Inbillad fulhet, BDD

Skillnaden mellan dig och mig ts är att jag är verkligen ful, har massa saker jag måste ändra på. Känns som folk bemöter en annorlunda just för man är ful och ser osymmetrisk ut. Så för er andra som inte vet så är de svårt veta om de "bara" är inbillad fulhet, för mig är de riktigt. Annars skulle jag ju va fin eller hur?

Men jag känner ju precis som du oavsett hur andra ser mig. Jag vet ju bara vad min verklighet säger och den säger att jag är ful och väldigt osymmetrisk.

Sen är det ju egentligen så att oavsett om vi är fula eller inte så är det ju sjukdomen som gör att vi känner så stark ångest inför vårt utseende. Tänk så många tusentals människor som inte alla är jättevackra men som ändå är glada. Jag har svårt att förstå hur man kan vara glad om man inte är vacker men det är ju för att jag är sjuk :(

När jag är ute så brukar jag kolla på människor, helt vanliga människor som varken är snygga eller fula och tänka att jag önskat att jag istället va de, då hade mitt liv varit lättare.

Tar du någon medicin för din bdd?

Jo exakt så tänker jag med. Att ens mobbning i skolan berodde på utseende, min mamma som psykisk misshandlade mig o hon även sa jag var ful och äcklig vid nått tillfälle (förutom andra taskiga saker hon sa) och att de känns som folk ibland bemöter en sämre pga ens utseende det förstår jag är sjukligt. Nej tar ingen medicin, är emot medicin senaste åren för jag hamnar bara i en bubbla. Vill vara så klar som möjligt i huvudet. Tänker till varje pris att jag måste ha råd med operationer, nu menar jag så man åtminstonde ser mer normal ut. Men lärt mig tänka mer realistiskt, ex lite mer haka men inte överdrivet. Samma med en ny näsoperation så tänker jag bara göra max EN till, tänker inte bli som Michael Jackson nej nej. Så känner mig inte så sjuklig egentligen. Skulle ändå aldrig ha råd med många operationer haha

Förlåt jag skrev så långt

Jag har läst någonstans att bdd inte alltid kommer från mobbning utan att man någonstans "har" det från början lite och sen kan det komma upp till ytan om man blir mobbad eller kränkt för sitt utseende. Mitt ex är en stor bidragande faktor till mitt mående idag :(

Jag förstår hur du tänker. Jag vill också bara operera näsan en gång till och hoppas att det blir bra den gången.

Jag har ätit medicin för min bdd och det hjälpte faktiskt jättemycket, trodde aldrig att det skulle hjälpa men det gjorde det. Kan dock inte ta medicinen just nu pga en sak men kommer börja igen. När jag va som värst så kunde jag sitta och spegla mig ca 8 timmar om dagen.

Vet inte hur lång tid jag speglar mig idag men jag springer hela tiden till spegeln i tid och otid för att "kolla läget". Har alltid ångest när jag vaknar på morgonen för att behöva se hur ful jag är när jag vaknat. Gillar inte heller andra speglar än dem jag än van vid hemma. Olika ljussättningar får en att ändra utseende så mycket och det känns inte bra alls!

Jag har problem med Bdd, inte fått diagnos på det men vissa dagar orkar jag nästan inte ta mig utanför dörren.

Problemet är också att jag har ett avvikande utseende som jag får kommentarer runt nästan varje dag i någon form. Inte som i sig gör att jag är ful - men annorlunda, och det är inget som går att operera. 

Jag har också blivit mobbad hemma under min uppväxt, delvis kopplat till utseende.

Skulle så önska kunna smälta in i en folkmassa. :(  

Men udda ansikten är ofta väldigt vackra! Antagligen ingenting som hjälper dig att höra men det tycker jag.

Inte ansiktet utan kroppslängden som är orsaken till kommentarer.

Just nu är det jätteutmaning för mig att jag just påbörjat en distanskurs med webcammöte där jag utöver att se de andra också hela tiden ser min egen bild.
Jättedistraherande! 
Inte för jag tycker att jag är ful i just ansiktet men jag har utvecklat BDD-problematik av andra skäl som omfattar hela mig. Även när enbart ansiktet syns. 

Tycker det är jättejobbigt med speglar, foton, film osv. Allt där jag syns! 

Hur känner ni inför foton och liknande? 

Jag förstår verkligen att det är tufft! Jag vägrar vara med på bild. Det är en av mina stora fobier att se mig själv på foto. Jobbigt också när folk inte förstår varför man inte vill vara med och man måste förklara fast man inte vill :(

Verkar vara mest kvinnor i denna tråden, men skriver ändå för att jag på något vis ändå känner igen mig.

