Anonym (Haha) skrev 2017-03-31 08:16:07 följande:
Igen så är det inte så enkelt.
Jag känner till fall där kvinnan tröttnat på mannen och flyttat ut med barnen. Det ledde inte till att mannen fick barnen boende hos sig trots att han hade bostaden kvar.
Ett av fallen flyttade kvinnan till Norge, och i det andra hade hon inte ens en egen bostad utan flyttade iväg till sina föräldrar i en annan svensk stad.
Hur förklarar du detta om din kunskap om lagen nu är så vattentät.
Tingsrätten gör en bedömning av personen som bor kvar som boendeförälder och sammanväger det med nackdelen med att flytta.
Om barnen tex knappt känner den förälder som bor kvar eller om den föräldern som bor kvar har problem med inkomst, droger, våld eller annat kan de göra bedömningen att det är i barnens bästa intresse att flytta. Det är en bedömning som säkert kan bli felaktig ibland, men poängen är att det är en bedömning om vad som är bäst för barnen, inte vad som är bäst för föräldrarna.
Ska man hårddra det kan det även vara så att en förälder tar med sig barnen mot den andra förälderns vilja och de tar så lång tid innan det kommer upp i rätten att barnen hunnit rota sig på nya stället och det därför inte längre är i deras bästa intresse att flytta tillbaks. Där är det väldigt olika hur rätten dömer och det kan sluta nästan hur som helst.
I fallet med mannen som flyttade ifrån sitt barn och fick rätt till boende i rätten måste det ha funnits något hos mamman som gjorde att rätten bedömde att det var bättre för barnet att bo hos pappan. En sådan sak kan vara om mamman aktivt motarbetat umgänge, en annan att mamman själv missbrukar eller lever med en missbrukare.
