vad hände med mig?
Hej
jag vet inte hur jag ska börja , Jag vill inte att andra tycker synd om mig , om ni tycker synd om mig så det är ok , det är min verklighet , känner mig väldigt ensam , tom i huvud , Det kommer bara över mig helt plötsligt och jag vill bara lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet, har inga vänner alls , känner mig utsatt för diskriminering och segregation p.g.a. av min utländska bakgrund , diskriminerad av socialtjänst när jag ansökt till ekonomisk bistånd under sommarperiod och min fru var gravid i sista månad, blev behandlad som patrask , blev diskriminerad av ett bostadsbolag , försöker hela tid att utveckla mitt svenska språk för att jag vill inte känna mig utstött från alla, försöker leva i min egen värld och fly ur mina och andras problem , orkar inte mer , jag ser framför mig hemlöshet, arbetslöshet på framtid , trött på att kämpa hela tid , har beklagat att jag har inte växt upp i Sverige så situationen kan bli mycket bättre men den kan bli värre med tanke på att min pappa är väldig strikt och har en stark gudstro vilken är jag emot , jag ser hur blir så svårt för mig att uttrycka mig , jag känner att det gäller flera år skillnad på naken mellan mig och andra ( som behärskar flyttande svenska ) .Jag hatar att besöka psykologer för att jag ser ingen mänsklig hjälp , ingen empati utan bara rutin och värdelös hjälp, ta medicin , gå till denna , gör denna bla bla !! gråter i min ensamhet , vill ha kram och stöd .
Jag är 31 år gammal , bor i en liten håla där känner jag ingen som jag kan syssla med eller träffa , kom till Sverige 2007 så hade jag 21 år( har född i Sverige med växte upp utomlands )) , spenderat alla år med att plugga och skaffa ett bra gymnasiebetyg , det tar tid för att jag har börjat från början , från botten , ibland ångrar mig varför har jag läst alla de år , min enkel dröm att leva bättre och känner mig trygg , har min egen lägenhet som alla andra , har aldrig haft en trygg bostad, bytt plats till en annan 7 gånger under 10 år och jag känner hela tiden den sociala osäkerhet som hotar mig , har ingen familj i Sverige trots att min pappa bor i Stockholm men vägrar kontakta mig och då blir kontakten bruten , har komplex att han hatar mig och att jag är inte accepterad av honom oavsett vad jag kommer göra , han beundrar hela tiden andra( kusiner som lyckas i livet , flera av de blir läkare, civilekonom , tandläkare , jag vill säga att deras föräldrar är rika och har möjligheter att erbjuda de allting och den som min pappa vill höra från mig att vi har växt upp olika ) som har mycket bättre socialt och ekonomiskt liv , att man måste stå på sina egna ben när jag ber om nödhjälp svårt att förklara att jag växte upp fattigt med väldigt lågt bidrag som räckte inte för två personer, jag och min mamma , ibland hade vi ingen mat alls.
har hela tiden den här känslan att jag har en jätte sten på ryggen som jag ber hela mitt liv.
gift och har ett litet barn , det är de enda som jag har , min mamma är i ett annat land , har börjat socionomutbildning och jag märkte att studenter är väldig kalla, ingen social bindning mellan oss , bryr inte om andra, blir generade om jag försöker få kontakt med dem , hör hela tiden den rasistiska kommenterar bakom ryggen .
...