Blev mobbad i skolan - allra värst i mellanstadiet, och kallad ful och knäpp så ofta att jag verkligen trodde det var sant. Det blir som hjärntvätt.
Hela högstadiet, gymnasiet och en bra tid efter ingen flickvän. Försökte nog aldrig riktigt få någon heller, det var ju ingen idé eftersom jag var så ful i alla fall. Kände mig ensam och miserabel.

Inte ens när jag sedan gifte mig och fick barn, och min fru sa att jag var snygg, kunde jag riktigt tro på det. Sådana känslor sätter sig djupt.

Idag, 39 år gammal, känns det dock bättre även om jag kanske inte riktigt accepterat att jag inte är så ful som andra sa. Däremot har jag lärt mig att leva med mig själv, jag är den jag är och så är det ju faktiskt inte mer med det. 

Egentligen spelar det ju ingen roll om jag är snygg eller ful. Eller vad andra tycker och tänker om mig. Det hela har utvecklat sig till en sorts låt-gå-attityd generellt i livet.

Att komma till denna insikt är inte någon lätt process, sen spelar det nog ingen roll om man är kvinna eller man, men när man väl nått dit mår man väldigt mycket bättre. 

Att skönhetsoperera sig tror jag inte ett smack på. Felet är ju egentligen inte utseendet, utan i huvudet.
Lägg pengarna på en riktigt schysst psykolog istället för på plastikkirurgen, det kommer garanterat ge bättre utdelning!

När konduktören på pendeltåget bara hälsar och man inte behöver visa månadskortet, då vet man att man sticker ut och är minnesvärd (eller i alla fall lätt att komma ihåg) - vilket händer mig hela tiden.

Klart det hade varit roligare att smälta in, men ingen idé att hänga läpp. Det tjänar liksom inget till.

Bara för att klargöra, benämningen "inbillad fulhet" betyder inte att personen som har det egentligen måste se bra ut. Lite av ett dåligt namn på det sättet eftersom alla som har sjukdomen då enbart tänker att det inte gäller just dom eftersom dom ju är "fula på riktigt".

Jag hade BDD i många år och jag blev inte frisk genom att börja tro att jag var snygg eller att alla är fina på sitt egna sätt. Jag blev frisk genom att försöka acceptera att jag var ful, att alla inte kunde vara snygga och att förstå att även fula människor kan leva fullgjorda liv. Jag utmanade mig själv lite mer varje vecka tills det tillslut var borta. Eller ja, jag tycker/vet fortfarande att jag är ful och tycke många saker är jobbiga. Men idag kan jag gå förbi det och göra sakerna ändå och inte låta tankarna få för mycket utrymme.

Precis som du skriver så sätter sig ord och kan ibland vara svåra att bli av med.

Skönt att du kommit så pass långt att du kan se det med attityden "man är den man är" tyvärr är detta just nu omöjligt för mig men jag hoppas kunna älska och acceptera mig själv någon dag.

Du har helt rätt i att plastikoperationer inte är lösningen när det handlar om en psykisk sjukdom. Allt sitter i huvudet oavsett om man är snygg eller ful. Problemet är ju att man blir så besatt att operationer känns som enda utvägen och man känner sig lättad att det finns "hjälp" mot ens fula näsa eller stora öron tex.

Ni kanske jag skriver något som kan göra nån upprörd men är bara mitt eget tankesätt och rör inte er andra.

Jag blev väldigt mobbad alla åren 1-9, även utfryst på gymnasiet. Haft en endaste vän under alla åren. Sen var man ensam precis HELA TIDEN, kom aldrig på kalas, stod alltid utanför o betraktade dom andra när de lekte på rasten o hade så kul osv. Jag har alltid tills idag 30 år gammal, känt en stor avundsjuka och utanförskap.

Jag blev nog mycket mobbad pga min näsa. Idag har jag opererat den men tycker den inte ser helt perfekt ut från ena sidan, men den har ändå gjort så jag sluppits skämmas lika mycket. I detta läge borde jag vara nöjd men har nu lagt märkte senaste 2 åren på min haka är så liten samt mina ögonlock hänger. Blev lite paff i början då jag aldrig ens fokuserat på detta, aldrig! Så ja, där stämmer de nog att man letar mer o mer fel.

