Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?
Vad ska jag skriva?
Du känner som du känner och du har all rätt till dina känslor. Utifrån de känslorna adoptera inte. Du gör bara dig själv och barnet en otjänst.
Men lika väl som du inte vill att andra människor ska tala om för dig hur du ska känna och göra med din ofrivilliga barnlöshet tala inte om för mig eller andra hur jag ska känna och göra inför mina föräldrar.
Jag är 28 år och mina föräldrar adopterade mig när jag var tre månader. Jag har aldrig någonsin känt något annat än ovillkorlig kärlek för mina föräldrar och de för mig. Den kärleken är självklar för oss. Det är mest, ursäkta mig, men människor som du, som ifrågasätter och ställer frågor. Det finns en föreställning om att bara för att vi ser olika ut så är vi olika eller hör inte ihop. Inte sant. Vi är rätt lika och vi hör ihop.
Jag och mina föräldrar har i omgångar allt eftersom jag blivit äldre pratat om adoptionen och ofrivillig barnlöshet. Nu är jag 28 och jag har svar på alla frågor.
För mina föräldrar tog det verkligen lång tid, flera IVF och missfall innan de fick mig. Mina föräldrar liknar väntan på adoption vid en graviditet, inte fysiskt, men psykiskt och känslomässigt.
Min mamma har sagt, när har har pratat om min biologiska mamma, att hon mest har varit tacksam att hon fick mig. Det var ödet att hon skulle vara min mamma. Jag känner samma sak.
Några mer specifika frågor?