Min pappa tror att han forfarande bestämmer över mig

KlunsSmurfen

Äldre 7 Jun 05:36
193 svar

Citera Återställ Anmäl

Min pappa tror att han forfarande bestämmer över mig

Katten Lilla skrev 2017-06-06 15:21:00 följande:
Ts, jag förslår att du sätter dig ner nån dag då stämningen är bra mellan er och pratar med honom. Säg att du uppskattar hans omtanke men att du inte vill att han lägger sig i dina matvanor eller din klädsel. Har han något innanför pannbenet så förstår han dig, annars tycker jag att du kan ta avstånd tills han kommit på det.

+1
Aniiee skrev 2017-06-06 15:31:18 följande:
Han låter som en helt vanligt tonårsföräder och du låter som en helt vanlig tonårs-motvalls-unge.

Han kan absolut backa några steg, men du kan skärpa dig några snäpp också, och sluta bete dig som en motvalls unge och börja föra en dialog med din pappa istället.

Jag håller inte med om att det är ett helt normalt beteende.
Det kan vara svårt att föra en dialog med någon som blir arg.

Det är inte så allvarliga saker TS skrivit men beteendet kan vara väldigt jobbigt ändå.

Föräldrar kan gnälla, och ha synpunkter det har ju varit hans jobb i 18 år men att alltid försöka få sin vilja igenom, lägga sej i saker man inte har att göra med och bestämma över småsaker saker som egentligen inte spelar någon roll "nej, kan inte, får inte" och blir arg om någon säger emot är ofta att gå över gränsen även om någon inte är myndig. Man håller inte på så för att man bryr sej och det verkar inte särskilt moget och jag tror att TS pappa har besserwisser attityd/kontrollbehov.

Om man man verkligen bryr sej så bestämmer man inte över småsaker på det sättet, om man bryr sej så bryr man sej om vad andra tycker också.

Hur ska man få chansen att bli vuxen om någon ska bestämma eller kontrollera över allt man gör?

Jag hade kunnat skriva samma sak när jag var 18, 20 år senare kan jag tillägga att kontrollbehovet aldrig gick över.
Tom Araya skrev 2017-06-06 20:46:21 följande:
Jag kan hålla med om att det är lite överdrivet för en 18-åring, men du kommer att ha större förståelse för detta när du själv blir förälder, för helt fel i allt har han ju inte.
"Jag växte inte upp med några speciellt hårda regler. Fick göra det mesta"

Mina föräldrar hade inte fel varje gång, visst var det hårda regler men bara hemma och oftast gällde det bara småsaker. I tonåren fick jag i stort sett göra vad jag ville, det var i alla fall ingen som frågade vad jag gjorde, ingen koll på vilka jag umgicks med och ingen som försökte hålla koll men det var ändå där, kontrollbehovet över småsaker. Rätt för en blir inte rätt för alla så det blev ofta fel.

Med facit i hand så har det inneburit att jag fått möjligheten bestämma mycket mer än många andra, jag levde upp till ansvaret (men det gjorde inte mina småbröder) och var hyfsat självständig redan vid 16 om jag nu lyckades göra det varför måste de lägga sej i allt annat?
Jag kanske blivit "färgad" av det och mina föräldrar är inte som alla andra men jag hade hellre velat vända på det, att de skulle ha skitit i småsakerna och konstiga regler som bara sträcker sej till tomtgränsen och brytt sej mer i det som hade kunnat spelat roll, det hade behövts på mina bröder.
Om det ofta blir fel, även om det bara är barnet som tror att det blir fel tappar man förtroendet och får större lust att utmana gränserna.
Less is more skrev 2017-06-06 17:01:52 följande:
Det är väl inte helt fel att säga att en klädsel ser lite "billig" ut om det är så.
Nej det är inte fel att ha en åsikt och man ska inte lära sina ungar att bli lättkränkta.
M1rella skrev 2017-06-06 18:08:56 följande:
Så länge du bor under hans tag så är det hans regler som gäller oavsett om du är myndig eller inte. Samma hos din mamma.

