Virparitakarani skrev 2017-11-01 06:18:08 följande:
Jag känner så igen mig i era historier där med. Jag var också en som hade tänkt vara först. Vi började försöka långt före alla andra i vänkretsen. Nu har de börjat få sitt andra barn, och jag har inte fått ett enda plus.
Jag har äntligen slutat bli så ledsen för andras graviditeter. Innan orkade jag inte ens träffa dem. Nu har jag gett upp kampen där. Jag blir inte först. Jag får inte bli en så ung mamma som jag önskat från början. Det har jag accepterat. Då känns det bättre på något sätt. Nu är jag mest rädd att det aldrig händer om man säger så. Mina rädslor har ändå minskat. Bara den där riktigt stora rädslan kvar. Den kan man kanske inte bli av med??
Det är faktiskt inte så konstigt att man blir ledsen och deppig i denna svängen. Man kastas ju mellan hopp och förtvivlan flera gånger i månaden. Det är enormt krävande. Men som ni säger - en dag kommer det ju vara värt det. Jag kan ändå inte låta bli att tänka "varför skulle det inte gå till sist?? Jag vet andra som inte kan bli gravid på naturlig väg som har barn. Varför skulle de då inte kunna hjälpa mig också??" Så något positivt finns där väl längst inne ändå??
Tack för att ni finns. Kan inte fatta att jag inte pratat med andra som gör samma resa tidigare. <3
Tack själv, det är otroligt skönt att dela lite tankar med några som förstår. Som inte svarar "slappna av" "har ni testat en app för att hitta ägglossning"
Ja varför skulle det inte gå, vi har haft otur nog att mötas i den här tråden, snart vänder det!
Vi måste få vara ledsna, det svåra är att inte vara det öppet, eftersom det öppnar frågor som man inte vill svara på.
Vet era familjer vad ni går igenom? Jag har inte riktigt en sån relation till min, den är mer ytlig om vi säger, så jag har inte känt mig bekväm att berätta. Inte heller sambons familj vet, men det har fått vara hans val . Har två vänner som vet, en som vet precis och en som vet nästan. Och min förra chef visste, så nu känns det superbesvärligt på jobbet att vara borta en massa. Jag tycker det känns jätteprivat, annars har jah egentligen inte la några problem att prata obekväma ämnen, men det här berör ju även min sambo och vår framtida familj, så det är svårt att berätta om. Jag känner mig som en vandrande äggkartong(utan ägg!) som andra bara skulle titta på och undra om min korta ton igår hade med äl eller pms att göra, och om vi låg som vi borde, avelsdjur, sexgalning, "äggröra där nere" , amen ni vet alla superknäppa tankar som är helt irrationella men som man tänker HELA tiden..
och när dagen väl kommer är det värt allt slit, utbrott, tårar och oro, det måste vi tro på! 