Tvekar om abort

Titta på det fina barn du har nu som du trots tvekan behöll. En underbar person. Detta barn du bär har också en underbar personlighet. Redan när den börjar sparka lär man känna dess personlighet. Tänk om man väljer bort barnet trots allt och aldrig få känna den glädjen som barnet kan ge som är en del av er två. Tror att du kommer att ångra en abort. Tänk tvärtom är det inte egoistiskt med abort?

Jag har varit i en hemskare situation än du men behöll barnet och ångrar mig aldrig.

Jag har gjort en abort som jag länge ångrade. Jag var ung och vilsen och hade aldrig kunnat ge barnet en trygg, glad uppväxt. Jag har alltid värnat om liv så jag kände mig hemsk och undrade i många år om det var en pojke eller flicka, vad hen skulle hetat osv.. Långt om länge sökte jag hjälp och insåg till slut att jag valt rätt och kanske viktigaste av allt - att en sådan här sorg går inte över utan man måste acceptera den och lära sig leva med den, då lättar bördan.

Jag förstår att du våndas och inget av valen är fel.. Ibland ger livet oss hårda lärdomar och det är väl nu du måste utvärdera liv, mål, önskningar osv. Troligen är väl abort det mest logiska om vi lägger känslorna åt sidan. Om du behåller barnet och mannen lämnar så är du ensam med två... Sedan vore det ju väldigt hemskt av honom om han lämnar eftersom ni var två om att skapa livet. Om ni däremot beslutar om abort och sedan jobbar på ert förhållande, era hälsor mm så kan ni skapa fina förutsättningar för att utöka familjen senare men då måste han stötta dig igenom detta och vara villig att jobba hårt på ert familjeliv.

Hoppas du hittar fram till vad som känns mest rätt för dig och att allt blir bra!!!

Jag vet att jag aldrig skulle ångra barnet i sig. Jag tog faktiskt först beslutet att behålla det trots att jag skulle bli själv. Men ju mer jag tänker på det desto mer känns det logiskt att ta bort det.

Det barn jag redan har är bara 1 år. Jag skulle få två ganska tätt och jag skulle börja skicka en 1-åring fram och tillbaka mellan sina föräldrar. Jag tror det skulle skapa otrygghet, inget jag önskar mitt barn...

Till saken hör också att jag inte direkt har all tid i världen. Jag vet att det finns en överhängande risk att det bara blir ett barn om jag tar bort detta...

Håller med

Är du säker på att han verkligen skulle lämna dig?

Och hur stor är risken att ni går skilda vägar så småningom även om du gör abort?

Helt omöjligt att ge bra råd här, försöker mest vrida och vända på alternativen..

Oj oj oj Gud va jag förstår din ångest. Hur du än vrider på det.
Jag sitter i liknande sits fast jag har två sedan innan och så har vi en gemensam. Vi vart också väldigt snabbt gravida med vårt gemensamma och det har tärt mycket på förhållandet.

Jag är sjukskriven för utmattningsdepression och är så kluven på vad jag vill, sambon tycker dock att vi ska köra.
Men allt hänger ju på vad jag vill och vad jag orkar.

Skickar dig massa styrkekramar

Behåll barnet! Jag har fött barn och gjort abort. Var 100 procent säker när jag gjorde abort. Jag är helt övertygad om att man måste vara det för en "lyckad abort". En abort är sjukt jobbig ändå.

Tycker pappan är väldigt självcentrerad och ego som sätter dig och ert gemensamma barn i den sitsen att du måste välja. Nu är det så att du redan är gravid, han kan inte begära att du ska göra abort om du verkligen inte vill.

Eller "hota" med att lämna dig om du behåller. Ert nya barn växer redan i din mage.

Om han verkligen inte ville ha fler barn så skulle han skyddat sig bättre! Abort är inte preventivmedel.

Och det är verkligen inte rätt mot dig att du ska behöva välja mellan honom och familjen ni har, eller att bli ensamstående med två barn.

Hade min man tvingat mig till samma val så hade jag lämnat honom oavsett vilket beslut jag skulle ta i abort frågan.

Mitt förtroende för min man skulle vara förbrukat och min kärlek för honom över. Stor kram till dig.

Precis den här tankegången har jag haft flera gånger. Men det är svårt att vara riktigt så hård när det faktiskt finns en depression i grunden. Min sambo är ju inte sig själv.

Jag har själv varit utmattad/deprimerad och kan sätta mig in i hans känsla. Man känner sig som att man bara faller medan världen lägger mer och mer ansvar på ens axlar.

Jag har frågat honom om han skulle ha gjort en abort i en omvänd situation. (Jag förstår att män aldrig kan sätta sig in i känslan helt eftersom de inte är gravida). Han svarade att han skulle göra det eftersom han aldrig skulle tvinga mig till ett 18-årigt ansvar mot min vilja

Jag vet inte vad jag ska göra. Har gått till v 7 utan att ana en graviditet. Nytt förhållande mee en man med vuxna barn. Stöttar och finns. Valet om abort hade varit enkel då vi lör känna varandra MEN har tidigare levt med en man och fått diagnos på infertitet!!! Så naivt och tro dem och nu är jag gravid för att vi inte skyddat oss. Kan jag verkligen bort barnet med en ny man, när jag inte önskat nåt annat under sista 3 åren? Har fptt en tid till kurator, men hur resonerar i?

Jag vet inte vad jag ska göra. Träffade en ny man för ca 5 mån sen och vi väntar nu barn i v 7. Inget planerat. Har tidigare ett förhållande bakom med med önskan om barn under flera år med diagnos infertitet då jag ibte har ägglossning. Naivt o inte skydda sig. Hur ska jag tönka: kan jag göra abort när ett barn ör det jag kämpat för? Vad har ni för erfarenheter? Ska jag behålla det av etiska skäl- kan jag annars fp ett barn nör vår relation fördjupats ytterliggare och det är planerat? Har en tid för samtal hos kurator nästa vecka.

Personligen hade jag helt klart behållt. Men det är jag det.

Kan inte riktigt se vad du har att förlora när det är nått du önskat så länge?