Ni som inte får träffa era vuxna barn

Nu har det gått ett år för dig men jag har precis kommit att inse att jag inte räknas i min sons familj. Min son är gift med en stark kvinna som bestämmer allt och denna sommar bestämde hon att jag inte skulle få träffa mina barnbarn alls. Jag har gråtit mycket och har ångest. Jag vet inte heller vad jag gjort för fel. Det är 50 mil till dom så det har inte blivit så många gånger per år som vi har träffats. Jul, födelsedagar och litet på semestern. Fast detta år kom dom inte. Sonen sa att dom inte orkade.
Det har varit så roligt att haft mina barnbarn, två pojkar, springande här, in och ut genom dörren på sommaren. Plocka körsbär och spela kubb.
Sorgen är enorm. Det känns som dom brutit med mig. Jag läste en artikel som en psykolog skrivit om att vuxna barn inte behöver träffa sina föräldrar. Vilket hån!! 

Tänker att jag kanske borde gå och prata med någon. Jag har svårt att sova. Till saken hör att dom dessutom är kristna. Dom föreläser ofta för mig hur jag ska vara och hur mycket gott dom gör för sin omgivning. Jag vet att jag låter bitter och jag hoppas att jag kommer över detta och kan känna glädje igen.

Nu har det gått ett år för dig men jag har precis kommit att inse att jag inte räknas i min sons familj. Min son är gift med en stark kvinna som bestämmer allt och denna sommar bestämde hon att jag inte skulle få träffa mina barnbarn alls. Jag har gråtit mycket och har ångest. Jag vet inte heller vad jag gjort för fel. Det är 50 mil till dom så det har inte blivit så många gånger per år som vi har träffats. Jul, födelsedagar och litet på semestern. Fast detta år kom dom inte. Sonen sa att dom inte orkade.
Det har varit så roligt att haft mina barnbarn, två pojkar, springande här, in och ut genom dörren på sommaren. Plocka körsbär och spela kubb.
Sorgen är enorm. Det känns som dom brutit med mig. Jag läste en artikel som en psykolog skrivit om att vuxna barn inte behöver träffa sina föräldrar. Vilket hån!! 

Tänker att jag kanske borde gå och prata med någon. Jag har svårt att sova. Till saken hör att dom dessutom är kristna. Dom föreläser ofta för mig hur jag ska vara och hur mycket gott dom gör för sin omgivning. Jag vet att jag låter bitter och jag hoppas att jag kommer över detta och kan känna glädje igen.

Mina föräldrar separerade när jag var ganska liten till följd att jag förlorade kontakten med min pappa. Han satte nämligen på sig offerkoftan och tog knappt några initiativ alls till kontakt utan tyckte istället att det var mitt och mammas ansvar att se till att vi hade en bra relation. Den inställningen hade jag svårt för att acceptera redan när jag var liten och jag förstår den inte heller nu i vuxen ålder.

Självklart ska boendeföräldern underlätta så att barnet kan ha en bra relation med båda föräldrarna. Men jag tycker att det är viktigt att föräldern som känner sig utanför tar ansvar för sin situation och gör allt i sin makt för att själv se till att man har en bra relation till sitt barn. En nära relation till sitt barn är ingenting man får serverat på silverfat, det är något man gör sig förtjänt av varje dag.

Nu har det gått ett år för dig men jag har precis kommit att inse att jag inte räknas i min sons familj. Min son är gift med en stark kvinna som bestämmer allt och denna sommar bestämde hon att jag inte skulle få träffa mina barnbarn alls. Jag har gråtit mycket och har ångest. Jag vet inte heller vad jag gjort för fel. Det är 50 mil till dom så det har inte blivit så många gånger per år som vi har träffats. Jul, födelsedagar och litet på semestern. Fast detta år kom dom inte. Sonen sa att dom inte orkade.
Det har varit så roligt att haft mina barnbarn, två pojkar, springande här, in och ut genom dörren på sommaren. Plocka körsbär och spela kubb.
Sorgen är enorm. Det känns som dom brutit med mig. Jag läste en artikel som en psykolog skrivit om att vuxna barn inte behöver träffa sina föräldrar. Vilket hån!! 

Tänker att jag kanske borde gå och prata med någon. Jag har svårt att sova. Till saken hör att dom dessutom är kristna. Dom föreläser ofta för mig hur jag ska vara och hur mycket gott dom gör för sin omgivning. Jag vet att jag låter bitter och jag hoppas att jag kommer över detta och kan känna glädje igen.

Där har du fel. Det är till stor del din mammas fel. Hon är boendeförälder och du vet troligtvis inte ens hälften då boendeföräldern inte direkt stoltserar med sitt bidrag till det. Du har växt upp i en lojalitetskonflikt och därmed extremt färgad. Så att du skyller på din pappa är din egna offerkofta.

Nära relation till sitt barn får man inte serverat men en nära relation till sin förälder får man inte heller serverat om man beter sig som ett as och vill hela tiden att föräldern ska dra i en.

// En annan mamma.

Nu har det gått ett år för dig men jag har precis kommit att inse att jag inte räknas i min sons familj. Min son är gift med en stark kvinna som bestämmer allt och denna sommar bestämde hon att jag inte skulle få träffa mina barnbarn alls. Jag har gråtit mycket och har ångest. Jag vet inte heller vad jag gjort för fel. Det är 50 mil till dom så det har inte blivit så många gånger per år som vi har träffats. Jul, födelsedagar och litet på semestern. Fast detta år kom dom inte. Sonen sa att dom inte orkade.
Det har varit så roligt att haft mina barnbarn, två pojkar, springande här, in och ut genom dörren på sommaren. Plocka körsbär och spela kubb.
Sorgen är enorm. Det känns som dom brutit med mig. Jag läste en artikel som en psykolog skrivit om att vuxna barn inte behöver träffa sina föräldrar. Vilket hån!! 

Tänker att jag kanske borde gå och prata med någon. Jag har svårt att sova. Till saken hör att dom dessutom är kristna. Dom föreläser ofta för mig hur jag ska vara och hur mycket gott dom gör för sin omgivning. Jag vet att jag låter bitter och jag hoppas att jag kommer över detta och kan känna glädje igen.