M1rella skrev 2017-06-06 19:15:58 följande:
Reglerna som föräldrarna har gäller även om barnet är.myndig och bor hemma. Passar inte det så får barns helt enkelt flytta till eget boende.
De gör ju inte det, det är bara något du inbillat dej.

Föräldrars lagliga rätt att bestämma går över när barnet blir myndigt. Föräldrars regler står inte över lagen, även om reglerna bara gäller hemma hos dem.
Innan barnet är 18 så är föräldrarna enligt skyldiga att ta hänsyn till vad barnet tycker och vill eftersom "barnets bästa" går före föräldrars åsikter och vilka regler de vill ha, vilket TS pappa fortfarande inte verkar göra.

Om det hade varit så att TS riskerat att göra bort sej rejält, drar på sej stora skulder i onödan, dricker för mycket, haft ett destruktivt förhållande eller varit allmänt vårdslös så hade jag haft förståelse även om hon vore 30 och inte bodde hemma men då handlar det ju också om att försöka göra något bra.

Man kan försöka sätta motkrav om man försörjer eller om barnet bor gratis men när det börjar handla om småsaker är det bara löjligt och är ett uppenbart kontrollbehov och föräldern har som sagt ingen laglig rätt att sätta regler och bestämma hur som helst.

Däremot kan man ha vissa regler för alla inneboende att de ska hjälpa till med hushållet, bidra med hyra, beteende, vilka de får bjuda hem, om de ska få ha fest, sitta naken i soffan m.m. och slänga ut de som inte följer reglerna men det är sånt som har med själva bostaden och utgifter att göra.
KlunsSmurfen

Äldre 7 Jun 05:39

#72

Citera Återställ Anmäl

KKarate skrev 2017-06-06 17:20:56 följande:
Din pappa vill ditt bästa och är troligen långt långt smartare än din mamma.

Men du är bortskämd och bortklemad av mamma och det svenska samhället "girlpower" lol *facepalm*.

När du blir säg 50 så kommer du tittat tillbaka på sig själv idag och se fyfan vilken odräglig dumskalle jag var.

KKarate skrev 2017-06-06 20:46:58 följande:

Ja din kommentar var jävligt onödig, med spår av härskarteknik.
Har du någon gång lyckats skriva ett inlägg som inte går ut på att nedvärdera någon rejält? I slutänden blir det bara idiotiska och jävligt meningslösa kommentarer eftersom du bara skriver för att nedvärdera.

Är du en liten laptop gangster som projicerar?
Har du så taskig förmåga att ta hand om ditt eget liv så du måste nedvärdera andra för att må bättre?
Sorgligt.
KlunsSmurfen

Äldre 7 Jun 11:44

#79

Citera Återställ Anmäl

Freijah skrev 2017-06-07 06:34:16 följande:
Hans hem, hans regler.

Mamnas hem, mammas regler.

Vill du bestämma dina egna regler så flytta hemifrån, sen kan varken mamma eller pappa bestämma över dig.

Var glad att du har en pappa som bryr sig och vill träffa dig.

Om man köper huset av sina föräldrar och de bor kvar har, följer den påhittade bestämmande rätten över en myndig person med ägandet av huset så att man har samma rätt att bestämma över dem eller gäller överförmynderiet bara föräldrar?
Hur mycket får jag bestämma över dem om de är gäster hemma hos mig, får jag bestämma om, när och vad de ska äta frukost?

Är inte mammas hem TS hem också?
KlunsSmurfen

Äldre 7 Jun 20:34

#88

Citera Återställ Anmäl

M1rella skrev 2017-06-07 15:43:34 följande:
Gör inte vaddå?
Vadå vadå?
holidodi skrev 2017-06-07 17:01:40 följande:
Vi har helt enkelt olika åsikt om hur man ska respektera sina föräldrar. Men det kan vi ha. Ha en trevlig kväll.
Förklara gärna på vilket sätt din åsikt och förälderns "rätt" att bestämma står över lagen.
KlunsSmurfen

Äldre 8 Jun 17:47

#99

Citera Återställ Anmäl

Froken Lokens skrev 2017-06-08 16:48:52 följande:
Jag är uppfostrad med vetskapen att "så länge du bor under mitt tak gör du som jag säger" och jag uppfostrar mina barn på samma sätt. Mognad har inget med ålder att göra!

