• Anonym (Trött, 26 år)

    Äktenskapet kraschar, 2 barn

    Skapade konto endast för att skriva av mig.

    Vill gärna höra de utomståendes analys.

    Träffade mannen och gifte mig när jag var 19. Jag var vid den tiden toppstudent och pluggade vi ett av Sveriges bästa lärosäten. Kom in på ett eftertraktat program, men hoppade av 6 mån senare pga födde barn. Var 21 år då.

    Vi var överlyckliga, jag älskade mammarollen, vi planerade att skaffa en stor familj och att jag skulle stanna hemma och vara mammaledig typ så länge barnen var små (båda vi är emot förskolan).

    2 år senare kom ett till barn.

    Mannen jobbade, jag var hemmafru, alla var nöjda.

    Men det senaste året (det 7e av vårt äktenskap) håller allt på att krascha. Jag vet ej vad som händer. Det är ömsesidiga klagomål, mycket elaka ord och bråk hela tiden.

    Jag: vill huvudsakligen ha hjälp från mannen. Tar hand om hemmet och barnen bara jag till 100%, har inga släktingar nära. Vill att han ska hjälpa till med disken och ta hand om barnen nån morgon/kväll, så att jag kan vila. Har inte sovit en enda natt på 5 år med färre uppvaknanden än 4, oftast 4-8 per natt vaknar jag (pga barnen). Har vant mig, men IBLAND vill jag bara få en hjälpande hand från honom. Sova ibland.

    Han: klagar på att jag är lat, att jag borde studera och jobba. Att jag inte kan kräva något från honom pga att han jobbar, till skillnad från mig.

    Elaka ord kommer ofta. Jag kan svära åt honom (när barnen inte hör), han klagar ofta på att jag är ful. Att han inte älskar mig. Att vi inte bör vara tillsammans.

    Låter så barnsligt när jag skriver det. Men så är det. Vi är tyvärr rätt barnsliga i vår relation. Om någon dag är vi sams och han säger att han inte menade vad han sa. Men det händer åter, samma ord, samma bråk, om och om och om.

    För andra gången i mitt liv ringde jag till min mamma ikväll och skrek/grät att jag hatar allt som händer (barnen sov, hörde inget). Berättade om våra problem lite. Som vanligt säger min mamma, som övertalade mig att gifta mig när jag var 19, att allt är mitt fel. Att jag ska få utbildning för att få samma "höga status" som han så att han kan behandla mig "på samma nivå". Att om jag är ful i hans ögon, ska jag lyssna på honom och ta hand om mig bättre.

    Jag bara gråter :( Måste jag ens skriva att det inte är sådant man vill höra från sin mor?

    Har alltid varit stark. Rakryggad. Överkommit tidiga problem i vår relation (vem har inte problem?). Men nu känns det som att jag är så ensam. När ens egen mamma sätter en kniv i ryggen.

    Vill inte skiljas. Vill inte. Pga barnen, vill inte att de ska ha bonuspappa-bonusmamma. Vill ha hel familj. Men känner mig så nedbruten nu :( Ensam, ledsen.

    Säg något.

    Och snälla, inget feministiskt "kick his ass". Vill ha vettiga råd från visa människor.

    Hur rädda äktenskapet utan att gå söndet själv?

  • Svar på tråden Äktenskapet kraschar, 2 barn
  • Anonym (Trött, 26 år)
    Anonym (En annan hemmafru) skrev 2017-04-20 09:31:03 följande:

    Så... jag är förmodligen närmast dig i din situation baserat på vad som framgått i tidigare inlägg. Jag är gift hemmafru i din ålder med ett barn. Min man har också delvis religiös (kristen) bakgrund.

    Efterfrågar du stöd och sympatier på ett vanligt svenskt forum för svenska kvinnor kommer du få många upprörda reaktioner från alla socialliberala feminister (eller om de nu kallar sig jämställdister nu för tiden). Du har ju valt att leva helt fel - enligt dom, och dom kan inte relatera till dig eller din situation. Ta deras råd och rekommendationer (oftast uppmaning till skilsmässa) med en nypa salt. Inte vill du väl sluta frånskild, fattig och med småbarn som inte får uppleva det andra barn får? För att inte tala om den själsliga ensamheten.

