Forum Attachment Parenting - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Har mitt barn tagit skada?

    Tor 27 apr 2017 17:04 Läst 5961 gånger Totalt 16 svar
    Tor 27 apr 2017 17:04

    Hej!

    Nu skriver jag här med hopp om lite goda råd och ärliga men vänliga svar.

    Jag plågas av oerhört mycket skuldkänslor.

    Min son blev storebror när han var 16 månader gammal. Lillebror var inte planerad och vi mådde dåligt redan under graviditeten pga oro för vad det skulle komma att innebära.

    Vår första pojke var en utmaning. Ett aktivt, missnöjt barn med tidig utveckling verbalt och fysiskt. Han sov mycket dåligt och när vi fick barn nummer två började vi på minus kan man säga.

    Nu till min ångest. Lillebror började på förskolan när han var knappt 17 mån och lillebror var tre veckor gammal. Jag tyckte att det var lite tätt inpå men hade vi tackat nej så hade vi inte fått den platsen. Vilket inte hade varit hela världen såhär i efterhand..

    Inskolningen gick bra men sedan kom bakslaget. I två månader var han jätteledsen vid lämning. Han snyftade till redan när vi svängde upp mot förskolan. Personalen sa att det var normalt och uppgav att det gick över snabbt. Han åt och sov bra där. Gick knappt 30h i veckan (mycket, jag vet!). På dagarna lekte han en del men satt oxå mycket i sin vagn och tittade på de andra barnen.

    När han var hemma försökte jag prioritera honom men lyckades inte alltid. Vi var två föräldrar som mådde rött dåligt under den här tiden. Jag har minnesluckor av utmattningen.

    Efter två månader gick lämningarna bra och han verkade vara harmonisk på förskolan. Han är pigg och glad och sover gott numera. Mammig är han och jag försöker bejaka det.

    Nu har jag läst på om anknytning och förskolestart. Det var som ett knytnävsslag. Fattar inte att jag inte förstod att mitt barn kunde ta skada av att bli lämnad så. Jag klandrar mig själv.

    Nu undrar jag om någon annan har erfarenhet av liknande situation? Går ett sådant föräldrasvek att reparera?

  • Tor 27 apr 2017 18:20 #1

    Hur var han när du kom för att hämta på förskolan? Var han glad eller klängig på dig? Fick du kram direkt? Eller var han avståndstagande och surig eller ville inte gå hem/lämna pedagogerna? Klamrade han sig fast på dem då?

    Var du glad och kärleksfull när du hämtade?

    Sånt visar om han tagit skada eller inte.

  • Tor 27 apr 2017 20:58 #2

    Tack Meriall för ditt svar.

    Oftast hämtade min sambo. Han säger att han blev glad när han kom. Ibland ville han inte sluta leka. Klängde inte sig fast vid någon personal..

    Jag minns att han brukade gå fram till vagnen först och titta efter lillebror. Sen klättrade han upp på sin plats i syskonvagnen. Fick inga kramar men han var inte avvisande iaf..

    Fy fasen vad jobbigt det är när man inser att man brustit. Jag skäms.

  • Tor 27 apr 2017 20:58 #3

    Jag förstår att det känns sjukt jobbigt. Har ni kortare dagar där nu? Tar ni rejält långa lov tex sommarlov som han kan bara vara med er på? Sover han med er på nätterna och får närhet där?

  • Tor 27 apr 2017 21:15 #4
    Alexi skrev 2017-04-27 20:58:34 följande:

    Jag förstår att det känns sjukt jobbigt. Har ni kortare dagar där nu? Tar ni rejält långa lov tex sommarlov som han kan bara vara med er på? Sover han med er på nätterna och får närhet där?


    Hej Alexi! Tack för ditt svar! Han är hemma oftare nu och vi försöker hämta så tidigt vi kan. Jag tycker att vi är bra föräldrar nu och han är sällan ledsen vid lämning nu, tvärtom. Jag är så orolig att skadan redan är skedd liksom. Att han upplevde ett trauma och att det kommer få konsekvenser för honom i livet.. och hur ska jag nånsin få veta??
  • Tor 27 apr 2017 21:16 #5

    Men hur gammal är han nu, missade det om det stod. Dvs hur lång tid har det gått?

  • Tor 27 apr 2017 21:22 #6

    Åh! Missat att skriva det. Han är 2 år och fyra månader nu! Så det har gått lång tid sedan inskolningen. Detta har nog legat och grott i mitt undermedvetna under lång tid och nu poppar det upp. Ju mer information jag skaffar mig desto mer säker blir jag på att det var fult av oss att sätta honom i förskolan så tidigt och just vid den tidpunkten.

    Åh vad jag önskar att någon gett oss råd i detta! Jag ignorerade min magkänsla..

