Hur gör ni för att orka och inte bryta ihop?

Hej

Jag sökte efter exakt en sådan här tråd, för att jag också behöver stöd från andra i samma situation. Jag är 35 och jag och min man har varit utan skydd i ca 3 år snart. Det är väl dock senaste året vi försökt aktivt om man säger så (ägglossningstest etc). Under denna tid har sååååååå många kollegor, vänner, bekanta blivit gravida, och det är verkligen inte så att jag missunnar någon att få barn eller så, men för varje gång någon ger ett gravidbesked känns det som den ledsna klumpen i min mage växer och växer. Förra månade hade jag ändå lite hopp, för jag inbillade mig lite lätta symptom och hade liksom en bra känsla... men sen kom SÅKLART mensen och samma dag dök det typ upp tre olika graviditetsbesked från bekanta på olika sociala medier. Blev så jävla ledsen! Känns typ som att det aldrig kommer att bli jag som får se de där två strecken, och jag börjar nästan få lätt panik över att bli barnlös med tanke på min ålder. Har gjorts utredningar på min och man hittade hypothyreos, i övrigt inga konstigheter alls... snart dags för min man att kolla spermierna antar jag, men han drar sig för detta, är väl jobbigt på nåt vis antar jag.

Jaja. Skönt att få skriva av sig lite, och se att det finns andra som känner likadant... hoppas på att vi kan stötta varandra lite genom denna tråd? Kram på er alla!

Första barnet kom via ivf vi hade tur och fick en återbudstid. Nu gör vi syskonförsök privat och tyvärr skulle jag välja privat alla dagar i veckan...

Så ledsamt att höra att det är fler som kämpar Även om det är skönt att veta att man inte är ensam. Dubbelt det där. Vi fick besked om två graviditeter idag. Min sambo fick höra det från några som tidigare beklagat sig om hur lång tid det tar, det tog dem fem månader... Första gången jag har hört honom riktigt uppgiven och ledsen av att andra blir gravida. Känns som att ingen riktigt förstår som inte varit där själv.

Jag ska på middag med mina vänner ikväll som alla har barn och där den ena nu är gravid. Jag fasar.

Det blev ett riktigt deppigt meddelande det här men bättre att skriva av sig än att bryta ihop på jobbet...

Vi kör med ägglossningstest den här månaden. Första gången på länge men det känns också rätt trist. Sexlivet blir ju inte det bästa när glada gubben på testet styr när man ska ligga.

Vi kämpar också. Har tyvärr inget bra svar på hur man inte bryter ihop, för jag gör det hela tiden. Mina vänner är gravida eller har barn (med några få undantag) och jag märker hur jag skärmar av mig från dem. Senast denna vecka skulle jag luncha med en vän som har en son. Hon vet att vi försöker och är gullig och frågar hur det går - men samtidigt pratar hon om sin son hela tiden. Hur jobbigt det är att aldrig få någon egentid, hur lång tid det tar att lämna på förskolan, hur trött hon blir när han aldrig somnar. Alltså, jag FATTAR att det där är jobbigt men jag Orkar. Inte. Höra! Det gör så ont att höra henne beklaga sig över det där livet som är allt jag drömmer om, och som det är min värsta skräck i livet att jag kanske aldrig kommer att få uppleva. Det gör så ont!!! Så jag hittade på en ursäkt till att inte luncha. För alltså, jag kan ju inte förbjuda henne att prata om sin son? Han är ju hela hennes liv och vardag, jag förstår det. Men jag orkar inte höra.

Jag märker att jag så smått börjar bli annorlunda som person, och det skrämmer mig. Jag brukar vara positiv, nyfiken och snäll. Numera är jag arg och avundsjuk. Jag är arg på livet, på hur orättvist det är. Jag är arg på alla som fäller dumma kommentarer ("slappna aaaav!"). Jag är arg på att jag inte kan planera min framtid (kan vi boka resan nästa sommar, eller kommer jag att vara höggravid då?). Jag är arg på min kropp. Jag är avundsjuk på varenda gravid kvinna jag ser, på varenda mamma jag känner. Jag som alltid är genuint glad för andra, som alltid lyssnar, som alltid finns där - jag orkar inte vara den personen längre. Det gör för ont. 