    Jag går tvärtemot samtliga här och säger nej - din man verkar inte vara en dålig man, och du verkar inte vara en dålig kvinna. Ni verkar båda vara ansvarsfulla och goda människor men ni har hamnat i en lite olycklig situation till följd av helt vanliga omständigheter med småbarn. Sömnbrist och brist på egentid (och kanske också kvalitativ samtid). Om det skulle ordna sig är jag säker på att ni skulle bli väldigt tillfredsställda i er relation, tror inte du? Felet eller problemet är alltså inte din man eller du utan omständigheter som i bästa fall går att åtgärda eller förbättra och i värsta fall ändå är temporära.

    Har ni några vänner eller annat umgänge som delar ert upplägg eller har ni bara ungkarlar och festtjejer i bekantskapskretsen? Man behöver träffa människor med samma förutsättningar som en själv, och lära av hur andra hanterat motgångar och dalar. Din man och du måste båda ändra på er för att hitta en lösning, för lösningar finns.


    Du är ett ljus i mörkret:)

    Ja, jag visste ju om att jag skulle få höra ett och annat liberalt och feministiskt, men kände ingen annan plats att skriva av mig på.

    Ang vänner - jag har massor av vänner, andra rätt så unga mammor och pappor som jag och mina barn trivs med. Absolut inga festnissar. Dock trivs inte mannen med sådant umgänge, han vill helst umgås med folk utan barn som går ut och dricker varje vecka :( Andra föräldrar är tråkiga, enligt honom :(
  • Anonym (Petra)
    Anonym (Trött, 26 år) skrev 2017-04-20 09:36:38 följande:
    Det där är en så pass löjlig kommentar full av stereotyper och fördomar att det enda jag svarar är - nej, jag behöver BARA hans pengar; nej, jag har inga vänner och får inte gå ut från hemmet; nej, vi gör inte utflykt med barnen, de får kolla på TV hela helgen istället.

    ...Så dum kommentar. Livet är inte Desperate housewives. Finns många olika människor med många olika inställningar. Som sagt, sådana där dömande antaganden om tradiotionella familjeroller gjorde så att vi flyttade från Sverige.
    Jag tror inte att den person vars inlägg du svarar på här menade illa faktiskt.
    När man läser dina inlägg så låter ni (eller i alla fall du) som väldigt isolerad där endast man och barn finns som sällskap.
    Men så verkar det inte vara läser jag senare. Även om din man tydligen hellre tyr sig till de som festar än de som lever småbarnsliv.

    Mitt råd är att ni tillsammans söker professionell hjälp som kan hjälpa er med verktyg så ni kommer ur det "barnsliga sättet" och börjar se varandra och bemöta varandra på ett mer konstruktivt sätt.
    Enligt dig vill din man inte söka professionell hjälp och då är det liksom svårt för en utomstående att ge andra råd än att söka hjälp för egen del och fundera på hur DU vill ha det.

    Jag tycker dina inlägg fullkomligt glöder av frustration och en ledsenhet över hur det har blivit. Därför så ger jag (och andra) rådet att du ska tänka på dig själv! Prioritera dig själv. Fundera på vad du vill och vad du behöver för att må bättre.
    Mitt första råd är som sagt att ni gemensamt söker hjälp, men vill inte din man så måste du göra ditt.

    Om ni inte kan söka professionell hjälp så kanske det finns en släkting eller trygg vän som kan hjälpa er?

    Jag ser även att en annan person som påstår sig vara hemmafru skriver till dig att inte fundera på skilsmässa för att "du vill väl inte bli fattig och ensamstående?"
    Att skrämma någon på det sättet tycker jag är elakt.

  • Anonym (Jag)

    Råden du fått här är inte feministiska åsikter. 1950 hade det varit det, men inte idag.

    Vill du få icke-feministiska råd från 50-talet så finns det en och annan kvar på äldreboenden som konserverat sitt tankemönster. Prova där! Eller inom den frikyrka du tillhör, finns någon där? Här är det ingen ide att du provar.

