Min man blir arg av mina känslor.

Oj många svar, känslor och reaktioner. Tack att ni delar med er. Jag har en känsla av att jag inte begär för mycket men samtidigt kan jag undra om det kanske är jag som har en alltför drömmande bild av relationer och kärlek. Jag har alltid önskat mig en partner där vi tillsammans är ett. Där vi står för vad vi säger, prioriterar familjen och varandra, är kärleksfulla, ömma, visar både i ord och handling att vi bryr oss. Och framför allt att motgångar ska hanteras tillsammans och där vi har varandras bästa intresse i åtanke. Att man tar hand om varandra till fullo.

Jag sitter inte och gråter hela tiden och är ledsen. Framför honom. Men det känns för mig som att jag gråter ständigt för mig själv för att jag känner mig så fruktansvärt ensam fastän vi är två.

Hur mycket jag än gör kommer det aldrig vara nog.

Hur mycket jag än ler, skrattar och är perfekt så kommer det aldrig räcka för att jag ska tillåtas ha en dålig dag, eller några dagar. Så fort jag känner mig nere eller rädd eller orolig så söker jag bråk heter det. Jag h förstör lugnet och harmonin. Medan jag ser det som att man borde få tillåtas ha ledsna stunder, där den andra fångar upp en och man blir starkare av det ihop för att man fått den där tryggheten av sin partner. Nu raseras min trygghet mer och mer när jag får höra orden men aldrig får uppleva i handling att han finns där. Jag vet att jag inte får gråta eller be att få prata.

Och det byggs upp på en hög inom mig eftersom jag aldrig får rensa. Han kontrar alltid med resonemang som är svåra att säga något om.

Exempelvis om jag säger att jag har behov av att få gråta ut, då har han behov av att jag inte gråter ut. Om jag säger att jag behöver att vi pratar, då säger han att han har behov av att vi inte pratar.

Omöjligt att bemöta det.

Sen kan han kasta saker omkring oss, skrika på mig att jag är psykiskt sjuk, har hål i huvudet, är en hemsk idiot som behöver hjälp osv. Han kan säga så mycket som han sen säger att han inte menade utan drevs dit av ilskan jag orsakade honom genom att vara så mjäkig.

Kan du ge några exempel på saker du behöver gråta ut om, ts? För vissa personer är såna att de vill böla och tycka synd om sig själva regelbundet över saker som de aldrig gör något åt att förändra trots att de kan. Och det är både frustrerande och provocerande för omgivningen. Då vill man inte trösta utan tycker mer "ryck upp dig då och gör nåt åt saken istället för att böla om det för 1000:e gången".

Håller med, omöjligt att avgöra vem som gör fel om man inte har hela bilden. Det är väldigt lätt att döma baserat enbart på den enes bild utan att ta hänsyn till att den andre kanske har goda anledningar till att agera som han gör.

Om en person är onormal känslig och kräver extremt mycket förståelse från andra så kan personen inte heller förvänta sig normalt beteende från sin omgivning. 

Exempel: Lisa lider av dålig självkänsla och ett antal olika psykiska problem som belastar sin omgivning väldigt mycket. Lisas man Kalle kommer kanske i början vara tillmötesgående och empatisk, men efter att i 5 år tröstat och daltat utan att Lisa försök lösa sina egna problem så är det kanske inte helt onaturligt att Kalles tålamod kommer tryta. Lägg på det ackumulerad frustration och irritation så kommer kalle förmodligen bli lättirriterad pga att frågan blivit infekterad.

Nu säger jag inte att det är så i just TS fall, men jag tycker man borde få höra mannens version eller iaf lite mer ingående vad som orsakar problemen och inte bara döma efter hans reaktion på hennes problem. 

Oj många svar, känslor och reaktioner. Tack att ni delar med er. Jag har en känsla av att jag inte begär för mycket men samtidigt kan jag undra om det kanske är jag som har en alltför drömmande bild av relationer och kärlek. Jag har alltid önskat mig en partner där vi tillsammans är ett. Där vi står för vad vi säger, prioriterar familjen och varandra, är kärleksfulla, ömma, visar både i ord och handling att vi bryr oss. Och framför allt att motgångar ska hanteras tillsammans och där vi har varandras bästa intresse i åtanke. Att man tar hand om varandra till fullo.

Jag sitter inte och gråter hela tiden och är ledsen. Framför honom. Men det känns för mig som att jag gråter ständigt för mig själv för att jag känner mig så fruktansvärt ensam fastän vi är två.

Hur mycket jag än gör kommer det aldrig vara nog.

Hur mycket jag än ler, skrattar och är perfekt så kommer det aldrig räcka för att jag ska tillåtas ha en dålig dag, eller några dagar. Så fort jag känner mig nere eller rädd eller orolig så söker jag bråk heter det. Jag h förstör lugnet och harmonin. Medan jag ser det som att man borde få tillåtas ha ledsna stunder, där den andra fångar upp en och man blir starkare av det ihop för att man fått den där tryggheten av sin partner. Nu raseras min trygghet mer och mer när jag får höra orden men aldrig får uppleva i handling att han finns där. Jag vet att jag inte får gråta eller be att få prata.

Och det byggs upp på en hög inom mig eftersom jag aldrig får rensa. Han kontrar alltid med resonemang som är svåra att säga något om.

Exempelvis om jag säger att jag har behov av att få gråta ut, då har han behov av att jag inte gråter ut. Om jag säger att jag behöver att vi pratar, då säger han att han har behov av att vi inte pratar.

Omöjligt att bemöta det.

Sen kan han kasta saker omkring oss, skrika på mig att jag är psykiskt sjuk, har hål i huvudet, är en hemsk idiot som behöver hjälp osv. Han kan säga så mycket som han sen säger att han inte menade utan drevs dit av ilskan jag orsakade honom genom att vara så mjäkig.