Nej, mognad har inte så mycket med ålder att göra även om den brukar komma med tiden. Vi ser också lite olika på vad mognad är.

Tror att det blivit andra reaktioner om pappan skrivit tråden.
Måste du verkligen lägga dej i småsaker och få din vilja igenom hela tiden?
Måste du bli arg eller stött när hon säger emot, kan du inte diskutera det som en vuxen? Äpplet faller inte långt från trädet, sådan far sådan dotter. Hon blev lika envis som du, skyll dej själv.

Andra hade skrivit "bra att du inte curlar", omognad kan ju aldrig vara en konsekvens av förälderns beteende så länge den inte curlar.

"så länge du bor under mitt tak gör du som jag säger" som andra har påpekat så gäller det bara regler för själva hemmet, du har längre någon auktoritet som förälder när ditt barn blir myndigt och har inte mycket att säga till om. Är det också barnets hem är det inte bara "mitt tak" så barnet har också något att säga till om.
Har man svårt att acceptera det... tja mognad har ju inte med ålder att göra.
KlunsSmurfen

Äldre 8 Jun 22:45

#105

Citera Återställ Anmäl

Froken Lokens skrev 2017-06-08 19:00:47 följande:
Något du inte verkar kunna förstå är att det kan man visst!
Klart att man kan, man kan bestämma över vem som helst om man vill det.
KlunsSmurfen

Äldre 9 Jun 00:21

#108

Citera Återställ Anmäl

Jennie med ie skrev 2017-06-08 22:59:59 följande:
TS inleder tråden med vad jag bara kan tolka som en idé om att ju färre regler man har under uppväxten desto bättre förälder. Det får mig att tro att pappans försök att styra i verkligheten inte är så skarpa som TS upplever det utan att hon har en väldigt slapp referensram att utgå från.

Många har också en sned bild av vad det innebär att bli myndig. Myndighetsåldern innebär att man anses mogen att fatta många egna beslut som man tidigare inte fått, inte att föräldrarna som man bor med och som försörjer en inte har ett dugg att säga till om längre.

Det behöver inte handla om regler, vissa föräldrar kan svårt att förstå att människor är olika (speciellt deras barn) och att rätt för dig är inte rätt för mig så de känner att de måste lägga sej i och styra saker som egentligen inte spelar någon roll.
"Barnets bästa" då får man också ta hänsyn till barnets åsikter och dess personlighet. Vill man alltid få sin vilja igenom tar man inte alltid hänsyn till det.

TS bor inte hos sin pappa och då har han inte ett skit att säga till om men HAN vill att hon ska komma på helgerna, säger att hon måste. Vill han att hon ska komma får han helt enkelt tänka lite på vad hon vill också.

Föräldrar har som sagt inte laglig rätt att bestämma över mer än husregler, har man så svårt att acceptera att man varken har ansvaret eller rätten att lägga sej i andra saker så är det dags att man börjar fundera på varför man måste lägga sig i och om det är värt konflikterna.
Vill man att barnen ska fortsätta att hälsa på kan det vara smart att hålla sej till husregler och försöka acceptera att man är olika.
Jag växte inte upp med några speciellt hårda regler. Fick göra det mesta. Mamma har väl varit bäst, men pappa har alltid försökt få sin egen vilja igenom.
[...]
Han lägger sig i mycket som han inte har att göra med.
[...]
Jag är mest hos min mamma (bor här och studerar här). Under veckorna så ringer han flera gånger och säger "Du kommer väl hit i helgen?" Och om jag säger nej så säger han att jag måste komma, att de vill träffa mig osv.
KlunsSmurfen

Äldre 9 Jun 15:11

#123

Citera Återställ Anmäl

nihka skrev 2017-06-09 13:06:31 följande:
Det finns en sak som TS själv bestämmer över med sin pappa och det är om hon ska träffa honom eller inte. I princip allt annat har en förälder "rätt" att lägga sig i så länge barnen bor hemma. Det är en obligatorisk del av föräldraansvaret att försöka "styra" sina barn. Uppfostran är ett annat ord för det. Syftet är att barnen så småningom ska kunna fatta kloka beslut om sina egna liv och "styra" sig själva i rätt riktning.

