Fnollet skrev 2017-03-31 15:59:02 följande:
Tack Aniiee för ditt svar :)
Finns det något annat ord du hellre skulle vilja ha än just "hen"?
Sen undrar jag (och du behöver inte svara om du inte vill) ifall du som barn i skolan kategoriserades som flicka eller pojke, eller om du har fått vara den du är utan att behöva falla i någon av kategorierna? Även undrar jag eftersom jag är lärare, hur du tycker man ska bemöta transgender barn inom skolan? Ska det vara något som lärare och elever ska veta om och diskutera öppet om, eller blir det jobbigt med för mycket fokus på barnet? Hur hade du velat bli bemött som en 7åring?
Min mammas klasskamrat föddes med två kön, och föräldrarna gjorde en könskorrigering på hen som liten till att bli en pojke (mer än 50 år sedan), och hen kände under hela sin uppväxt att hen inte passade in. När hen blev myndig bestämde sig hen att operera sig till en kvinna istället, och då fann man att HON (för hon är ju en kvinna nu) hade fungerande livmoder med ägg och allt sådant. Där hade det varit bättre att vänta tills barnet själv kan välja vad den vill vara, istället för att bestämma åt den :/
Sorry, sent svar.
Nej, jag kommer väl inte på något annat ord än hen egentligen. Det handlar väl om associationer. Jag personligen hade haft lättare för ordet om det stavades hän med ä istället. Som på finska. I mina kretsar använder vi ordet "xie", men det skulle nog inte gå hem på svenska.
Jag var nog mer sedd som flicka i lågstadiet (det enda jag gick i Sverige). Som en typsik pojkflicka, kanske. Men jag känner, och det kanske bara är min känsla och kanske bara där vi bodde, att det var mycket MINDRE fokus på vad som var pojkigt och vad som var flickigt på den tiden, i alla fall i de åldrarna. Barn var barn, liksom, och inte så mycket "pojkar" och "flickor". Men det kanske bara var så i det området. Och är lite så fortfarande..... min brorsdotter har samma lärare som vi hade =P Hursomhaver.... Sen när jag var lite äldre och annan skola annat land och framför allt helt annan kultur i "ämnet" så blev det lite mer konflikter "uppifrån", lärare och skolregler och sånt, men socialt har jag väl alltid mer glidit mellan grupper. Men det kan ju ha mer med tonårstiden att göra ....
Till lärare är mitt råd alltid att tänka i första hand att eleverna är barn/ungdomar, och individer, inte kön. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men nej, ta inte upp det om inte eleven själv vill det. Låt ungen styra det. De allra flesta barn vill bara bli bemötta som människor, och om man som lärare eller vad man nu är börjar prata om.... vad det än är egentligen, trans, diabetes, dyslexi, så är det lätt att råka göra barnet till en alien, även om det inte är meningen. Även långt upp i åldrarna. Gäller att vara väldigt försiktig.
Historer liknande din mammas klasskamrat var "väldigt" vanliga förr. De senaste kanske 2 årtiondena är de som turr var allt ovanligare. Det är vanligare nu att helt enkelt vänta och låta barnet själv välja själv efter ett antal år om en korrigering ska göras och till vad. Tur det, tycker jag.