Äktenskapet kraschar, 2 barn

Det finns ingenting som förmildrar faktumet att din man är ett respektlöst, själviskt kräk och att du slösar bort ditt enda dyrbara liv på att underlätta för en karl som inte ens värdesätter dig och din hälsa.
Du förtjänar bättre. Du kan få bättre! Livet är för kort för att vara olycklig. Dina barn förtjänar en gladare mamma och en stark förebild som inte tar skit. 

Låt inte praktiska omständigheter hindra dig, för sånt löser sig alltid. 

NomenNescio, oj, vilken viktig punkt du nämnde. Att vara den bästa mamman är kanske mitt viktigaste mål, även om det inte frångår från TS. Maken beskyller mig också oftast för att vara en underbar mamma på bekostnad av att vara en bra fru, och att det är därifrån våra relationsproblem kommer. Jag känner i de orden både sanning och egoism. Barnen är små en gång.

Ibland beter jag mig mot dem mindre tålmodigt än vad det behövs. Har tänkt att det är just kring sömnen - deras dagvila (jag vill att de ska somna snabbare, sov, sov, nuuuu, sluta väsnas, för att jag också ska få sova) eller natten (varför kan du inte bara ta och sova nuuuu). Så bra mamma - bra sömn. Kan inte få hjälp från mannen. Mamma vill att jag ska bo hos henne i några veckor för att vila på dagen åtminstone, men då skulle jag behöva åka till ett annat land, hon bor långt bort. Plus att jag mår så dåligt av allt jag kommer att få höra om mitt "låga status", utseende, kvinnoegenskaper mm. Hon har aldrig stött mig på det sättet man behöver.

Ett av mina barn vaknade och behövde kissa mitt i nätterna och det löste vi genom att den sista av oss vuxna som var uppe tog upp dottern och satte henne på toaletten så kissade hon nästan sovande. Detta gjorde att vi sedan kunde sova nästan ostörda om det inte var mardrömmar eller nattskräck. I och med att vi "kissade" henne efter att hon bara sovit några timmar så gav vi henne ganska mycket dryck/vatten innan läggdax och då slutade hon att vakna på grund av törst. 

Nu kanske inte detta funkar för er men hos oss räddade det vår nattsömn. Sonen däremot fick sova mellan oss vuxna för han vaknade och letade efter oss om han var ensam. Sov han mellan oss så sov han som en stock hela nätterna, med en hand på pappa och den andra på mamma. 

Vill din make att barnen ska börja på förskola eller tycker han att du ska ta ett kvälls-eller helgjobb? Då kommer han ju att få ganska mycker att ta hand om....

Jag samsover med barnen i samma säng. Mannen sover i ett annat rum. Det är han också missnöjd med, att jag valt barnen framför honom. Grejen är att barnen inte vill sova ensam, och i det rummet han sover finns det mögelproblem. Kan tror inte att det är nåt farligt, "mögel är naturligt", men jag är av en helt annan åsikt. Vill inte ha barnen i ett fuktskaddat rum.

Fy fan för vilka uttalanden och ageranden din man har för sig! Klart att du drar det större lasset då du är hemma men han får allt ta och göra nånting!

Jag tycker det solklart bästa vore att sätta barnen på dagis och gå till skolan med ungefär samma skoltimmar som hans arbetstimmar och så får ni börja turas om om lämning och hämtning.

Han verkar ha ändrat åskikt från att ha lovat dig att va hemmamamma och visar det på det allra värsta sätt... han skulle behöva testa en vecka att leva som om du jobbade/pluggade åxå får vi se vad han tycker sen...

Nä men vad är det för utbildning du tänkt dig? Som du säger, du gick ut med toppbetyg och hade alla ambitioner till en bra utbildning och då ska du självklart sikta på det nu! Men han måste dra sitt lass, och barnen måste gå på dagis, det kommer inte gå annars.

Hjälper han inte till så tycker jag du ska strunta i att städa, tvätta, handla, laga mat osv (utom det allra nödvändigaste till barnen såklart) så DU får TID till dina studier.

Går äktenskapet i kras ändå så kommer denna utbildning vara det absolut bästa du har!

Heja dig!

Oj så jag tjatar ser jag. Du skriver att barnen sover på dagen. Kan det vara en orsak till att de inte sover så bra på natten. En 5 åring  (som inte har några sjukdomar eller annat avvikande) ska inte behöva sova på dagen.

Din make är otroligt egoistisk. Hur tycker han att du ska göra för att bli en bättre fru? Som vuxen måste han kunna se att han får ta ett steg tillbaka och stötta dig istället för att kräva. Han känns otroligt barnslig i sitt sätt att tänka. Självklart ska man tänka på varandra och göra sig fin för varandra men framförallt för sig själv och för sin självkänsla. Att han inte ser att du behöver stöd skrämmer mig! OM han hjälper till så är han vinnare på alla plan. Du kommer bli piggar ( och då självklart både trevligare och snyggare, vilken vinst!) och han kommer att få en bättre relation med sina barn. Du kommer dessutom respektera honom och gilla honom ännu mer om han stöttar dig. Jag är ledsen men han måste vakna!

Lilla är 2 år, ammar än på natten. Ska runda av nattamningen om några månader, men med äldsta barnet hjälpte inte det sömnkvaliteten. Vissa barn är bad sleepers.

Också mannens argument. "Alla barn sover natten ut från 3 månader, men du kan inte ens lära dina barn att sova". Men jag gör ju mitt bästa, vad jag tror är bäst för dem. Tar gärna emot hans hjälp ju, som sagt..

Det gör mig väldigt ledsen att höra hur både din man och din mamma hackar på dig.

Jag skulle inte klara av de livsvillkor som du har. Jag tror inte att din man skulle det heller.

Finns det någon i er närhet som han lyssnar på? Någon gemensam vän eller kanske släkting? Även om han ogillar professionellhjälp kanske någon bekant kan hjälpa er att nå fram till varandra

5-åringen vaknar bara för att kissa 1-2 ggr, sover ok annars. Men jag måste fortfarande hjälpa henne till pottan.

Min käre hälft har ofta haft ganska bestämda åsikter om hur barn är eller vad de ska klara av men när han kommer med sina helt puckade uttalanden så frågar jag alltid var han har läst det och om hur hans vänner har det med samma fråga. Ofta kan han relatera till någon helt ovetenskaplig notis men då jag frågar om vad hans vänner säge så ser han ut som ett frågetecken. Han pratar nämnligen inte om barnen med sina kompisar. Jag, som känner kompisarnas fruar, vet att de har exakt samma bekymmer som alla andra småbarnsföräldrar så när maken ställer en specifik fråga så får hans åsikt/påstående sig en rejäl törn.

Nu är jag en ganska praktisk person som kan stålsätta mig och det kanske låter hårt mot barnen men jag tror att de skulle överleva en natt eller två. Jag hade nog gått och lagt mig i sovrummet med maken och så hade jag väckt honom varje gång ett barn grät så han fick gå upp och hjälpa till.

Om min nattsömn (och relation) var i en sådan kris som du skriver om så hade jag nog övervägt att sluta amma om barnet är över 2 år.  

Kram!