• Jsv17

    Att göra abort i en kärleksfull relation

    En abort är ett val bara du kan göra, finns de som inte håller med mig i det "man är två" och hela grejen men faktum kvarstår tyvärr att hur jämlika och rättvisa vi än vill vara så rent biologiskt bär kvinnan och föder barnet och det som ska göras kommer hända dig, det är i din kropp allt händer. Hur överens ni än är så är det slutgiltiga beslutet ditt, och ett beslut som DU ska kunna leva med.

    Jag var i en liknande situation 2012, jag valde barnet, vi var ihop ändå, det slutade tyvärr i MA v.11 men den relationen tog slut efter det, vilket jag tror hade mycket med den händelsen att göra men det var helt rätt.

    Jag är själv gravid i v.6 just nu, och alla hormoner och känslor som stormar i kroppen, och den kärleken jag redan känner, jag förstår det otänkbara i det du funderar på att göra. Det finns inget rätt eller fel, du är inte "elak" mot honom för att du vill behålla barnet, det är heller inte fel att välja en abort förutsatt att du inte kommer må psykiskt dåligt över det. Du måste sätta dig ner och bestämma vad DU vill och hur DU känner sen får du förmedla det till din pojkvän, och är han så kärleksfull och omtänksam som du skriver så kommer han att växa in i sin roll som förälder så småningom men du måste ge honom lite tid. Det där med framtiden allt kommer falla plats, det finns ingen "perfekt" tid i livet att skaffa barn, och för de allra flesta med sunt förnuft går det hur bra som helst.

  • Jsv17
    coccinella skrev 2017-04-05 22:47:44 följande:

    Hej och tack tack tack för ditt svar!

    Först och främst, grattis till graviditeten!:) Jag håller alla tummar och tår att det går hela vägen för dig denna gång <3 

    Den logiska delen av min hjärna håller med dig till 100%. Det är min kropp och mitt beslut och jag måste kunna leva med det. Och jag vet inte om jag kan leva med en abort, speciellt när det är så mycket som är rätt. Pappan är rätt, vårt förhållande är stabilt, jag är inte 16 utan 27 och jag har bostad och en utbildning. Och jag kan knappt tänka tanken utan att det gör så så så ont i hela mig... Men jag vet inte heller om jag kan leva med att tvinga personen jag älskar mest att bli pappa när han inte vill... Att bli förälder är det största som händer en i livet och jag vill inte tvinga någon att göra detta mot sin vilja...

     Hur reagerade din partner när du 2012 bestämde dig för att behålla barnet? Hur fungerade ert förhållande efter ditt beslut? (Du behöver såklart inte svara ifall det är jobbigt att prata om detta :) ) 


    Han tog det ändå ganska bra, att bli förälder men i förlusten av barnet var han inte särskilt stöttande och det var nog där min kärlek dog. Det var lite spänt i nån vecka efter att jag meddelat hur jag skulle göra, jag gav honom alternativet att gå om han ville, för mig handlade det om att jag visste att jag kunde inte leva med en abort, och valet blev således ganska enkelt, men jag ville inte tvinga honom att bli förälder heller så jag sa att jag inte skulle kräva nånting av honom om han valde att gå, han valde att stanna. I slutändan var det jag som lämnade honom, vilket var helt rätt, men ni verkar ju ha en jättefin relation, på riktigt när nåt kommer som en chock kanske man har svårt att se sig själv i den rollen direkt, men de flesta blir faktiskt helt kära i sina barn när de väl är här.
Svar på tråden Att göra abort i en kärleksfull relation