Men enligt min logik då, jag köper er logik absolut. Att insidan räknas osv, de är helt sant! Men en annan del av mig säger, varför blev jag då mobbad? Varför tittar folk hellre på min bästa vän än på mig? Varför känner jag mig sämre behandlad i skolan och bland lärare än andra? Varför har jag svårare få vänner än andra?

Ja jag är social, så är inte lika rädd längre prata med folk. Alltås tänker jag att det måste ju beror på mitt utseende. Visst jag sticker nog inte ut så jag är skitful som jag var ung, jag ser nog mest ut som en tråkig tjej, inget märkvärdigt . Men har hela tiden tänkt att ser jag bara riktigt snygg ut, naturligg snygg, sån som kan vara osminkad o ändå vara fin, så tänk ingen överdriven porrstjärna nu, nej nej. Då tänker jag att hela mitt liv ändras! Jag hade varit mer social, inte varit lika upprörd o ledsen om ingen velat umgås med mig eller om jag inte blivit bjuden på nån fest eller träff osv, för jag vet jag har en fin insida, snäll och väldigt empatisk, då kan jag inte bli lika ledsen över att de skulle bero på utseendet om jag redan ansåg att jag såg bra ut.

Nu kommer ni säga att självkänsla och utstrålning och charmig sitter inuti personen, absolut kan någon som ser ut att vara medelmåttlig se skitbra ut i någons ögon om den dessutom har en riktigt fin personlighet. Men jag vill inte folk ska lära känna mig för att se det, jag vill folk ska se mig på EN GÅNG i mataffären och tycka "wow hon ser bra ut, hon känns trevlig osv" inte att det är som nu , dom typ går in i mig o inte ens märker mig o att dom först måste LÄRA känna mig.. de tar för lång tid. Förstår ni mig? Jag vill faktiskt se bra ut och att folk tycker det med, INTE BARA JAG, jag bryr mig faktiskt inte alls om vad jag själv tycker om jag ser bra ut om det BARA är jag som tycker de, jag vill andra med gör det.

Tror ni inte ex Angelina Jolie, nu menar jag osminkad blir bättre behandlad än nån som sett riktigt dålig ut? Jag kan tillägga så ingen blir arg, jag tycker INTE såhär om andra, bara om mig själv!

Ja jag har både bordeline, GAD och BDD..

Min teori, baserat på min egen upplevelse och iakttagelser, säger såhär: 

De som mobbar som barn har ett problem. Det kan vara problem hemma på något vis med exempelvis föräldrar som inte styr upp sina barn eller övergrepp. Det kan vara någon bokstavskombination. Det kan vara psykopati/sociopati. Etcetera - du fattar!

Dessa barnmobbare är otrevliga mot alla de stöter på. Vissa reagerar dock mer tacksamt än andra, som du och jag, det är dessa individer som blir mobboffer. 

Mobbaren trycker på alla knappar tills de hittar en som fungerar.
Du tänker sedan att det beror på din näsa, eller dina ögonlock (eller jag på mitt öga eftersom jag är enögd), men det är inte det som är orsaken till mobbningen - det är bara en svag punkt i dig som mobbaren hittat att utnyttja för att döva att han/hon själv mår dåligt.
Det gör det på inget sätt mer acceptabelt, men med den vetskapen kan du kanske till slut sluta trycka ner dig själv - varför fortsätta mobbarens gärning när mobbningen äntligen upphört?

När jag gick på gymnasiet och därmed hamnade i en annan klass än mitt plågoris (vi kan kalla honom X), hände det en morgon att jag i korridoren råkade höra X bästa vänner prata:
- Vart är X idag?
- Han är sjuk.
- Gud vad skönt, då slipper vi honom idag!

Så, slutsatsen är att din fråga "varför blev jag då mobbad?" är felställd, då den leder tillbaka till dig själv och inte till den verkliga orsaken, d.v.s. mobbaren. 

Om någon tittar mer på din kompis så betyder det inte per automatik heller att du är ful. Det finns fler grader på skalan än ful - snygg. Dessutom har lyckligtvis människor olika smak!

En annan sak att komma ihåg är att mobbningen påverkar våran personlighet, på ett sätt andra märker av. Jag vet att när jag var liten fanns det vuxna som undrade varför jag betedde mig så underligt. Såna som inte förstod. Det är ju också ett resultat av vad någon annan gjort mot en, inte ett fel i en själv - men man måste komma över det för att bli "normal" igen, vad nu "normal" är för nåt egentligen.

Det tar tid, men det går!

Idag hatar jag min bdd mer än vanligt. Vill bara slippa dessa helvetestankar :(