Ni som inte får träffa era vuxna barn

Jo geografiska avstånd kan jag verkligen förstå att det försvårar umgänget

Tack själv.
Fastän det är svårt så hoppas jag att du kommer till ro. Det kommer alltid att vara en sorg men som med all annan sorg så bleknar den med tiden och gör inte längre lika ont.

Sköt om dig, det är du värd.

Håller med

Här fick jag lite kalla kårar utifrån mina egna erfarenheter. Precis så där kan min mamma förklara varför vi inte relation. Hon menar att jag har skev uppfattning och projicerar saker på henne.   När det i själva verket är hon som rationaliserar i skeenden och lägger på mig svarte petter- rollen. Har gått i terapi för att inse att det inte är jag som är skulden till allt ont hon lägger på mig. 

Men - min reaktion har ingenting med dig att göra. Ville dela med mig för att visa på hur komplex relationen mellan föräldrar och vuxna barn kan vara.

Har du inte frågat dom varför?

Det är beklagligt att det är så för dig men som du säger, det har inget med min situation att göra.

Visst är det komplext, det visar varje svar i tråden.

Hoppas det ordnar sig för dig och även för din mamma.

Håller med om det där med könsskillnader. Har inte sett om du svarat på om ditt barn är man eller kvinna men generellt är nog kvinnor mer de som sköter kontakten med släkten och ser till att man ses. Så är det hos oss. Vi träffar min släkt mycket mer eftersom jag ser till att vi gör det. Min man "glömmer" sin och jag får dåligt samvete ibland att vi inte träffar dem lika mycket men jag tycker det är hans sak egentligen. Men jag ber honom bjuda dem när det gått lång tid. Vi har inget emot dem, det är bara "segare" från hans håll. Om ni inte vet orsaken så fråga och säg att ni vill ses oftare. Bjud hem dem till er lite oftare. Eller tackar de nej då?

Det är inte du som försökte tvinga på ditt barn sängbord eller?

Iaf, jag hade ingen kontakt med min mamma innan hon dog. Hon ansåg naturligtvis att det var mig och min man det var fel på. Men problemet var hon. En inte helt snäll människa helt enkelt.

Hej Jag känner igen det där med att inte träffa vuxna barn Jag klarar av det för jag har bestämt att jag inte ska må dåligt utan leva mitt liv och ett bra liv. Visst är det sorgligt och jag blir ledsen ibland och gråter men för det mesta går det bra. Skriv gärna till min email om den syns här så kan jag berätta mer

anonym DD   Känner igen mig och oftast är det söner och deras kvinnor som bestämmer allt och så är det i mitt fall med båda mina. Känner flera kvinnor som har det likadant och inte ovanligt tyvärr. Dominanta kvinnor som ända från början var avvisande Man kan ju inte bara skylla på kvinnorna för männen är mesiga som inte säger ifrån Jag lever ett bra liv och har bestämt att inte må dåligt även om jag blir ledsen och gråter ibland Man kan inget göra förrän dom själva sätter ner foten och förändrar sina liv och kanske går sin väg till slut