    Men kan verkligen rekommendera dig att ta kontakt med ett äldreboende, då gör du en god gärning på samma gång!

  • Anonym (ovanligt!)
    Anonym (Trött, 26 år) skrev 2017-04-20 09:36:38 följande:
    Det där är en så pass löjlig kommentar full av stereotyper och fördomar att det enda jag svarar är - nej, jag behöver BARA hans pengar; nej, jag har inga vänner och får inte gå ut från hemmet; nej, vi gör inte utflykt med barnen, de får kolla på TV hela helgen istället.

    ...Så dum kommentar. Livet är inte Desperate housewives. Finns många olika människor med många olika inställningar. Som sagt, sådana där dömande antaganden om tradiotionella familjeroller gjorde så att vi flyttade från Sverige.
    Det var verkligen inte menat som en förolämpning, vad synd att du tolkade det som det. Det var ärliga frågor eftersom du inte gett någon som helst information om ditt övriga liv.

    Om du lämnade Sverige för att du vill leva det traditionella livet (som min mamma gjorde...) så har du ju fått det med den nackdelen att din åsikt inte räknas lika mycket eftersom du ju "bara" går hemma. Jag tror inte att du kommer ifrån det oavsett hur duktig du var när du gick ut gymnasiet. Din man (som jag antar inte varit hemma en dag med era barn) kommer aldrig förstå hur dina dagar ser ut, stressen, aldrig ledig,  sömnbrist mm eftersom han aldrig varit där. Ett aktivt val av er båda.

    Din man vill ha sin fru tillbaka, fullt förståeligt. Han vill dela säng med sin fru, han vill leva ett liv ibland utan barnen. Om du vill ha ett harmoniskt äktenskap med honom får du se till att ge honom det. Ett liv med barnen och hemmet är en sak, ett liv med din man ett annat och du måste kunna ge båda det dom behöver- det är din uppgift/ditt jobb som hemmafru.
  • mamaleona

    Din man vill helst umgås med dom utan barn som går ut o festar????? Eeeh.....hur tänkte han där??? Ni HÖR ju inte till den gruppen.....tänker han då att 1. HAN går ut medan du e hemma eller 2. Ni fixar barnvakt o går tisammans? Båda låter ju lika korkade om det sker varannan vecka typ. Vad vill HAN?( de svarade du inte på) med er relation alltså? VILL han få hjälp för ER? El anser han det är bra nu som det är? Isf....tja, finns väl inge annat än att gilla läget eller gå egen väg.

  • Anonym (frikyrka?)

    Jag ser inte om ni är medlemmar i någon frikyrka, men det låter så mellan raderna? Om det är så, kontakta någon inom församlingen som ni kan tala med. Det är inte en helt utomstående som din man kan vägra att prata med och din man lever verkligen inte som en kristen familjefar i nuläget av vad du beskriver. Han ska vara ett föredöme för sina barn! Han behöver en uppsträckning, minst sagt. 

    Annars är kanske hans föräldrar ett alternativ att prata med? 