  • Tor 27 apr 2017 21:34 #7

    Jag har hört många gånger av förskolpersonal om hur många barn det är som lämnas på förskolan när de fått syskon och är ledsna och bara vill vara hemma. Så ni är inte ensamma, om det är någon tröst. Men jag tänker att eftersom ni är medvetna om det (till skillnad från många andra tror jag) kan ni kompensera och verkar också göra det och då tror jag det kommer gå bra.

  • Tor 27 apr 2017 21:38 #8

    Tack Alexi för ditt ärliga svar????

  • Tor 27 apr 2017 21:39 #9
    Riskornet skrev 2017-04-27 21:38:55 följande:

    Tack Alexi för ditt ärliga svar????


    Det skulle inte vara frågetecken där...
  • Tor 27 apr 2017 21:41 #10

    Det låter ju som att ni försökte 'reparera' varje gång ni hämtade honom så jag tror inte att det är någon fara. Sedan är det ju känsligt med syskon, svårt/omöjligt att göra 100% rätt.

    Att ni funderar på detta visar ju att ni är rätt ute och han verkar ju må bra nu :)

  • Tor 27 apr 2017 22:50 #11

    Tack vad fina ni är.

  • Fre 28 apr 2017 09:02 #12

    Fast vilka barn är inte ledsna av att bli lämnade i början? Låter helt normalt tycker jag. Vår dotter började förskolan vid 2 års ålder och var nog också ledsen vid lämningarna i flera månader. När jag började säga till henne att det var helt ok att hon var ledsen över att jag gick sänker det bättre. 30 timmar är inte så mycket. Har också läst en del om anknytning och förstår din oro men jag tror den är obefogad.

  • Fre 28 apr 2017 11:38 #13
    Kattflickan skrev 2017-04-28 09:02:18 följande:

    Fast vilka barn är inte ledsna av att bli lämnade i början? Låter helt normalt tycker jag. Vår dotter började förskolan vid 2 års ålder och var nog också ledsen vid lämningarna i flera månader. När jag började säga till henne att det var helt ok att hon var ledsen över att jag gick sänker det bättre. 30 timmar är inte så mycket. Har också läst en del om anknytning och förstår din oro men jag tror den är obefogad.


    Tack! Jag är glad att jag skrev här. Fått många vad jag uppfattar som ärliga svar. Jag antar att jag känner en djup skuld för att min pojke fick syskon alltför tidigt. Och då tolkar jag allt som hänt som tecken på att han farit illa av detta och att jag är en dålig mamma.. kan bara blicka framåt och försöka ge så mycket kärlek och trygghet jag kan. Till båda. Ska lyssna på min magkänsla i fortsättningen.
  • Fre 28 apr 2017 16:09 #14
    Riskornet skrev 2017-04-28 11:38:23 följande:
    Tack! Jag är glad att jag skrev här. Fått många vad jag uppfattar som ärliga svar. Jag antar att jag känner en djup skuld för att min pojke fick syskon alltför tidigt. Och då tolkar jag allt som hänt som tecken på att han farit illa av detta och att jag är en dålig mamma.. kan bara blicka framåt och försöka ge så mycket kärlek och trygghet jag kan. Till båda. Ska lyssna på min magkänsla i fortsättningen.
    Fast att han fick syskon för tidigt ska du ju inte känna. De är ju sk pseudotvillingar och det är ju många som är. Det optimala bara i ert fall hade ju varit om ni behandlat båda på samma sätt, dvs som riktigt små barn.

    Syskon är det finaste man kan ge sitt barn!
  • Fre 28 apr 2017 19:07 #15
    Alexi skrev 2017-04-28 16:09:48 följande:

    Fast att han fick syskon för tidigt ska du ju inte känna. De är ju sk pseudotvillingar och det är ju många som är. Det optimala bara i ert fall hade ju varit om ni behandlat båda på samma sätt, dvs som riktigt små barn.

    Syskon är det finaste man kan ge sitt barn!


    Du har rätt! Det är ju inte syskonet som är problemet. De tycker mycket om varandra också. Behandlat båda som små barn skriver du. Menar du då att storebror inte borde ha börjat förskolan eller tänker du på andra saker?
  • Fre 28 apr 2017 20:36 #16

    Ja det är väl så jag menar. Det optimala hade nog varit om han varit hemma, pappan varit hemma (några månader kanske) och du och bebis. Så att ni bondat hela familjen och båda barnen fått vara små ett tag tillsammans.
    Men livet är som det är, ibland gör man fel och ibland förmådde man bara inte göra annorlunda. Det tröstar jag mig med när jag tänker tillbaka på vissa perioder eller händelser. Det viktiga är hur man hanterar det framåt.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll