Över tiden och orolig

Förstår hur du känner även om jag inte varit med om precis samma. Första barnet kom med akut snitt efter misslyckad igångsättning (var helt omogen eftersom det bara var i v 34+. Med barn nr 2 önskade jag föda vaginalt. Vattnet går av sig själv, åker in och det händer inget mer. Det väntas och väntas och jag vill att man sätter igång eftersom jag inte vill vänta så länge att det slutar med snitt igen.
Men vad händer? Man väntar in i det sista. Slänger lite gel på livmodertappen och när inget hänt på typ 2 timmar (Va? Kan ens något hinna hända på så extremt kort tid..?) så konstaterar man bara att "här får bli (akut)snitt igen. Då blev jag så arg och frustrerad, både på min kropp och på personalen att jag bara bröt ihop och grät. Så aldrig någon vaginal förlossning för mig. Och jag är fortfarande lite besviken över det..

Jag förstår dig verkligen! Jag var i precis samma sits för bara några veckor sedan. Min första förlossning slutade med akut snitt 15 dagar över tiden. Det hade startat spontant men sen hände liksom ingenting så det blev snitt till slut. Jag var så otroligt ledsen och besviken på min kropp.

Den 1 maj hade jag bf med andra barnet. Hela graviditeten hade varit exakt likadan som med min första son. När jag började gå över tiden fick jag panik. Hade inga känningar alls och blev bara mer och mer säker på att det skulle gå som sist.

En dag när maken var på jobbet mådde jag så dåligt att han till slut ringde förlossningen och vi fick tid på deras spec-MVC. Då grät jag först över hela situationen och önskade nästan att jag inte var gravid mer eftersom jag visste att det skulle bli så här. Och sen efter det grät jag över min stackars lilla bebispojke och skämdes över att jag hade önskat bort honom.

Förlossningsläkaren hjälpte oss med en plan, jag skulle inte behöva riskera samma förlopp utan istället för igångsättning skulle det bli planerat snitt om lillebror inte kommit innan dess.

Nu startade det spontant i v 41+6 men tyvärr var inte min kropp med i matchen nu heller utan det blev katastrofsnitt följande dag (14 dagar över tiden). Så man ska alltid lyssna på sig själv!! Men jag hoppas du får en annan upplevelse den här gången!

Va skönt att det är andra som har liknande upplevelser! Jag känner mig oförstådd eftersom jag är så kluven till igångsättningen pga tidigare förlossning samtidigt som jag mår skit av graviditeten. Det blir svårt att sortera tankarna och förmedla känslorna på något vis. Hormonerna som flödar i kroppen gör väl sitt med såklart ???? Jag bara gråter och gråter och längtar så till allt är överstökat, vilket det snart är på ett eller annat sätt. Det finns ju ingen återvändo nu precis ????