Äktenskapet kraschar, 2 barn

Läste mitt eget inlägg.

Ska tillägga att jag inte vill ha snälla svar, utan rättvisa. Och bara från de, som är föräldrar/gifta själva. Inga spekulationer från folk som inte vet vad barn och äktenskap är.

Ni kanske behöver gå till familjerådgivning och lära er hur nu ska prata med varandra utan att vara elaka.

Han tror absolut inte på sånt, tyvärr. Skulle inte kunna få honom att träffa en sådan rådgivare. Han skäms nog en del om att berätta allt detta för en främling.

Två saker tänker jag spontant när jag läser det du skriver. Familjeterapi/samtalsterap. i eller vad det nu heter är helt klart nummer 1 på listan. Nummer två är faktiskt det som jag tror är räddningen för er båda, att du börjar plugga eller jobba. Jag vet inte hur din social situation ser ut med vänner och umgänge på dagtid men jag tror faktiskt att man behöver träffa andra vuxna ibland och vara "sig själv" och inte bara någons mamma. Om jag har räknat rätt så är dina barn 5 och 3 år nu. Jag hade själv önskat att vara hemma längre än jag hade möjlighet till med mitt andra barn men jag tror inte att en 3-åring far illa av att börja på en förskola några timmar i veckan så att du kan börja plugga .Du kanske inte behöver läsa på heltid om du känner att det blir för många timmar för ditt barn. Nu vet jag inte om det är något särskilt med era barn men att en 3-åring och 5 åring vaknar 4-8 ggr per natt är kanske också något ni behöver fundera över varför det händer. Har de ont i magen? Hungriga? Letar efter nappen? Ramlar ur sängen?  Att inte få sova är ett välkänt tortyrknep och då finns inte någon ork att vara kärleksfull och pedagogisk, varken mot barn eller partner.

Din make har fullgjort sin utbildning, han jobbar och tjänar pengar och han kanske faktiskt har ändrat åsikt om att förskolan inte är en katastrof för barn i den ålder som ni har. Den make kanske känner panik inför att vara den enda familjeförsörjaren? Hur som helst så är det inte ok av honom att kasta ur sig hårda och sårande ord utan ni måste kunna sätta er ner och prata om hur och vad ni får säga till varandra när ni är arga. Jag tycker att du visar honom inlägget du har skrivit och berättar hur desperat du är efter sömn och stöttning utan att du är arg när du säger det. Ni har valt att du ska vara hemmafru men det kan inte vara rättvist att en person ska jobba 24 timmar per dygn och den andra 8-10 timmar (då räknar jag med restid till jobbet) Maken din får allt kliva in och stötta, minst en sovmorgon per helg och ta sitt ansvar hemma ganska så snart efter att han klivit innanför dörren, varenda dag. Finns det något i din struktur av dagarna som stör honom?  Som du ser finns det massor av frågor från mig som står utanför. Önkar dig all lycka till!

Och till dig maken har jag en fråga. Hur har du tänkt att lära känna dina barn och bli en viktig person i deras liv om du inte är delaktig?

Om maken inte vill gå på rådgivning så föreslår jag att du bokar en tid till dig själv och går dit. Tala gärna om det för honom så kan han fundera på vad du säger om honom  när du inte är med. Jag lovar att han kommer att bli så nyfiken att han går med till slut. kanske inte första gången men så småningom kommer han också dit. Jag tycker att du visar att du vill ta ansvar för er relation genom att gå dit!

Min sambo sa en vettig grej när vi fick vårt första barn ( mitt i mina studiet) o jag hade dåligt samvete för att jag inte kunde bidra så mycket till ekonomin. Han sa " att skaffa barn var ett gemensamt beslut, i samband med det accepterade jag att jag får vara den som får bidra med största andelen av inkomsten, eftersom du fick avbryta dina studier. Jag var medveten om konsekvenserna när vi valde att skaffa barn". Tycker det var ganska vettigt ( och sant) sagt. Din man måste också förstått att om ni skaffar barn och du är hemma, blir det han som får jobba. Det är ett beslut som han också var delaktig i när ni skaffade barn och inget som han borde använda mot dig.

