Skulle inte kunna älska adoptivbarn/donatorbarn, bara jag?

Jag har samma tankar som dig ts, och jag har känt hela livet att det varit ett sånt tabu att prata om det. Man måste liksom överdriva hur mycket mer man skulle kunna älska ett adopterat barn och hur oviktigt ens egna gener är, för att bli accepterad överhuvudtaget när man pratar. Det är den erfarenheten jag har, och det känns väldigt förljuget. Jag tvivlar inte på att människor är olika. visst finns det de som kan älska sina adoptivbarn!

Men att det skulle vara så som jag har fått itutat mig (och det verkar som vissa i tråden vill tro....) att det vanliga och normala är att man hur lätt som helst kan ta till sig ett adoptivbarn - det tror jag inte på- Jag tror att det är vanligast att folk egentligen tänker som ts, mer eller mindre, men att de inte vågar säga det pga grupptryck. De lurar sig själva tillslut, och då kan det bli katastrofala följder som vi också läst om i tråden med barn som är oälskade osv. Tänk efter - man skadar ju ingen genom att vara ärlig och inte adoptera om man tänker som ts. Däremot kan man verkligen skada någon om man adopeterar trots tveksamheter, och barnet då far illa. 

Nej, fram för mer ärlighet. Jag tror inte det är positivt med internationella adoptioner, se bara på nyheterna där de berättar om de kindappade chilenska barnen. Om det blir en industri med mycket pengar inblandat kommer det att bli olika typer av barnhandel och det vill  vi undvika. Närståendeadoptioner däremot kan ju vara positivt i många fall.

Ta bort tabut kring adoption, det passar verkligen inte alla. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att adoptera men hade jag sagt det för tio år sedan hade det blivit ramaskri. Nu när jag säger det blir det bara lite sura miner.