Går det att leva ett liv utan ångest?

Ja, det går att må bra och slippa ångesten. Det kräver mycket jobb men det är fullt möjligt. 

Är du en av dom som haft ångest hela livet? Ville gärna nån som haft en liknande liv som jag har/haft skulle kommentera :)

Ja du kan bli bra, tror inte att du vill höra det!, Jag fick fel medicin mot ångest, i 12 år. Fick trappa ner skiten själv!! Det tog typ 19 månader, läkaren visste INTE hur man skulle göra. Han var docent...patetiskt..

Jo klart jag vill höra det :) men mer detaljerat om nån kan dela med sig om sitt liv och berätta hur resan gick till mot de bättre?

Mår du bättre nu av din nya medicin? Vad för medicin tog du som va fel? Citalopram?

Tagit massor av mediciner men väldigt mycket biverkningar. Testa cbd-olja. Läs om den först.

Jag började få ångest i tonåren, trots en bra uppväxt och bra föräldrar. Mitt liv vände då jag var 36-38 år.

Mellan 20 och 37 provade jag åtskilliga psykofarmaka, KBT, stödsamtal, gick kurser i medveten närvaro, mot sömnsvårigheter mm. Jag försökte det mesta mot att hantera ångest, det gick bara inte. Mitt dåvarande förhållande påverkade mig dessutom väldigt negativt.

Då jag var 33, fick jag äntligen en diagnos, jag är bipolär (typ 2). Men ångestproblematiken försvann inte, jag fick mer mediciner och mådde stundtals sämre. Efter flera år av sjukskrivningar började jag arbetsträna på en plats där de flesta led av pstkisk eller fysisk sjukdom. Det gjorde mig starka. Och lämnade tillslut mitt ohälsosamma förhållande.

Inte blev jag bättre för det, ensam och ångest är inte bra. Men jag fick stöd av alla omkring mig, min sysselsättning, kommunens boendestöd, sjukvården, familj mfl.

Då jag var 36, fann jag kärleken med stort K. För mig blev det starten mot ångestfri vardag. Jag hade turen att få en pojkvän med en underbar familj som ställer upp i alla väder även för mig och svärmor har till och med jobbat på psyket.

Men ångesten fanns ändå kvar. Jag började ta bort medicinerna jag åt (bla. antidepressiva) och till sist hade jag en kvar (stämningsstabiliserande). Då försvann en stor del av min ångest.

Idag är jag 39, vågar saker jag aldrig skulle vågat pga ångest. Håller på att ta körkort, jobbar deltid inom äldrevården och ska bli mamma i juli.

Det blev lite långt, men för mig har rätt diagnos, rätt medicinering, ett bra socialt skyddsnät och ett bra förhållande gjort att jag kunnat leva upp. Ångesten gör sig påmind ibland, men det gör den nog för alla mer eller mindre.

Kan bara önska dig lycka till. Det är en lång väg till ett ångestfritt liv, men det går att ta sig dit.

Tack för du delade med dig så mycket av ditt liv! Hade du kunnat få stöd från din egna familj också eller är de just av sambos familj du bara får stöd av? Alla åren du hade som värst ångest vilka hade du då? Förutom myndighetspersoner, menar då hur många riktiga vänner du hade som fanns där samt familjemedlemmar?

Jag är väldigt ensam trots jag har partner nu. Går en gång i veckan hos psykolog och hon har lite misstankar jag kanske har borderline. Men eftersom du fick din diagnos och behandling men även de inte hjälpte så blir jag rädd de blir samma för mig, att man till slut står där ensam och ingenting hjälper.

Nu menar jag inte skrämma dig men vad tror du skulle hända med ditt mående om du inte hade din sambo? Kan du få stöd av någon då?

Jag är rädd kämpa med ångest ensam. De är just nånting med ensamhet som skrämmer mig så vansinnigt mycket.

Så vad jag förstår de rätt har du ändå stämningstabliserande som ändå underlättar ditt mående lite? Hoppas jag med isåfall hittar nån medicin för de är så sorgligt leva ett liv man bara mår dåligt hela tiden :(

Jag har visserligen bra kontakt med min familj, problemet är att de bor 60 mil bort. Det gör att de inte kan vara närvarande på samma sätt som om de bodde nära. Den enda släkt jag har på orten är farfar (som har haft alzheimers i många år). När det var som värst hade jag bara min dåvarande partner (som inte brydde sig då jag var dålig, han var fysiskt sjuk själv), hade ingen kontakt med hans familj förutom hans lillebror som ställde upp ibland. Vi var ihop i 14 år.

Jag var väldigt ensam, några ytliga bekanta bara. försökte engagera mig i olika saker (föreningar mm.), men orken fanns inte riktigt.

Hade inga vänner som ringde och frågade hur jag mådde..

Om jag inte hade träffat min sambo hade nog myndighetspersonerna fortfarande varit mina närmaste vänner och jag hade med all säkerhet inte orkat ta mig igenom medicinändringar och allt slit till en ångestfri vardag. Hade nog suttit hemma och glott på tv, sovit och mått dåligt.

Jag tror ändå att en rätt ställd diagnos är den bästa början till ett ångestfritt liv. Jag fick flera felaktiga diagnoser i 20årsåldern, bla utmattningsdepression och generaliserat ångestsyndrom, fick medicin mot det (antidepressiva) men blev aldrig bra (inte så konstigt eftersom jag led av något annat).

Är det borderline du har ska du medicineras mot det. Kräv att få en utredning. Även om jag har negativa erfarenheter av psykofarmaka så är jag ändå positiv till det då den används korrekt. Med psykologsamtal och rätt medicin kan du bli bättre, det är jag säker på. Var inte rädd att berätta att något inte fungerar, du kanske måste testa några mediciner innan du hittar rätt.