Det är kanske ett svar som du inte vill ha, men om du tänker realistiskt så hur stor chans tror du att det är att någonting kommer att bli bättre?

Ni verkar vara fast i två läger, och åtminstone en part vill inte hitta någon medlare mellan era läger. Kommer någon av er att ändra beteende ändå? Vad skulle krävas för det, i så fall? Kommer du att bli mindre trött och sliten inom en nära framtid?

Ett bra första steg tror jag skulle vara att du söker hjälp på egen hand. Främst hos familjerådgivare (man kan gå själv), eller hos en samtalspsykolog. Jag tror att du behöver hitta en distans till situationen, och hitta bättre sätt att hantera den.

Men jag tror också att du måste ta detta på allvar och göra vad som krävs för att hålla dig ovanför vattenytan. Du kommer att krascha annars, och det är faktiskt värre för dina barn än att äktenskapet kraschar.

Det är som sagt inte vad du vill höra, men jag skulle rekommendera att skifta fokus bort från att rädda relationen till varje pris och istället fokusera på att hitta en situation där du kan vara bästa möjliga mamma åt dina barn (för det är vad som gör dem lyckligast också). Vad krävs av ditt liv och din situation för att vara bästa möjliga mamma? Känner du själv att du kan vara det nu?

Minst, tack så himla mycket för din fina reflektion.

Svarar på dina undringar.

Jag har börjat plugga 2 ggr på distans, men har faktiskt inte kunnat slutföra mer än 7,5hp pga barnen - jag pluggade på kvällar, barnen vaknade jämt, jag var tvungen att ta dessa uppvak, kunde inte koncentrera mig på studier, fick till slut ångest pga tidspress för inlämningar och mådde dåligt. Bad mannen att ta barnens uppvak, men de flesta kvällarna kunde/ville han inte.

Någonstans inuti är jag besviken. Hade toppbetyg i allt, men struntade i den bästa utbildningen pga mannens löften om trygg familjeliv där jag "bara" skulle få vara mamma och fru. Låter ålderdomligt och hemskt för vissa, men det var både min och hans (religiös, kristen uppväxt) grundtanke när vi bildade familj. Och nu, med bortkastade toppbetyg, förlorad uni-plats, blir jag plötsligt "utkastad" från våra planer, utsparkad till "gå och sök jobb, vilket som helst, plugga vad som helst"... Känner mig sviken. Borde kanske ha tänkt på det när jag var 19 år och slutfört utbildningen innan barn. Att folk ändras, idèer ändras.Men jag litade blint på honom.

Barnen är små, båda vaknar för att kissa, dricka, mardrömmar. Det blir så.

Mannen är inte rädd för att vara den enda familjeförsörjaren. Hsn säger att han vill att jag ska jobba/plugga för att jag bor i min egen mammavärld med påhittade problem som jag sedan kastar ut på honom. Att jag ska gå och jobba helst nu för att kasta ut alla mina påhittade problem ur hjärnan och känna hur svårt det är att jobba jämfört med att "sitta hemma". Han har kontorsjobb, ska jag tillägga.

Mannen är delaktig i barnens liv i den mån att de leker nån halvtimme före och efter jobbet. På helgen är han med oss den tiden som han inte är framför datorn. Men hans umgänge med barn omfattar oftast bara ett barn för han tycker att det är svårt att vara 1 vuxen och 2 barn. Så på nåt håll måste jag också vara med när de umgås.

Men att de "bara"leker räcker inte för mig. Jag vill få hjälp med barnen just med nätterna/sömnen. Samt inte endast barnen, men också med hemmet också - diska ibland, matlagning, frukost nån gång per vecka.

Och visst har jag tänkt på hans arbetstimmar och mina. Visst tar jag 24 h per dag. Men när jag säger det till honom skrattar han. För honom "sitter jag hemma" ju.