Bör kunna klara av själv är inte detsamma som klara av själv och TS har vad det verkar en bit kvar.

Eftersom föräldrarna har gått isär och TS är skriven hos sin mamma kan hon utöva utpressning mot sin pappa och säga: "Om ja inte får som jag vill så kommer jag inte". Motsvarande situationen men omvänd skulle vara att pappan sa: "Om du inte gör som jag säger är du inte välkommen hit". Ingetdera anser jag är ett moget beteende.

Får jag fråga hur gammal du är?
Det obligatoriska ansvaret att styra eller uppfostra sitt myndiga barn existerar inte.
Vad man än tycker om det, hur mycket man än vill lägga sej i, hur mycket man än menar väl så har TS enligt lag lika stor rätt att bestämma över sitt liv och allt annat precis som föräldern har för sitt. Föräldern har inte vårdnaden längre, har varken har ansvaret eller rätt att bestämma och styra.

Vad du personligen tycker eller tror står inte över lagen och man är lika myndig oavsett om man bor hos föräldrarna eller inte.

Föräldern kan ju alltid prova att bestämma men konsekvensen av det kan bli att barnet skiter i att besöka sina föräldrar, snyggt jobbat.
Ett myndigt barns liv handlar inte om vad föräldern vill.

Myndigt vid 18 innebär inte att man förväntas så mogen man inte göra fel, misstag eller ha jätte bra attityd och helt plötsligt vara otroligt tacksam mot sina föräldrar för allt de gjort. Man förväntas vara att vara tillräckligt mogen för att lyckas styra livet framåt och lära sej av sina misstag och ta ansvar för sina handlingar, det är en del av att bli vuxen så man får det ansvaret. Att hitta sin vuxenidentitet kan bli en väldigt lång process för många, föräldern som inte kan låta bli att försöka styra kan bli en bromskloss och det kan påverka relationen väldigt negativt.

Alla är vi barn i början, man får bestämma själv och har eget ansvar det kan bli jobbigt när allt helt plötsligt är ens eget fel. Ett att verktygen som kan vara bra att ha med sig är att fortfarande kunna vända sig till föräldern. Har föräldern inte gjort bort sej för mycket, försökt att bestämma för mycket så kanske barnet kommer och frågar föräldern om råd.

Andra väldigt bra verktyg är att kunna ha föräldern som förebild och få bra värderingar utifrån det, har man inte lyckats med det på 18 år så man måste "uppfostra" lite till och kanske inte ens lyckats lära barnet att klara sej själv så kanske man ska backa lite, rannsaka sej själv som förälder och fundera på de "kloka" beslut man gjort.
KlunsSmurfen

Äldre 9 Jun 15:44

#133

Citera Återställ Anmäl

Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-09 15:24:32 följande:
Det är väl klart att han inte har någon laglig rätt. Det är inte heller vad som diskuteras. Du anser att det är ett sjukt kontrollbehov hennes pappa har, andra föräldrar och "normalt" funtade människor försöker förklara att det är ett sunt beteende han visar. Att det är jobbigt för TS är helt förståeligt, men där får hon ta sitt ansvar och kommunicera med sin pappa för att få ändring. Eller take one for the team så vissa tjafs slipps.

Du å andra sidan häller bensin på elden och bekräftar hennes ilska att det är helt sjukt och vidrigt att han sagt vissa saker som inte alls är konstiga. Förstår varför någon ifrågasatt din ålder.
Inte? Vad tror du då hon frågar om?
Min pappa tror att han forfarande bestämmer över mig

pappa har alltid försökt få sin egen vilja igenom.

Han lägger sig i mycket som han inte har att göra med.

Han lägger sig i saker han inte kan bestämma över och så har det varit långt innan jag blev 18 år.

jag har markerat att jag inte uppskattar när han håller på såhär och att hans kontrollbehov irriterar mig. Han verkar inte fatta.