Har du möjlighet att få komma ut i någon verksamhet där du får möta andra kanske det kan vara positivt. En dag i veckan ett par timmar åt gången kanske kan få dig mindre ensam. Det kan ta emot men i längden kan det bli bra.

Hur är ditt förhållande? Har du en förstående partner? Någon i dennes närhet som du kan få stöd ifrån?

Jag är helt säker att du kan få det bättre..

Hur mycket du kan påverka din ångest genom terapi beror på hur mycket av din ångest som är enbart psykisk, dvs ångest som du framkallar genom dina tankar.

Hormonbetingad ångest, tex ökad ångest vid pms och mensturation är inte en typ av ångest som man får för att man har "tänkt fel".

Ångest kan vara på så många olika sätt. Hur yttrar sig din ångest? Vet du vad den beror på?

Jag har egen erfarenhet av ångest, allt ifrån ett allmänt malande i magen till riktigt stark ångest som känns som fritt fall från hög höjd eller som att man befinner sig i en skräckfilm och man bara irrar runt. Jag har inte haft ångest hela mitt liv, men en ganska lång period fick jag prova på stark ångest. Nu lever jag med lättare ångest till och från. Den är oftast hormonbetingad eller orsakad av infektion.

Hej Lina!

Har ingen ånges själv, men min dotter har det.

Hon jobbar på att bli av med den eller lära sig att leva med den, Som hjälp har hon olika verktyg, Som underlättar, hennes vardag.

Ett exempel är.

www.nok.se/PageFiles/126397/2_Skapa_ett_compassionsjalv.mp3

Spela upp den flera gånger för dig själv och ta dig tid att lyssna, finns även fler bra ljudfiler för

Mvh lidköpings pappan.

Försök att inte äta mediciner, eftersom dom ger ångest.

Min dotter skulle inte klara sig utan sin medicin,

Det som är farligast, och det ska man tänka på.

Att första veckorna, med medicinering, får man mycket ångest och självmordstankar pga att man orkar mer och då ska man inte bara ensam.

Pratade med en polis, om det och han tycker det är för jävligt att läkaren skriver ut antidepressiva

Utan att förklara att dom första veckorna är värst

Så många självmord enligt min vän den först veckorna.

Tycker inte du bara ska kasta ut dig att ät inte

Osv vet att du bara vill vara snäll och vill väl,

Men tabletterna är bra om det sköts på rätt sätt

Och du vet villka tabletter min dotter tar och jag har inte hunnit gå ut och sökt på engelska än

Men ska det när det finns tid.

Kan nog vara intressant.

Ha det bra nu så hörs vi om du vill.

Mvh lidköpings pappan.

Jag har haft ångest hela livet. Och det börjar bli bättre tack vare terapi, att jag försöker ta hand om mig själv, stå upp för mig själv, bearbeta trauman.

Har du blivit mobbad så kan du ha PTSD, inte borderline.

Försök att hitta en trauma-terapeut, som gör EMDR.

Jag stöttar gärna dig, så gott jag kan

Lite länkar:
posttraumatiskstress.com/mobbning-och-posttraumatisk-stress/

emdr.se.loopiadns.com/terapeutregister/

Välkommen att gå med i min grupp på FB som heter FRI FRÅN ÅNGEST.
Lite kort om gruppen;

Det här är inte den vanliga ångestgruppen! Jag kommer att dela med mig av min resa, ut ur misärens totala mörker. Jag hade provat alla mediciner (ALLA), Kbt,Tapping, Nlp, Hypnos, distrahera mig själv, att söka efter medicinska lösningar på mitt problem i fass katalogen ifall läkarna missat något, djupdykt in i de flesta självhjälpsböcker om ångest. När inget av ovanstående metoder/ försök inte gav mig någon lindring, utan faktiskt resulterade i att jag faktiskt fick ännu mera ångest, invalidiserande ångest trodde jag att mitt liv var över. Men idag är jag fri, och mig själv igen. I den här gruppen delar jag med mig av min väg ur ångesten, throwbacks från hur det var och mitt liv idag. Den som önskar att ta del av det är välkommen in i gruppen Obs; Tekniken jag använt av är på engelska, så engelska kunskaper är ett måste. KRAMAR! Idag är jag befriad från ångest som yttrade sig i form av panikångest, ocd, ptsd, fobier, hypokondi, dödsångest, självskadebeteende och generaliserad ångest. Tekniken finns även för de små:)

DET ÄR AV YTTERSTA VIKT ATT VI HÅLLER EN POSITIV ANDA I GRUPPEN, INTE SKRIVER NEGATIVA ELLER NEDSÄTTANDE KOMMENTARER TILL GRUPPENS MEDLEMMAR! GRUPPEN BETYDER MYCKET FÖR MIG, EFTERSOM JAG KÄNNER EN SÅ ENORM TACKSAMHET FÖR DEN HJÄLP JAG FÅTT AV TEKNIKEN. JAG TVINGAR INGEN TILL NÅGOT OCH DEN SOM ANSER ATT GRUPPEN HAR ETT ANNAT SYFTE ÄN DEN FAKTISKT HAR, ÄR VARMT VÄLKOMMEN ATT LÄMNA GRUPPEN OMEDELBART. JAG FÅR INGEN LÖN, MEN I TACKSAMHETSSKULD VILL JAG SPRIDA MIN VÄG TILL ANDRA. KRAMAR TILL ER ALLA OCH VÄLKOMMEN FÖR ATT TA DEL AV MIN HÖGST PERSONLIGA RESA!