För oss som försöker bli gravida med första

Skit också! Hoppas att vi båda kan skriva in 8 april 2017 som datum för sista mens i bf-framräknaren om en månad <3

Försöker få vårt första barn här med!

Försökt i ca två år, vi har helt gett upp tanken på att detta komma gå utan hjälp så utredning är gjort, två insemineringar är gjorda och vi väntar nu på om det tagit sig eller inte. Det får vi reda på i påsk. Efter detta kommer vi börja med ivf. Jag är helt sönder inombords och detta har verkligen satt förhållandet på prov. Jag känner att jag kan inte leva förens jag vet att jag är gravid. Det är liksom det enda som betyder något nu och allt annat är helt ointressant. I början var det roligt och spännande, tänkte att det kommer ta högst ett halvår och har vi sex varje eller varannan dag finns det ju inte en chans att vi inte lyckas. Stenkoll på ägglossningen och schemalagt sex i två år.. men det är så skönt att slippa det nu när vi fått hjälp och kan börja tänka att sex inte alltid måste va en viss tid i månaden och massa planerande och ligga med rumpan högt efter osv..

Så förhoppningsvis tog sig det denna gången med insemination, så vi slipper ivf. Vet att det kommer va psykiskt jobbigt det med och jag hade gärna velat slippa sprutor och alla besök men vi kommer ju göra det, vi gör ju vad som helst för att få ett barn men hade så hemskt väldigt gärna velat att de skulle tagit sig denna gången :)

Det hoppas jag också, hoppet är väl det sista som överger en men känns som chansen är liten, hoppas endå kunna få nån form av regelbunden cykel nu efter nästan 10 år med p-piller, då kanske man får nått hum om när ägglossning bör vara fastän man inte testar med test.

Skönt att trådar som dessa finns där det kanske finns fler som förstår barnlängtan och frustrationen som kan bli när man försöker men nu få vi peppa varandra och hoppas på många fina plus framöver!

Har ni berättat för vännner och familj att ni försöker eller har ni hållit det för er själva?

På tal om det här med att berätta för folk eller inte om att försöka få barn... idag var jag och sambon på kalas med hans stora släkt, och någon frågar om det inte är dags förr oss snart, om vi funderar på att skaffa barn? Och vi bara "nääeenjjaaaaa" fortsatt av massa vanligt "ja nån gång", "förr eller senare" haha... Tycker det är så obekvämt att prata om! 

Håller på här med första med, 30 resp 33 år. Har försökt sen juni 2015, gick all in första 9 månaderna sen tog vi det som det kom men senaste halvåret har vi varit mer fokuserad. Nu blir det privat utredning i slutet på april. Detta är väldigt ansträngande!

Men jag har en fundering, vad kan svag (väldigt svag) molande värk i mensmagen och stick i äggstocken bero på EFTER mens? Cysta? Om någon vet eller varit med om liknande.

En sak jag har funderat på: eftersom jag aldrig har varit gravid förut kan jag ju egentligen inte veta att om jag ens KAN bli gravid. Och jag har en så märklig känsla av att det kommer att bli svårt och ta låååång tid... Jag vet inte varför? Antingen stämmer det, eller så är jag bara pessimistisk. Ni vet när man vill något mest av allt i hela hela världen, då känns det ju som att man aldrig kommer att få det? Det kan ju bara vara den känslan jag har... 

Oj, jag vet inte hur en såndär monitor fungerar så det är svårt att säga... Kanske lika bra att ligga på ett tag framöver för säkerhets skull, hehe. 

Samma här. Jag har aldrig ens blivit gravid. Har visserligen aldrig FÖRSÖKT förut men har heller aldrig direkt försökt att undvika det heller.

Mamma har pcos och det kan vara ärftligt. Jag har problem med oregelbunden mens.

Sambon har aldrig gjort någon gravid. Han och hans ex försökte tydligen förut men lyckades aldrig. Jag vet inte så mycket mer om det, och ärligt talat så vill jag inte veta mer.

För en vecka sedan fick vi veta att hans ex nu är gravid så nu är han ju helt hundra på att han inte kan.

Precis som jag är "säker" på att inte jag kan.

Sedan han fick det beskedet så har han fått problem med potensen, för mycket tankar i huvudet.

Jag har börjat ta olika tillskott och kommer köpa ett hemmatest åt honom till att börja med. För han skäms för att söka hjälp.

Krävs det så gör jag det säger han. Men jag tänker att ett test hemma kan vara värt att prova först.

Så ja.. just nu är det typ det enda jag kan tänka på.

Att vi gärna vill men aldrig kommer kunna på egen hand.

Samtidigt fick jag häromdagen ett väldigt starkt streck på äl-test och vi låg samma kväll.

Dagarna innan hade jag en riktigt konstig känsla som hela tiden sa "om vi ska fixa det så är det den här gången det gäller! Vi kommer kunna få en bebis nu." Och jag har tänkt på namn, vad bebisen behöver osv. Och varit mycket mer sugen hela den senaste veckan.

Jag har seriöst ALDRIG känt eller tänkt så under mina 29 år.

Men jag vågar inte hoppas..

Rosa på pappret igår kväll. Slutade med att jag låg i sängen och lipade resten av kvällen. Kände varför är det aldrig vår tur..

Idag Äl+12 och bim i morgon. Inget mer rosa än, men tror ju knappast det är en nidblödning nu, snarare spottings innan mensen.. Och nästa äl kommer vi vara bortresta och bo tillsammans med andra i en stuga hela helgen, så vi kommer inte kunna pricka in äl den helgen.. brukar ha rätt regelbunden cykel, så vet att jag kommer ha äl just då...