Skilj dig inte!

Haha, ja det kunde man tycka men efter fem år har han fortfarande inte tröttnat.

Nej, inte värre än att leva ihop. Skilde mig då han jobbade jämt och var totalt oengagerad. Efter skilsmässan ska han ha absolut delade rättigheter, inga skyldigheter samt styra allt umgänge. Betydligt enklare att leva tillsammans.

Fel igen. Har sökt stöd hos både socialen och familjerätten utan resultat. Tvärtom sa en av personerna där att de tyckte jag skulle göra som pappan ville "eftersom han var så fyrkantig". Det bästa för barnet enligt dem var att pappan har umgänge med barnet (absolut enig) och eftersom han vägrar ha umgänge om barnet om det inte blir som han vill ska jag göra som han vill (inte enig då jag inte heller tror att barnets bästa är att mamma är dörrmatta). Så när det gäller umgänget strider han nu i rätten för att jag inte gått med på hans exakta förslag trots att ett av hans yrkande innebär MINDRE tid än vad jag föreslagit tidigare. Men se, det gick inte för han måste ha det på sitt vis. Exakt, utan kompromisser. Och även om jag möjligen "vinner" i rätten kan jag garantera dig att processen i sig är nog.

Hoppar in här utan att ha läst tidigare kommentarer, men jag måste bara säga att det där är det mest själviska och dumma rådet jag någonsin hört! Om du är i en dålig relation så kommer dina barn märka av det. Du skiljer dig alltså inte för DIN skull, utan för DINA BARNS skull! Mina föräldrars skilsmässa var det bästa som någonsin hände mig, och jag kan lova att inget barn kommer tacka dig om du väljer att leva i en relation som är riktigt dålig. Barn märker sånt och det kommer bara göra att dem mår dåligt hemma.

Genom att skaffa barn så lovar du dina barn att de ska få ett så bra liv som möjligt. Vill du verkligen att dina barn ska må dåligt hemma för de känner av energin mellan mamma och pappa? Att du saknar barnen är oväsentligt. Jag vet att det låter hårt, men dina barn förtjänar det bästa du kan ge dem, och om det betyder att du måste ge upp kvalitetstid med dem så får det vara så. Ni kanske är jättebra föräldrar när ni är ensamma, men tillsammans funkar det inte. Då är det dags att skiljas.

Du gör flera antaganden som är motsägelsefulla. Du skriver att barn märker av att mamma och pappa lever i en dålig relation och det tycker du är viktigt att lösa. Men om någon mår dåligt som separerad ska man gilla läget? Som ensamstående ska man kunna kontrollera sina känslor till 100% men det behöver man alltså inte kunna i en relation? Hur kommer det sig?

Du antar också att vi "kanske är jättebra föräldrar när ni är ensamma, men tillsammans funkar det inte". Jag vet många föräldrar som känner sig mindre delaktiga, känsligare och mer stressade efter skilsmässan. Varför räknas inte det i din värld?

Så man ska vara tillsammans med någon man inte älskar längre som man har en dålig relation med som man troligen skaver sig med för att slippa må dåligt ensam? I det flesta fall känner man sig dålig ensam för att man inte hur man ska hantera ensamheten och att inte ha sina barn där helatiden dvs personen ser om sitt egna känslospektra och vill hellre leva under samma tak med barn som kan likväl må dåligt pga att de känner av de negativa känslorna i boendet, bråkar föräldrarna så är det mer regel att de gör det.

De som känner sig mindre delaktiga, stressade och känsligare - är det för att de är ensamma eller för att de helt enkelt inte tagit tag i sin situation mer än att flytta? Ibland kräver det att man jobbar psykiskt och kanske även byter andra saker som jobb osv.

Förstår faktiskt hur ts menar. Alla blir inte lyckligare efter en separation. Alla träffar inte en ny partner och kan visa barnet hur "en riktig relation ser ut" ( det som alla har som argument..). Många barn växer upp med ensamstående föräldrar - går det åt skogen för de barnen för att de inte fått se en relation på nära håll?? Tror knappast det.

