Biomamma som förstör (långt!)
Vet att det är riskabelt att skriva något som bonus på fl eftersom biomamman alltid verkar ha rätt. Men jag håller på att gå under.
För snart fyra år sedan träffade jag min sambo. Han har två barn, som idag är 7 och 10 år gamla, och kom från ett äktenskap. Biomamman är 15+ år äldre än mig, och jag förstår absolut att det kan svida. Kvinnan i fråga har idag fortfarande inte kommit över min sambo och detta visar sig genom barnen.
Vill bara berätta ett par saker. I början av vårt förhållande,jag var då 20 år, talade hon om för barnen att dom inte behövde lyssna på mig eftersom jag bara är ett barn, att hon kunde vara min mamma. Vilket alla antagligen förstår skapade en konstig stämning när ett barn säger till en vuxen att "du är bara ett barn, vi lyssnar inte på dig." Bara det är ju liksom helt sjukt.
Kvinnan är sjukskriven och har alltid varit, men har ändå jobbat som pedagog, veterinär, studievägledare osv.. hon har ett x antal kroniska sjukdomar och skyltar om detta till alla hon möter. Jag har hittills inte mött någon som har ett enda gott ord att säga om henne. Hon drar sig inte för att spy ur sig precis vad hon tycker, och söker konflikter överallt. Inte bara med grannar (som gör att hon flyttar ca 1 gång om året) utan även med rektorn på skolan, kassapersonal och liknande.
När min sambo hade ansökt skilsmässa hade tingsrätten kontaktat honom och frågat om han godkänt att hon flyttar med barnen? Nej.. -vilket dom även misstänkte och därför ringde honom och skickade sedan hem en kopia. Hon har då, efter att båda signerat papprena, lagt till ett "yrkande" om att det är okej att hon tar med barnen ca 20 mil och bosätter sig där, på grund av "hennes sjukdomar och brist av pappans hjälp och stöttning vilket påverkar det sociala" osvosvosv.
Jag har vid två tillfällen suttit och tröstat en gråtande man för att kvinnans mamma skickat sms om hur hemsk han är, att soc borde ta dom ifrån honom mm. Mormodern i fråga har uppfostrat sina barn i lögn, där barnen trott att deras morbror är deras bror eftersom barnet var oönskat. Ja, ni märker väl kanske vad det är för typ av människor..
Barnen är livrädda för cancer eftersom man kan få det av godis som är gjort av grissnoppar, det är farligt att borsta tänderna med flour osv. Listan kan göra milslång och allt detta behöver vi sen hantera på våra veckor. Som att bygga upp dom för att dom sen raseras.
I början av förhållandet kunde det komma långa noveller mitt i nätterna om hur hon inte förstår, hur hon inte gjort något ont and so on.
Sedan dag ett i vårt förhållande har jag behövt lyssna på allt möjligt från barnen som mamma berättat. Det som idag får mig att skriva detta inlägget är att mamman idag, snart fyra år senare, fortfarande skapar problem för oss.
Vi har barnen varannan vecka och under den veckan kommer det minst en gång om dagen uttalanden som "hur mycket älskar du mamma?", "varför lämnade du mamma?", "när du och mamma gifte er...", "Mamma älskar fortfarande dig även om du inte älskar henne", "saknar du mamma?"
Hela situationen blev för påtaglig efter ett tag att jag flyttade ut en period (Inte enbart pga detta). Jag har nyligen flyttat tillbaka och direkt får sambon meddelande om hur "Lustigt det är att det blir såna här problem när XX flyttar in igen ????" osv.
I samband med att vi flyttar ihop, förlovar vi oss även. Senast igår kom kommentaren "du kan inte förlova dig med XX för du är förlovad med mamma" "jösses vad ni flyttar ihop och isär, förstår verkligen ingenting" - trots att det för ett par veckor sen var det bästa barnen kunde komma på och har tjatat om att jag ska flytta in ända sen jag flyttade ut!
Vi har alltid haft en fin relation, jag och barnen, och oavsett vad mamman sagt håller vi sams och deras bild av mig påverkas inte, jag är liksom inte boven i dramat för dom, men jag är ofta ledsen. Det första jag får höra en lördagmorgon med kaffet i hand redo för en fin dag - är om deras äktenskap, något hela familjen gjort, att mamma önskar ni bodde ihop osv. Det blir jäkligt påtagligt och jag vet inte vad jag ska göra. Jag säger aldrig något elakt om mamman, berättar inte om hennes elaka meddelande och uppmuntrar dom när dom ska åka dit, frågar om det varit kul hos mamma osv. Men senast nu vid läggning kommer det ändå "jag saknar mamma. Saknar du mamma pappa?"
Pappan svarar nej tyvärr. Sov så gott. Det är liksom aldrig diskussioner om det, inget vi lägger energi vid. Men mamman slutar inte älta. Och det kommer nya grejer hela tiden, speciellt första dagen dom kommer därifrån. Samtidigt som jag får hälsningar via sambon om "stackars XX det är inte lätt när man inte tappat mjölktänderna"
Jag förstår att det är tufft och räknade inte med något annat än tusentals frågor i början. Men det har snart gått fyra!! år och det snackas varje jäkla dag om mamma och pappa, hur mamma känner, vad hon tycker, att hon blev ledsen när han flytta, att mamma saknar bebisen som dog i magen, älskar du mamma mer än XX?. Det sorgliga är att jag tar så illa vid mig att det skapar problem mellan mig och min älskade partner, vilket ju är det hon vill. Men kan inte hjälpa att jag blir sårad när man inte kan va ihop med pappa, för han är ju med deras mamma?!
Räknar med påhopp av er biomammor, men jag behöver fan råd. Vet inte hur jag ska hantera detta. Eller hur vi ska få ett stopp på detta.
Barnen är ju inte 5 år och det är ingen ny situation. Dom har full koll på veckodagar och byten, att jag bor här och äger lika mycket. Det är liksom inte riktiga funderingar längre. Bara manipulation och nyfikenhet från deras mamma.
Vad fan gör jag? Jag älskar min sambo och barnen till trots. Jag har inga egna barn och roddar denna familj med bakverk, tvättning och läxläsning så gott jag bara kan! Jag ansvarar och kontrollerar att saker kommer med dit dom ska. Gör allt för att det sla vara trivsamt och tryggt. Jag tar hand om och försörjer hennes barn varannan vecka och allt man får är skit och hat. Blir så jävla ledsen. Hur kan man vara så elak?
Jag må vara ung. Hon må vara gammal nog att vara min morsa. Hon må ha blivit sårad så in i helvete av att bli "ersatt" med mig. Men jag har inte gjort något för att förtjäna detta beteende.
Vill också tillägga att jag absolut kan hantera "mammaprat" vardagligt. Som vad dom gjort med mamma; vad dom åt, vem som sa något roligt. Tillochmed ett par "älskar du mamma"-diskussioner. Men varje dag, i flera år. Det kan inte vara sunt?
Tilläggas bör att hon själv har förhållande sen minst två år tillbaka.
