Förklaring till övervikt?

Jag är inte överviktig längre men är igen sport kille heller för den delen. Hade det väldigt tufft med min pappa som jag slutligen bröt med, i 14/15 års åldern och tröst åt då har jag förstått nu.. var tjock då. Men alltså jag tror inte på dom förklarigarna det finns folk som gått igenom bra mycket mer andra och kan hantera maten. Snarare karaktärsfråga enligt mig. :)

Alltså de måste ju komma på en saftig förklaring. Annars blir det inte bra tv.

Man kommer liksom inte få så många sympatier om man som deltagare bara "nä jag gick upp så mycket i vikt för att jag är lat". Ingen kommer heja på en då.

Jag kommer dock ihåg första säsongen av serien (den enda jag tittat på), där fanns det ett par som tävlade tillsammans. Två män, som hade varit elitidrottare. De hade gått upp mycket i vikt för att de fortsatt äta som förut efter att de slutade träna. Det är väl en lite mer normalare förklaring än övergrepp och mobbing kanske..

Bara man inte kommer med patetiska förklaringar som att "jag fick barn för 18 år sen". Jag ligger på gränsen till övervikt och vet absolut varför. En massa hormonbehandlingar i flera år, sjukdom som gör att jag inte kan motionera alls och en hunger som inte är att leka med. Dödens hungrig redan som liten bebis och mår såååå dåligt av att förtrycka hungern så jag står inte ut helt enkelt.

Men alltså matmissbruk, vilket det är för många, börjar oftast någonstans. Jobbig barndom, övergrepp, låg självkänsla, osv osv. Däremot inte sagt att alla som exempelvis mobbas blir sjukligt överviktiga. Men det kan ofta finnas en förklaring, eller en ganska tydlig start då hen tappade greppen om maten. Man började tröstäta eller att "maten var det enda som man kunde kontrollera". Precis som vid många andra problem, såsom depression,alkoholmissbruk,ångest osv...det finns någon början.
Sen blir saker en vana också, och/eller en ond cirkel.
Inte så konstigt tycker jag.

Jag har både en "bra" förklaring och ingen förklaring. Jag har alltid varit överviktig, redan som fyraåring hade jag ett par kg övervikt. Det sågs då som naturligt och att jag skulle växa ur det. Sen slog tonåren till och ett par kg övervikt gick till 10 kg övervikt, med allt det alltför ofta innebär för en tonårstjej. Mobbing och till följd av det tröstätning. Till och med min egen mamma mobbade mig för vikten, vilket så klart gjorde att jag mådde ännu sämre och tröståt ännu mer och gick upp ännu mer i vikt. Det blev nästan ett självskadebeteende till slut, jag hade filosofin att ingen gillar ju mig ändå, det enda jag duger till är att äta, så då kan jag ju lika gärna göra det jag är bra på tills jag äter ihjäl mig.

Men så en dag så träffade jag en kille som faktiskt tyckte om mig för mig och såg förbi min vikt. Tre år efter vi blev ihop tog jag själv upp det där med vikten, för vi ville ha barn och det kan vara svårt att få när man är stor som ett hus. Lång historia kort, jag gick ner lite i vikt, inte alls tillräkligt egentligen, blev gravid, fortsatte sedan nedåt lite till och hade den där drömmen, ni vet. VVV, underbar man och ett litet barn, jobbade på vikten och mådde bra. Var kompis med min kropp, även om den var för stor. Sen hände det som inte får hända, min man gick bort i en olycka, och mitt mående och hur jag hanterade mitt mående var tillbaka på samma ställe som det hade varit när jag vat 16-17, och den onda spiralen var tillbaka. Jag åt för att jag mådde dåligt, jag mådde dåligt för att jag åt. Runt, runt. Jag hade gått ned nästan 20 kg mellan jag träffade min man och jag förlorade honom, och 1 år efter han dog hade de 20 kg kommit igen med råge. När jag väl nådde botten/toppen vägde jag kring 140 kg. 

Ja, det är säkert en historia som skulle platsa i Biggest Loser, för vi finns, vi som har anledningar till övervikt, även om inte anledningarna är bra, eller om de kan kort förklaras med "Jag åt för mycket i förhållande till vad jag förbrännde". Det i sig är inte intressant, alla vet att det är så man blir överviktg. Det intressant är ju i så fall varför och hur man kommer till rätta med varför. Ät mindre, som så många säger, låter så enkelt, men människor är inte robotar. 

Jo, att det finns de som har förklaringar och vet när det blev som det blev har jag ju som sagt noterat. Det jag ville veta var snarare hur pass vanligt det är.

Jag pratar inte om varken min eller andras övervikt med någon, därför vet jag inget utanför mina referensramar.

Jepp. Jag har en förklaring. Jag tycker för mycket om saker som är goda. Och jag är för bra på att själv laga domdär goda sakerna.

Jag såg en dokumentär på TV där man förklarade mekanismerna bakom fetma, de sa att feta människor saknar ett hormon som påverkar känslan av hunger och mättnad. Medan normalsmala människor äter när de är hungriga och slutar äta när de är mätta, känner feta människor varken riktig hunger eller riktig mättnad utan lever med ett ständigt sug och äter därför mer eller mindre konstant.

Själv är jag inte fet, men överviktig och har "anlag" för övervikt. Alla i min familj är överviktiga, men alla i min familj äter också ganska mycket sötsaker och fika. Alltså, anlaget är nedärvda matvanor, ingen genetisk programmering. Godis och gofika innehåller massor av tomma kalorier utan att bidra till mättnadskänslor (jag blir tvärtom hungrigare efter ett tag när jag äter godis). Så förklaringen till min övervikt är godis, glass och fika. Och chips. Och bristen på insikt i hur mycket extra kalorier jag har satt i mig utöver det jag behöver. Nu har jag bantat ner mig till nästan normalvikt och så länge jag inte äter godis går det jättebra att hålla vikten.