Ibland undrar jag om det vore bättre att bara ge upp. Samtidigt är det så oerhört långt ifrån "bara". Att ge upp vore att förlora hoppet om den största dröm jag någonsin haft. Det vore att acceptera förlusten av det viktigaste i hela livet. Jag kan inte göra det. Så vi kämpar på, och jag gör allt jag kan för att den här nya, arga personen inte ska få ta över för mycket. 

Tack för att jag fick skriva av mig. Och tack för att ni är flera som skriver av er. Ni gör så att jag känner mig mycket mindre ensam i det här <3 

Åh herregud vad jag känner igen mig i det ni alla skriver. Sitter här med tårar i ögonen för er skull, min skull och bara allt.

Vi har försökt 1,5 år med två missfall i v 9, ett i mars och ett nu i augusti.

Jur orkar man? Ja det är frågan. Jag klarmar mig fast vid hoppet. Jag måste aktivt skjuta undan alla tankar på att det kanske inte kommer gå för den tanken glr mig helt kall inombords. Fick såna overklighetskänslor vid andra missfallet, liksom "händer det här verkligen igen". Känner mig helt misslyckad och som att jag sviker min sambo. Samtidigt kanske det är positivt att jag iaf blivit gravid. Har inställningen att det måste gå till slut. Men man börjar ju typ bli van vid att det går dåligt...

Vi gjorde en provat utredning i januari som inte visade nåt, men har lite lågt amh så de rådde oss att inte vänta för länge med att gå vidare. Vi tog kontakt med en mottagning igen i juni och som det ser ut nu kommer vi få ivf via landstinget (hoppas!). Ska träffa läkaren nästa vecka.

Mest av allt känner jag igen mig i det där med personlighetsförändring och avundsjuka. Jag är så arg mer och mer ofta. Jag undvijer kompisar med barn och känner mig hemsk. Jag blir arg och bitter på att de inte förstår att jag inte vill ha massa babybilder osv. Har ändå försökt säga att jag inte har förmågan att vara 10å engagerad i andras graviditeter och benisar nu. Det påminner mig för mycket om min sorg. Samtidigt är det så skamligt att inte "kunna" vara glad för andra. Har gråtit när jag fått gravidbesked från kompisar. Men har försökt köra en motsatt taktik på sista tiden och faktiskt prata med vänner om deras små. Med vissa har det funkat och känts bra men med andra har jag fortfarande ett stort motstånd till det.

Känner igen mig så mycket i alla era inlägg! det är skönt men samtidigt ledsamt att läsa att så många befinner sig i samma sits...

Jag och min fästman är 29 år och har försökt i snart 1,5 år med ett tidigt missfall bakom oss.

Jag har alltid varit en glad, positiv person med många vänner, har ett bra jobb, underbar fästman osv. Är den personen som alltid finns där för mina vänner när de har de svårt. Jag själv har i vuxen ålder aldrig haft en svacka eller gått igenom nånting svårt som dödsfall eller liknande. Gråter aldrig annars och har länge varit väldigt glad för allt detta!

Efter att ha försökt i 1,5 år så känner jag hur jag sakta börjar förändras.. Vill inte umgås med vänner på samma sätt längre, ingenting känns roligt längre, allt är jobbigt .. Jag har tappat gnistan..

Känns som att jag bara Vill vara gömma mig hemma tills jag blir med barn. Jag ser bebisar och barnvagnar överallt, känns som att alla omkring mig blir gravida direkt..känner mig värdelös som kvinna..

..jag orkar inte mer! Vet inte längre varifrån jag ska få kraft att fortsätta. Orkar inte pendla mellan hopp och förtvivlan som jag gör varje månad från ägglosning till mens.. Den här eviga väntan som alltid slutar med en sån besvikelse. Jag orkar inte.. Men vad har jag egentligen för val? :(

I efterhand känns det nästan som en överdrift att jag hade svårt att få barn, även om det kändes som en halv evighet just då. Efter 2,5 år, 2 tidiga missfall och en bortopererad äggledare fick vi äntligen vår prins och jag kunde börja bygga upp mitt liv igen.
Jag tror att man MÅSTE få bryta ihop då och då. Man MÅSTE få kliva av världen och bara gräva ner sig i självömkan med jämna mellanrum. Det är en enorm sorg som bearbetas, en sorg med okänt slutdatum.
Men man behöver också (något jag var usel på) försöka återta en del relationer under sina starkare perioder.

Jag hade inga problem att träffa bebisar, men fick total ångest av gravidmagar.
Jag orkade inte vara social, jag orkade inte försöka hålla god min utan drog mig bara undan. Ett fåtal vänner orkade med vår ensidiga vänskap, men många gav upp. 

