kan jag tvingas åka 30 mil med mitt barn till pappan för umgänge?

Hej!
Kan börja med att jag inte har brytt mig om att sätta mig in i frågan eftersom det inte varit aktuellt.
Jag har en dotter på 3 år som jag är ensam vårdnadshavare för. Varit helt ensam sedan i slutet på graviditeten och sedan dess har pappan träffat henne ett tiotal gånger. Mellan gångerna har det varit knäpptyst från hans håll, med undantag från ett födelsedags kort när hon fyllde två.
Nu i veckan hörde han av sig och sa att han ville träffa sin dotter.
Och här kommer problemet. Jag har en inneboende i min tvåa som vi bor i så jag har inte möjlighet att ta hit honom. Han vill då att jag ska ta dottern till honom-30 mil bort!
Han har ny tjej och en liten på 1,5 år. Det kändes viktigt för honom att de skulle ha någon syskonrelation.
Men jag vill inte lämna min dotter ensam där! Aldrig! Dem känner ju inte ens varandra .
Över dagen är det inte ens lönt. (Missförstå mig rätt)

Så till frågorna, eftersom jag inte kan ta emot honom / dom här hemma, blir jag då skyldig att åka till deras stad?
Om det är på hans initiativ, vem ska då betala? Delar man på kostnaden?
(Jag är inte snål, men lever på sjukpenning pga ryggskada)

Hur funkar umgänge på så pass långt avstånd?
Tilläggas kan att jag inte har körkort. Ajh

Fast det gjorde dem för oss när vi inte kunde enas. De sa vad som är bäst och "såhär gör vi" och de skrev sedan en överenskommelse som vi skulle skriva under och den skulle vara juridiskt bindande. Kalla det rådgivning om ni vill. Men de ifrågasätter och "ger förslag" som de hänvisar till lagen så att föräldrarna ska bli osäkra. Hjälp eller inte det är så dem gör. De sitter inte möte ut och möte in och lyssnar på föräldrar som argumenterar emot varandra, de tar kommando och styr upp där det behövs. Tanken är nog såklart att de endast ska vara rådgivande men de har större inverkan än så. I alla fall i min kommun.

Absolut det var inte under pistolhot. Men då vi låg i tvist så blev man fruktansvärt osäker av deras uttalanden och skrev på för att det kändes som att vi inte hade något annat val då ingen av oss ville förlora vårdnaden som de sa kunde hända om vi inte enades om något alls. Nu gällde detta annat än umgängesresor men ändå. Det är frivilligt, men har du någon gång suttit med dessa tanter och farbröder? Du känner dig ganska dömd bara av situationen :)

Nej familjerätten sa att endast föräldrarna fick närvara. Fick inte ens ha med mig min sambo utanför som stöd. Det kunde annars uppfattas som "fientligt" och skapa känsla av vi mot den andra föräldern-känsla. Däremot har jag advokat som hjälpt mig massor efteråt men han sa också att det är i princip omöjligt att sätta sig emot socialtjänsten.

Nej det är ju sant! Men tänker att vi inte ska uppmuntra TS till att neka allt. Umgängesresor regleras i lagen, kan bli svårt att "vinna något" i rätten om man tidigare motsatt sig allt och vägrat allt för att de ännu inte varit i tinget :)

"Kostnader angående umgängesresor stadgas i 6 kap. 15b § föräldrabalken. Där går det att utläsa att föräldern barnen bor med ska ta del i kostnaderna som föranleds av barnets behov av umgänge med den andra föräldern. Huvudansvaret för resekostnader har umgängesföräldern, alltså föräldern barnet inte bor hos.

Hur mycket var förälder ska bidra med ska ske efter vad som är skäligt, där tar man hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. I det fall en förälder inte har möjlighet att bidra till kostnaderna har den inte heller någon skyldighet att göra det.

Beräkningen sker enligt samma tillvägagångssätt som när man beräknar underhåll till barn.

Vid stora avstånd, enligt praxis över 10 mil, ska föräldern barnen bor hos vara skyldig att ta del av resekostnader."

Saxat från lawline och Föräldrabalken hittar du här lagen.nu/1949:381

Tänker eftersom de gäller 30 mil så måste du. Har själv 10.5 mil och måste därför betala resekostnader. De tog ingen hänsyn till att det låg på gränsen. Vid mindre avstånd är de umgängesföräldern som har största ansvaret.