Allvarliga saker är det väl inte, men det är jobbigt att han behandlar mig som om jag vore typ 10 år.

Inga allvarliga saker, är det då nödvändigt att lägga sej i?
KlunsSmurfen

Äldre 13 Jun 09:23

#165

Citera Återställ Anmäl

Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-12 23:16:56 följande:
När jag säger åt min son att mamma måste få en kram och lite gos, är då för att det känns viktigt för mig. I de lägen det är viktigt för honom så kommer han självmant. Skulle han en dag sluta komma och krama mig helt, eller än värre exkludera mig ur sin vardag så skulle jag bli förkrossad. Däremot är det mitt ansvar som förälder att vara den vuxna oavsett om han är 8 månader, 8 år, 18 år eller 28 år. Jag skulle aldrig sluta säga åt mitt älskade barn att komma och ge mamma en kram.

Du förstår innebörden den dagen du är förälder, innan dess tycker jag det är olämpligt att du sitter och ger råd i en så viktig relation. Även om det är påhitt.
Jag tycker att Kuddebarn går till överdrift, som om han hade fakta på något extremt men jag tycker ändå att du är lite rolig.
Du skriver som om du har lång erfarenhet av livet, har ett barn på minst 18-20 år eller har erfarenhet av äldre barn. "SuckitUp" snorunge men
Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-09 11:16:16 följande:
Jag är 20 och flyttade hemifrån för fyra år sen, min pappa håller fortfarande koll på om jag äter bra. Tror han mig inte så tar han med sig en kasse mat när han kommer.
KlunsSmurfen

Äldre 13 Jun 13:59

#173

Citera Återställ Anmäl

Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-13 12:25:42 följande:
Vi växer upp på olika sätt, gör olika val och har därefter olika erfarenheter. Mer erfarenhet kring barn kan jag nog garantera att jag har även om du är äldre då jag har mitt egna :)

Klart såna här situationer är jobbiga för alla parter, en relation är svår att hantera i många lägen. Vi har sagt vårt kring ämnet så jag är färdig med diskussionen nu.
Ifrågasätter inte dina kunskaper eller hur bra förälder du är men
"Mer erfarenhet kring barn kan jag nog garantera att jag har även om du är äldre då jag har mitt egna" passar illa ihop med "Nej mitt barn är inte 18-20 år, han är under året" när man diskuterar någon som är lika gammal som du.

Jag kan garantera att jag har mer erfarenhet av både livet och barn än vad du har men det är ett dåligt argument. Man kan inte lägga någon tyngd på min påstådda erfarenhet och man blir inte expert på andras barn för att man sett ett men man blir inte heller automatiskt expert för att man har ett så att ens åsikter väger tyngre.
Det är vad man lärt sej som räknas och i ett forum kan man inte göra annat än att dela med sig av det och diskutera.

"4 åring med vredesutbrott", Alexis barn är inte ens det och tycker att man ska välja sina konflikter av en uppenbar anledning, man kan inte bråka om allt och gör man det kan det bli värre så man måste vara den vuxna och lära sig att bita ihop och mycket handlar om barnets utveckling till en egen individ med en egen personlighet. Vill man att barnet ska få göra det kan man inte räkna med att få sin vilja igenom och bråka om småsaker.

Ditt barn kanske inte riktigt att få den personlighet du räknat med, "barnet" kan vara tvunget att få prova på vuxenlivet länge själv utan att någon lägger sig i för att det ska inse att föräldern kanske hade rätt men bråkar man om småsaker kommer det antagligen att bli mer envist och det tar längre tid så föräldern får försöka vara den vuxna. "jag växte inte upp med några speciellt hårda regler" + "men pappa har alltid försökt få sin egen vilja igenom" kan man undra om det är för TS bästa eller om det bara passar pappa bättre, rätt för mej är inte alltid rätt för dig, som förälder kommer du inte alltid att få som du vill SuckitUp.