Jag kommer aldrig att glömma förlossningsföreläsningen jag gick på via MVC, när jag var i 7:e månaden. Jag var på väg att vända i dörren när jag såg alla stora magar, sen såg jag ner och upptäckte att jag hade en likadan  
Det var där och då som jag äntligen fattade att jag skulle få bli mamma.

Samma som du sista anonym här, att jag har liksom inga problem med att umgås med bebisar och barn och så, det är främst gravidbesked och gravidmagar jag har svårt för... har även lyckats reducera ner min avundsjuka till de som blir gravida för första gången, de som redan fått barn visste jag ju redan att de kan bli gravida typ? Haha. Kanske konstigt... men någon slags coping-strategi kanske? Blir dock något jävulskt irriterad på de som tycker det tar lång tid med ett par månader och på de som "vi bestämde oss att göra barn och slutade med skydd och blev gravida på första"... försöker verkligen att inte bli en sur och bitter person men ibland är det svårt. Men jag tror man mår ännu sämre om man blir en person man inte känner igen, och dessutom en person man inte vill vara.

Vet ni vad, vi kanske får försöka att hjälpa varandra här och peppa och heja!? livet blir ju inte bättre av att vara oftivilligt barnlös OCH bitter och sur? Lättare sagt än gjort men... vi får väl försöka göra saker som inte personer med små barn kan? Som segelvind skrev, åka på weekends, dricka gott vin (eller vad man nu gillar) åka och fjällvandra eller på charter eller vad man nu tycker är livskvalité. Och sedan så måste vi komma ihåg, att för de allra flesta så löser det sig på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Tips är att söka upp ivf-podden och lyssna på, riktigt bra pod om barnlöshet där en fertilitetsläkare och sjuksköterska pratar om ämnet samt intervjuar folk som varit med om samma som vi.

Jag tror och hejar på oss alla, ha en skön söndag och KRAM och pepp på er allihopa!

Ps: glad gubbe idag, så nu jobbar vi på här, haha. Håll alla tummar på att nån liten stackars simmare kan hitta rätt den här gången...? Ds

Tack alla som delat med sig här! Jag tycker att det tröstar lite att läsa att man inte är ensam. Mylilla86 jag önskar att jag vore lika stark som du verkar vara! Du skriver att du tror att man mår ännu sämre om man blir en person som man inte vill vara - det tror verkligen jag med, men jag har liksom så otroligt svårt att kämpa emot sorgen och bitterheten som kommer ibland (ganska ofta numera, ska jag erkänna). Liksom jag fattar ju att livet bara blir sämre om jag slutar träffa människor jag älskar för att de är gravida, men samtidigt gör det så ONT när jag väl träffar dem att det blir nån slags självbevarelsedrift att hålla mig borta? Jag vet inte om det är bra att pressa sig själv till saker som gör ont heller. Det bästa vore väl om man kunde få smärtan att försvinna och bara vara glad för dem, men det har jag ingen aning om hur man gör. Om någon har tips så mottages dem tacksamt :)))

Och du som skrev om att vilja vända i dörren på MVC pga alla gravidmagar och sen titta ner på sin egen - åh vilken underbar liten historia! Höll på att gråta en skvätt när jag läste. Så himla fint slut ändå :)

Det är svårt, blir så ledsen och avundsjuk att jag typ mår fysiskt illa när jag får höra ett gravidbesked... men jag försöker liksom att få ur mig det ordentligt, gå hem och grina och vara arg och frustrerad för att sedan försöka släppa liksom? Som sagt det är inte lätt och man måste nog låta sig själv bli ledsen, om man går och kniper igen om det så känns det som det bara växer. Sen så har den där podden faktiskt hjälpt mig mycket, lyssna på den! Där normaliseras det hela lite liksom, och man får mycket info om vilken hjälp som finns och hur man kan få den. Och att höra andras berättelser. Det som gör mig besviken är väl att jag alltid sett framför mig det där klassiska att man typ kommer på att mensen är sen eller att man mår konstigt och så tar man ett test och bara jaahaa!! Men det lär ju inte hända för mig så det är väl bara att inse haha.

Om det inte blir något för oss denna månaden (heller) är det dags att gå vidare med utredningen och antagligen ställa oss o kö för ivf.

Hade vi haft pengar antagligen privat, då det verkar gå snabbare och smidigare! ha en bra dag allihopa!