En ensamstående förälders stress, oro för ekonomin, saknad efter barnen etc kan ju vara minst så påfrestande för ett barn att se. Lika illa som att aldrig se sina föräldrar kyssas eller dyl.

Sen kan faktiskt familjelivet vara bra trots att föräldrarna har konflikter. Plus att barnen slipper pendla, leva i kappsäck.

Tror vi är många, många som växt upp i familjer där föräldrarna stannade ihop för familjens skull - vi vet bara inte om det!! För vem säger det till sina barn?? Det behåller man väl för sig själv...

Allt är inte svart eller vitt, alla är inte antingen lyckliga/olyckliga. Olycka kan finnas även efter en separation..

Får återigen förtydliga att mitt inlägg ska ses som en motvikt till alla som förespråkar hur mycket bättre man kommer må om man skiljer sig. Självklart ska varje människa leva sitt liv på det sätt han eller hon vill.

MEN det finns många faktorer som gör att livet som helhet kanske inte blir bättre efter en skilsmässa. Saker som det inte pratas så mycket om som att det inte alls är säkert att man vänjer sig vid att vara utan barnen. Det är inte alls säkert att det handlar om att man "hänger upp sitt liv på barnen" utan kan likaväl vara att man har svårt för den obalans som blir av att leva singel/jobbliv ena veckan och att försöka vara någon slags supermamma andra veckan.

Jag tror inte att man ska jämföra "vanliga" familjer med familjer där föräldrarna är väldigt elaka mot varandra, det är inte samma fördelar för barnen och de ser inte lika på föräldrarnas konflikter.

5 år efter skilsmässan har hon fortfarande inte lärt sig att hantera när han jävlas, hur hade det varit med stress och oro om hon inte skiljt sig?

Hur mycket har barnen fått säga till om när det gäller umgängesschemat?

Barnen har ju märkt att han är elak mot dig, vill de ändå vara hos pappa lika mycket?

Aha, nu förstår jag varför du inte förstår. Han jävlades inte på det viset under vår relation även om den förstås inte var bra eftersom jag lämnade. Men jävlades började han göra efter separationen och det är det jag menar, att man inte vet hur personen blir efter skilsmässan. Jag kunde aldrig förutse detta.

Kan givetvis inte uttala mig om alla. Som jag ser det fysisk misshandel nej. I vårt fall mådde jag bättre när han var elak mot mig i vår relation än som nu när han använder barnet för att göra mig illa. Barnet mådde också bättre förrut då jag var bra på att dölja situationen, nu är pappan mer öppen med sin mobbning mot mig. Höjer rösten och slår i dörrar när vi är båda på barnets aktiviteter till exempel. Han håller sig precis på gränsen där varken socialen eller polisen gör något. Socialen kallar honom på samtal men sen kan de inte göra mer då det inte är tillräckligt allvarligt.

Sen har inte alla det så här lyckligtvis men deppiga av att vara utan barnen vet jag många som är flera år efter skilsmässan.

Ja, barnet vill oftast vara med pappan numera. När det var som värst inte alls. Ja, alltså pappan har gjort tydligt för barnet att antingen blir det umgänge när han vill eller så blir det inte. Alltså "vill" barnet det pappan vill för annars får hen inte träffa sin pappa... Barnet hade helt andra önskemål från början.

Ja, barnet vill oftast vara med pappan numera. När det var som värst inte alls. Ja, alltså pappan har gjort tydligt för barnet att antingen blir det umgänge när han vill eller så blir det inte. Alltså "vill" barnet det pappan vill för annars får hen inte träffa sin pappa... Barnet hade helt andra önskemål från början.

Jag tror inte att man ska jämföra "vanliga" familjer med familjer där föräldrarna är väldigt elaka mot varandra, det är inte samma fördelar för barnen och de ser inte lika på föräldrarnas konflikter.

5 år efter skilsmässan har hon fortfarande inte lärt sig att hantera när han jävlas, hur hade det varit med stress och oro om hon inte skiljt sig?