Har man inte lyckas lära sitt barn att äta frukost på 18 år är det ingen mening att man fortsätter att gnälla om det, man kommer ändå inte att lyckas med det.
Är det värt konflikterna?
Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-09 13:10:43 följande:
Jag är jättenöjd, var jobbigt i början av tonåren men sen jag flyttade hemifrån har det varit skönt att få små konkreta bevis på att de bryr sig om mig :) Hade varit bättre att tänkt så innan jag flyttade, mindre bråk och tjafs!
Men du tänkte inte så, du flyttade hemifrån först. Kom det kanske för att det blev mindre bråk, tjafs och du fick prova själv?
Om ens föräldrar lyckats lära en något bra ska man hålla kvar vid det men det betyder inte att deras sätt att lära ut det på var optimalt.
Alexi skrev 2017-06-08 21:31:48 följande:
Vår son har haft en miljard utbrott kring allt, från 2-årsåldern och uppåt. Nu vid sex år är det dock oerhört mycket bättre.

Vi har valt våra strider oerhört noga, eftersom annars orkar man inte. Krävs det lite curlande för att slippa ett utbrott så fine. MEN, vi har ändå satt gränser för oss själva. Dvs barnet får bestämma saker osv men jag bestämmer över mig och min kropp. Barnet ska absolut inte bestämma vilken vuxen som går med upp på morgonen, det har barnet inte med att göra. Dvs ni fattar beslut om era egna gränser och fattar vuxenbesluten, men därutöver underlättar ni för er själva så mycket som möjligt och undviker strider. Hjälp henne med småsaker just nu, toabesök, påklädning osv., låt henne få vara liten där (4-åring är inte så stor) men hon bestämmer inte om du ska byta plats (återigen, sätt gränser för din kropp)

Några blandade råd vi fick när vi var hos en familjeterapeut just pga detta:

1) Ha inte så mycket fokus på vad barnet gör (sparkar, slåss, skriker). Det är meningslöst att fråga om varför han gör som han gör. Han vet inte det själv. Fokusera framåt. Vad ska vi göra nu - klä på oss, gå hem och äta äpple.. Avled

Tänk att barnet är 1,5 år när han blir arg.

2) Bekräfta hens känslor. Vi förstår att du blir arg. Är det jobbigt att gå från dagis? Vad jobbigt att ärmen fastnat. Vad tokigt att du ritade utanför.

3) Fem gånger mer positivt än negativt

4) Ta emot och krama. Beröm när hen mjuknat efteråt.

Identifiera triggers (trötthet, stress, kyla, kläder) och försök Parera i förväg så att situationer inte inträffar.

Om han blir riktigt arg, använd lågaffektivt bemötande. Prata och förmana inte för mycket. Försök ta honom ur situationen och avleda. Förmedla att Det här ordnar sig, jag märker att det blev fel nu.

www.familjeliv.se/forum/thread/77739082-4-aring-med-vredesutbrott
Anonym (Nej) skrev 2017-06-13 13:10:46 följande:
=)
Den ensamma mannen som hatar kvinnor är tillbaka igen. Har inte sett dig på flera dagar;)
Ibland blir barn som inte kan bete sig bestraffade med datorförbud.
NomenNescio skrev 2017-06-13 13:20:18 följande:
Lite OT:
Googla "myter om frukost" så kommer du se att det är långt ifrån bäst för alla att äta frukost.
Jag är 34 och gör det aldrig. Därför att min kropp och min mage inte klarar det. Många människor som är mer kvälls- än morgonorienterade har en mage som inte klarar av frukost.

Och trots att jag är 34 kan min pappa slänga ur sig kommentarer om det ibland, även fast det blir mer och mer sällan och mer muttrande än uttalanden högt numera=)
Jag är mer nattuggla med någon släng av DSPD, blir sällan frukost för mej.
Attempting to force oneself onto daytime society's schedule with DSPD has been compared to constantly living with jet lag

en.wikipedia.org/wiki/Delayed_sleep_phase_disorder
KlunsSmurfen

Äldre 13 Jun 14:53

#175

Citera Återställ Anmäl

NomenNescio skrev 2017-06-13 14:02:10 följande:
Första gången jag hört någon annan än jag prata om DSPD=) Är ett rätt okänt syndrom.
Det var inte länge sen jag upptäckte att det jag länge försökt att beskriva finns på riktigt
KlunsSmurfen

