lille i v 13 så inte samma situation i början. Men sorgen kan jag ändå relatera till. Den äter upp en och alla anklagelser varje dag. Jag kan prata om det nu utan att bryta ihop inför folk men varje kväll kommer tårarna. Varför?

Det hjälper mycket att prata om det och visa sin sorg. Kan tipsa om en grupp på facebook om du vill.

När det gäller din sambo. Om du blir gravid igen, hur stor är risken att detta upprepar sig? Hur skulle du må då? Och är det verkligen värt att ha den ångesten på sikt? Tycker du förtjänar någon bättre som du faktiskt kan bilda familj med på sikt utan oro över tvingande saker. Sorgen över din abort och förlusten av barnet är stor nu men försök även tänka på om han är värd allt detta.

Liknande sits. Gjorde abort för några veckor sedan i vecka 11. Barnet var planerat men samma sekund jag berättar att jag var gravid så ändrade mannen alla förutsättningar. Allt vi kommit överens om blev helt annorlunda.

Vi grälade och grät i 8 veckor och försökte på alla sätt hitta en gemensam lösning att behålla barnet. Till slut kände jag att är det så här mitt liv skulle bli så ville jag hellre göra abort. Jag gjorde det men grät från sekunden jag tog tabletterna tills aborten var över och i många dygn till. Ångrar mig bittert idag då vi valde abort pga rädsla och en stor portion stolthet.

De sjuka i det hela är att vi har 4 missfall i bagaget och velat ha barn i många många år.

Jag känner igen mig mycket!

För drygt ett år sedan gjorde jag abort i vecka 13.

Tänkte behålla först, men så fick killen kalla fötter och kände sig inte redo... Jag ville inte tvinga honom och ville inte bli ensamstående med ett barn till, hade redan ett.

När beslutet var taget gick jag in i ett känslokallt tillstånd och ville bara få allt avklarat. Tog första tabletten helt utan tvekan. Två dagar senare på sjukhuset var jag fortfarande tom på känslor. Jag stängde av.

När barnet kommit ut var det som att allt bara brast, jag grät och grät. Jag tittade aldrig på barnet, tror att jag blivit sinnessjuk om jag gjort det.

Perioden efter var den svartaste i mitt liv.

Jag ångrade mig så otroligt mycket! Jag avskydde mig själv, och hade det inte varit för mitt andra barn, hade jag nog övervägt självmord.

Jag hade dödat mitt egna barn, och jag kunde inte stå ut med mig själv.

Jag började dricka kopiösa mängder vin för att komma bort från verkligheten.

Fick psykologhjälp vilket hjälpte till viss del.

Nu är jag gravid igen, i sjätte månaden, och det som hände 2015 känns mer avlägset. Kommer aldrig få det ogjort och kommer få leva med mitt beslut resten av mitt liv, men kan se framåt och glädjas åt den lilla pojken som sparkar i min mage nu!

Åh tack till alla som har svarat. Tänk så mycket bra det kan göra att få veta att folk har haft det/har det likadant. Inte för att jag önskar någon något ont utan för att det är skönt att veta att andra tagit sig igenom liknande saker. Det ger mig hopp om en ljusare framtid där man inte mår lika dåligt längre.
Så än en gång, tusen tack för att ni har lagt ner tid och energi på att svara. Underbara själar är ni! <3

Hej jag har också gjort en abort i v.13 så jag förstår din smärta och ångest. Jag ville också gärna behålla barnet och var överlycklig över att bli mamma men jag var bara 21 år gammal och i förhållande med en GIFT man som var otrogen med mig så till sist gjorde jag abort mot min vilja.. detta var 2 år sedan och jag tänker ofta på om jag gjorde rätt val men eftersom jag idag har träffat en mycket bättre man så tänker jag att det ändå var rätt beslut. Det gör ont att påminnas om det som hänt men i framtiden kommer du få barn och då med RÄTT man och allting kommer kännas lyckligt och bra då bägge vill ha barn tillsammans och du inte tvingar din partner till något..man är 2 om att skapa ett liv och alla barn förtjänar så bra förutsättningar som möjligt. Tänk att du gjorde detta för ditt barns eget bästa ,  och att barnet kommer tillbaka till dig när du är "redo" igen , kanske med samma man eller någon annan det är bara gud som vet <3 gör ditt bästa o förlåt dig själv och se till att få stöd av din partner för det förtjänar du verkligen.. han som gjorde dig gravid se till så att han SER hur negativt detta har påverkat dig o förstår att man ALDRIG kan tvinga någon göra abort !!!! Blir så fruktansvärt förbannad på dessa män som tvingar kvinnor göra abort mot sin vilja... det är ett ingrepp som påverkar hela ens liv psykiskt en långt tid framöver... men allt kommer ordna sig med tiden jag lovar det.