    /Hälsningar en som är uppvuxen inom en konservativ pingsförsamling

  • Anonym (Trött, 26 år)
    Anonym (ovanligt!) skrev 2017-04-20 10:06:43 följande:
    Din man vill ha sin fru tillbaka, fullt förståeligt. Han vill dela säng med sin fru, han vill leva ett liv ibland utan barnen. Om du vill ha ett harmoniskt äktenskap med honom får du se till att ge honom det. Ett liv med barnen och hemmet är en sak, ett liv med din man ett annat och du måste kunna ge båda det dom behöver- det är din uppgift/ditt jobb som hemmafru.
    Jag forstar det. Men det blir ett Moment 22. For att ge honom, och barnen och hemmet for den delen ocksa, allt som behovs, maste jag fa hjalp. Fran honom. For att bli piggare, starkare, utsovd.
    Och jag far ju inte det. Jag ar bara trott, trott, trott jamt. Pa dagen prioriterar jag barnen, men om kvallarna, nar barnen sover och jag ska prioritera mannen och var privattid tillsammans - da ar jag bara sa trott efter dagen, att jag vill vila och vara sjalv ocksa. 
  • Anonym (Trött, 26 år)
    Anonym (ovanligt!) skrev 2017-04-20 10:06:43 följande:
    Din man vill ha sin fru tillbaka, fullt förståeligt. Han vill dela säng med sin fru, han vill leva ett liv ibland utan barnen. Om du vill ha ett harmoniskt äktenskap med honom får du se till att ge honom det. Ett liv med barnen och hemmet är en sak, ett liv med din man ett annat och du måste kunna ge båda det dom behöver- det är din uppgift/ditt jobb som hemmafru.
    Jag forstar det. Men det blir ett Moment 22. For att ge honom, och barnen och hemmet for den delen ocksa, allt som behovs, maste jag fa hjalp. Fran honom. For att bli piggare, starkare, utsovd.
    Och jag far ju inte det. Jag ar bara trott, trott, trott jamt. Pa dagen prioriterar jag barnen, men om kvallarna, nar barnen sover och jag ska prioritera mannen och var privattid tillsammans - da ar jag bara sa trott efter dagen, att jag vill vila och vara sjalv ocksa. 
  • LFF
    Anonym (Trött, 26 år) skrev 2017-04-20 09:42:25 följande:
    Du är ett ljus i mörkret:)

    Ja, jag visste ju om att jag skulle få höra ett och annat liberalt och feministiskt, men kände ingen annan plats att skriva av mig på.

    Ang vänner - jag har massor av vänner, andra rätt så unga mammor och pappor som jag och mina barn trivs med. Absolut inga festnissar. Dock trivs inte mannen med sådant umgänge, han vill helst umgås med folk utan barn som går ut och dricker varje vecka :( Andra föräldrar är tråkiga, enligt honom :(
    Jag är ledsen att säga detta men det verkar som att din man inte vill vara familjefar, han vill vara singel och kunna göra som han vill. 

    Jag tvivlar inte en sekund på att han älskar barnen men den kommentaren, att han helst vill umgås med singelvänner utan barn, såna som vill festa etc, säger att han inte värderar familjen på samma vis som du. Detta gör ju att han skyller på att han jobbar etc för att inte ta något som helst ansvar för barnen annat än som "lekfarbror" lite då och då.

    Jag är 40, lever i en relation sen 15 år, och har två barn (3,5 år gamla tvillingar) och även om jag tagit det största ansvaret för barnen med nätter etc så har ändå deras pappa varit involverad i deras liv som annat än "lekfarbror" dagtid. 

    Du och din man lever i två olika universum just nu, ni delar inte vare sig samma liv eller samma bild om vad som ska ske. Och så länge ni inte gör det så kommer det aldrig att bli bättre.
  • Anonym (Trött, 26 år)
    Anonym (frikyrka?) skrev 2017-04-20 10:12:54 följande:

    Jag ser inte om ni är medlemmar i någon frikyrka, men det låter så mellan raderna? Om det är så, kontakta någon inom församlingen som ni kan tala med. Det är inte en helt utomstående som din man kan vägra att prata med och din man lever verkligen inte som en kristen familjefar i nuläget av vad du beskriver. Han ska vara ett föredöme för sina barn! Han behöver en uppsträckning, minst sagt. 

    Annars är kanske hans föräldrar ett alternativ att prata med? 

    /Hälsningar en som är uppvuxen inom en konservativ pingsförsamling


    Ingen frikyrka, "allman" kristen uppvaxt for honom.


    Fast det stammer att min man har gatt ifran sin kristna uppvaxt.


    Dar ser hans foraldrar problemet. Att han har gatt ifran kyrkan och blivit en "festnisse", att han har forlorat sitt kristna jag och att han forlorat "sitt goda" pa grund av det. Enligt svarforaldrarna ar det orsaken till varfor familjen faller.


    Men det kan jag inte halla med om heller. Tycker inte att det ar bara kyrkan som gor en god! Man AR god for att man jobbar med sig sjalv, med sina kanslor och principer. Inte for att man gar, eller inte gar i kyrkan.

Svar på tråden Äktenskapet kraschar, 2 barn