Äldre 13 Jun 16:38

#177

Citera Återställ Anmäl

"Vårt barn är inte för oss att kontrollera och skapa, vi är här för att stötta honom i hans vilja och beslut." det är det som inte går ihop med att lägga sig i småsaker och alltid ska ha sin vilja igenom eftersom det handlar om någon annans vilja och beslut vilket lutar mer åt ett kontrollbehov.
KlunsSmurfen

Äldre 13 Jun 22:35

#181

Citera Återställ Anmäl

KlunsSmurfen skrev 2017-06-13 16:38:12 följande:
"Vårt barn är inte för oss att kontrollera och skapa, vi är här för att stötta honom i hans vilja och beslut." det är det som inte går ihop med att lägga sig i småsaker och alltid ska ha sin vilja igenom eftersom det handlar om någon annans vilja och beslut vilket lutar mer åt ett kontrollbehov.

Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-13 21:01:51 följande:
Då jag inte är pappan is TS har jag ärligt talat ingen aning om vad du nu vill ha sagt.
Du skriver att du vill stötta din son i hans vilja och beslut men det är ju inte det TS pappa gör när han ska ha sin vilja igenom och ska bestämma. Du har läst psykologi men förstår inte skillnaden för att TS inte är ditt barn?
KlunsSmurfen

Äldre 13 Jun 23:20

#183

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Samma här) skrev 2017-06-13 23:12:27 följande:
Jag har det ungefär likadant och fattar verkligen att du är irriterad men i mitt fall är det mamma som är problemet. Jag bor hos henne och hennes man eftersom jag precis gått ur gymnasiet och pappa bor på annan ort. Annars hade jag lätt valt att bo hos pappa, han är mycket mer chill.

Trots att jag alltid varit ganska skötsam, typ normal tonåring med allt vad det innebär, har mamma också synpunkter på mina kläder, mitt umgänge, när jag kommer hem osv. Hon blev skogstokig då jag gjorde en tatuering förra året när jag fyllt 18 (fyller snart 19) och hon lägger sig i att jag vill jobba ett par år innan jag pluggar vidare. Jag får inte röka på vår stora tomt och hon kräver att jag ska följa med henne på olika grejer.

Kanske beror det på att jag är yngsta barnet och hon har svårt att acceptera att jag är vuxen nu. Så snart jag kan hoppas jag hitta en egen lägenhet men det kommer hon säkert också vara emot.

Stå på dig!
Det verkar ju vara ett effektivt sätt att få ungarna att vilja flytta hemifrån
KlunsSmurfen

Äldre 14 Jun 02:31

#189

Citera Återställ Anmäl

Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-14 01:11:17 följande:
Bara för att jag tänkt ur både pappans och TS perspektiv när jag skrivit min syn på saken betyder inte att jag håller med pappan i hans agerande. Även om jag tror TS är väldigt dramatisk och blåser upp ett litet ordval till världens undergång.
Ja, tonåringar har en tendens att göra det.
Under tonåren utvecklas hjärnan så att känslor går ofta före sunt förnuft tills man är runt 25 och därför kan man känna sig mer vuxen än vad man egentligen är, tror att man kan mer än vad man gör, överskattar sina erfarenheter av livet, man har inte samma förmåga till konsekvenstänk och planera långt framåt.
Det kan vara bra att välja sina konflikter med dem.

"betyder inte att jag håller med pappan i hans agerande" Du gör det i dina inlägg.
Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-09 13:10:43 följande:
Jag är jättenöjd, var jobbigt i början av tonåren men sen jag flyttade hemifrån har det varit skönt att få små konkreta bevis på att de bryr sig om mig :) Hade varit bättre att tänkt så innan jag flyttade, mindre bråk och tjafs!
Om det är det du tänker på, "om jag bara lyssnat bättre". Med facit i hand gjorde du inte det, det är den vuxna som får vara den vuxna och tänka på det så det inte blir onödiga konflikter. Du verkar ha utgått betydligt mer från pappans perspektiv.
Kuddebarn skrev 2017-06-14 01:48:04 följande:
Härligt att du och nihka svarar direkt efter varandra.