Nu valde jag iofs bort sambon och behöll barnet så jag vet ju inte hur det känns, men det är klart att man får sörja en abort! Och egentligen har du ju inte valt själv, du har tvingats att fatta ett beslut. Jag hoppas din sambo stöttar dig i din sorg och att han snart känner sig redo så du kan få din lilla efterlängtade familj. Och jag kan hålla med dig i din känsla - av egen erfarenhet- det är bättre på alla sätt att bilda familj som ett gemensamt lyckligt beslut. Ta hand om dig!

6 månader sen senaste aborten nu ???? mitt liv har varit ett total mörker. Isolerat mig hemma då jag läser en distans utbildning och varje dag klandrar jag mig själv hur jag kunde vara så dum att göra abort! Varje dag kommer tankarna att nu hade jag kunnat vara gravid i 6e månaden.. slutade med p-pillerna för 2 månader sen och ännu inget pluss.. det enda jag tänker på nu är bli gravid igen.. galet detta låter men önskar så oerhört att jag kunde göra sista aborten ogjord???? svårt o gå vidare. Ända sättet att glömma tror jag är att bli gravid på nytt. Jag har börjat gå till kyrkan vilket jag sällan gjorde tidigare. Allt jag önskar mig i livet nu är att få ett friskt barn!

Ser att det var ett litet tag sedan denna tråd skrevs, men jag skriver ändå. Jag gjorde abort för snart tre veckor sedan. Graviditeten var helt oplanerad och skedde trots kondom, jag kände till en början att jag ville behålla, men jag var så orolig för hur vi skulle klara det och blev helt deprimerad så jag valde tillslut att göra abort. Jag tycker nog att det var rätt beslut, men ändå känner jag en sådan sorg och ångest över detta. Sorgen kan komma över mig när som helst. Idag har jag umgåtts med min killes syskonbarn (en ettåring och en treåring) hela dagen och de är så fina, samtidigt gör det så ont i hjärtat att tänka på det barn jag kunde ha fått. Det blir så påtagligt. Har längtat efter barn i flera år, vilket gjorde beslutet att göra abort väldigt smärtsamt. Samtidigt har varken jag eller killen fast jobb och ingen vidare ekonomi, jag blev precis klar med min universitetsutbildning och han ska börja plugga efter sommaren. Dessutom bor vi inte ihop och ingen av oss har någon bra bostad för att bo med barn. Att få lägenhet här är hopplöst trots flera år i bostadskön, och såklart ännu svårare utan fast jobb. Dessutom är jag en känslig person som lätt stressar och oroar mig och jag kan tänka mig hur dåligt jag skulle må av att skaffa barn under dessa omständigheter. Men ändå känner jag en sådan sorg över detta och en rädsla att aldrig bli gravid igen, för jag längtar så efter att skaffa barn.

Gjorde en kirurgisk abort i v 10 för snart exakt 3år sedan och ångrar det än idag (ännumer nu när jag och nuvarande sambon försökt få barn i 12månader..).

Blev mer eller mindre påtvingad aborten då pappan och jag inte var tillsammans utan endast vänner som råkade hamna i säng en gång. Hade heller ingen uppbackning av min mamma utan det enda hon gjorde va att boka in aborten efter 10 veckor. Hade bestämt att behålla men utan uppbackning blev det svårt. Detta äter upp mig inombords och att leva med ånger är så hemskt. Framförallt när man nu kämpar för att bli mamma :(