hej på er. visst känns så hopplöst ibland? har ni känt er så deprimerad att man nästan vill ge upp? så känner jag mig idag. allt är bara skitttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttttt. varför kan man aldrig blir gravid själv? ibland tror jag att Gud har eller vill straffa mig för något dumt som jag har gjort utan att tänka mig för urderligt.
Hej
Jag känner igen känslan! Det går upp och ner som en ENORM berg o dalbana! Jag brukar säga att han var på lyset när han tänkte på mig och mitt öde!
Har ni genomgått en utredning? Hur länge har ni försökt?
Du är inte ensam vi är många här på FL som genomgår samma sak! Vi är här för att stötta varandra, skratta och gråta tillsammans! Ger dig en stor styrke kram 8-..-8
Instämmer med seafree! Skickar över en styrkekram! Tillåt dig vara ledsen, men ge inte upp! Säger som en "gammal kompis" här på FL, det handlar inte OM vi blir gravida, utan NÄR...
Kan förstå att det känns hopplöst ibland. Men ge inte upp. Vi blev besvikna varje månad i 3 år !!! men sen tog det sig 
Så nu har vi äntligen fått våran Elvira.
Lycka till...och tappa inte hoppet, alla blir inte med barn vid 1:a försöket, det kan ta lite tid.
tack seafree. vi har gjort utredning de hittar inget fel varken på eller min gubbe. jag fick ta en massa hormoner å till slut gjorde de på khs äp 2/12. då fick jag tillbaka ett ägg, men det blev inga graviditet av dessa. sedan fick jag tillbaka ett fryst i 2/2 det blev inte heller något graviditet. jag är så arg på mig själv ibland för jag inte kan påverka någt vi måste bara gå å veta. kram på dig med.
Hej Sabia
Ja jag vet verkligen hur det känns.
Vi kan inte heller få bebbar och överallt ploppar det ut ungar, till höger och vänster.
Jag försöker hitta styrka i saker som jag gillar, funkar ibland. Ibland grinar jag hejdlöst och vill bara vara ifred från allt och alla.
Men mest av allt är det jobbigt att det är så infekterat, att man glömmer av att leva det liv som pågår samtidigt. Det glömmer jag av.....
Skickar kramar
Linisen
ja linisen. jag håller med dig, jag blir nästan trött av att se alla barn vagnar som går framför mig eller från vänster å höger. vart jag än går så ser jag de överallt. vissa dagar går jättebra, men vissa dagar vill jag nästan gömma mig från allt å alla. en stor KRAM på er alla som vill kämpa å tänker lyckas.
Jag kan bara instämma och hålla med.
Ja visst är det jobbigt. jag har en såndär down period just nu. Vi vill ju ha barn nu!!! Hur länge orkar man leva så här? Snart två år...när ska man ta beslut att ge upp? Orkar alla kämpa i flera omgångar IVF? Hur får man ork och tapperhet? Ja det är bara att föröka tänka positivt..kärleken finns ju och man är inte ensam:)
Jag vet också hur det känns. Alla runtomkring får bebisar. "Ska ni inte skaffa barn snart" "snart kan det vara för sent" "vänta inte för länge"
och så kämpar man och kämpar, utreder sig till man vänder helt ut och in på hela kroppen och själen, hittar inga fel, men det tar sig ändå inte. "he,he, vet ni inte hur man gör..." plumpa skämt och välmenande prat som bara känns som pilar i hjärtat.
och så blir det pergokurer, insemination eller IVF, man vågar knappt hoppas, men gör det så klart ändå och blir så grymt förkrossad varje månad.
Stora bamsekramar till dig från mig.
det är sant vio. man är inte ensam, men när jag läser alla inlägg på fl. om par som har försökt i många år då bruka jag undrar för mig själv varifrån de har hämtat sina kraft. jag känner mig så ledsen för att jag har slutat att be. det värsta är jag har slutat att TROR. visst är det hemsk.