Börjar ana att ni är samma person. Å andra sidan har jag gjort det sen tråden start ungefär..
? Utgår man från tidstämplarna kan man ju tro att halva tråden är samma person.
KlunsSmurfen

Äldre 15 Jun 07:27

#192

Citera Återställ Anmäl

Anonym (SuckitUp) skrev 2017-06-14 12:56:36 följande:
Jag håller inte med pappan, däremot försöker jag förklara anledningar till ett sånt beteende och hur det uppstår. Vad TS kan göra/tänka istället och att ingen gynnas av småtjafs hela dagarna.

Jag tänker inte "om jag bara lyssnat bättre" när jag ser tillbaka på min tonår. Jag tänker att det var många starka personligheter som krockade och "kunde mest", dock är jag inte här för att diskutera min uppväxt.
Starka personligheter, det var ju just det som "Alexis" gav råd om hur man ska hantera. Föräldern måste välja sina konflikter, barnet kommer ju inte att göra det.
Det är klart pappan vill träffa sin dotter, även fast hon inte är mogen nog att uppskatta deras relation och vill att alla plötsligt ska behandla henne som en vuxen.
Det vet vi inte riktigt.
Vill du själv bli behandlad som en vuxen tills du visat motsatsen eller ska vi utgå ifrån att du är omogen och kan inte uppskatta relationer enbart utifrån ålder?

I de flesta relationer kompisar/vänner/partners så brukar det finnas småsaker att störa sej på men som vi får lära oss att acceptera eftersom det ingår i deras personlighet och det handlar om att uppskatta relationer, det gäller ju också ens egna barn.

Om TS pappa oftast vill ha sin vilja igenom och bestämma över småsaker är det han som kan mest. "som kan eskalera till ett bråk om TS då hugger emot för hon kan själv." precis.

Du har i stort sett bara utgått ifrån att TS är omogen och pappa bara vill väl i alla inlägg utom de tre sista.
Jag anser att jag både tänkt och skrivit ur bådas perspektiv.
Ja, ur ett barns (som inte är mogen att värdesätta en relation) och en vis pappas (som reagerar på sin dotters omognad) perspektiv.

Något slags tecken på mognad är ju ändå att det är inte reglerna under uppväxten det sitter i utan småsaker.

Det händer att föräldrar "missar" att deras barn vuxit upp så de inbillar sig att de har något slags "mognads övertag" och kan bättre på alla sätt men har man haft 18 år extra på sig att mogna och utvecklas så tänker man inte som en tonåring (vissa tror precis som tonåringen att mognad är en ålder), rätt för dej är inte rätt för mej, inte när det skiljer 18-30 år. Samhället utvecklas, helt normala saker för en 18-åring kan vara helt otänkbart för en 30-50-åring.
Det blir en krock där man kan behandla barnet som mindre än vad det är istället för att tänka på om barnet verkligen fått rätt verktyg med sig.
En del av det kan bero på att de fokuserar mer på att skydda barnet från att göra samma misstag som de själva gjorde för att lära sig istället för att prata om dem.

Det är TS som får ta åt sig av det som står i tråden och försöka vara den vuxna (det är ju inte pappan som skrivit) men "SuckitUp" är riktat mot TS men jag tycker att det är föräldern som ska vara den vuxna och välja sina konflikter.
Du förstår innebörden den dagen du är förälder, (när ditt barn börjar få vilja)
"så säger han att jag måste komma, att de vill träffa mig osv."

Tror du tolkat ordet måste helt fel. Jag kan säga till min son att "men du måste komma till mamma nu, så jag får krama dig" som exempel.
Om du tänker på hur TS och andra reagerat på det kanske du ska säga "får jag krama dig" så att inte din son "missuppfattar" orden måste, ska, kan inte
Jag är 20, har du någonting att säga om det?
Jag utgår ifrån att du är tillräckligt gammal för att klara dej utan att någon lägger sej i småsakerna i ditt liv, är det något som tjorvar p.g.a. småsaker kommer du att styra upp det själv.

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Min pappa tror att han forfarande bestämmer över mig

Min pappa tror att han forfarande bestämmer över mig

INNEHÅLL