Att ha en otrohetsaffär

Lustigt hur många som måste in och gapa och inte kan läsa det som står i TS.

Jag hade en affär. Precis som för dig hade jag en hyfsat förhållande med min man sedan 15 år, men sexuellt var vi eoner ifrån varandra. Jag har försökt få honom lite mer wild and crazy under åren men det var varit otroligt segt, för övrigt fungerar vi bra vad gäller vardagen.

En man som jag känt sedan tidigare som vän dök upp i periferin. Först handlade det bara om vanligt prat via chat, men det märktes ganska snart att det låg mer bakom. Vi gömde oss bakom "bara vänner" länge, men insinuerade och flörtade "oskyldigt".

Vi hamnade till sist i säng. Var sjukt bra, så samspelta i kropp och själ vad gäller sex..! Var det bästa sex jag någonsin haft och för mig är sex viktigt.

Det ställde mig inför att verkligen tänka igenom saker. Insåg att jag inte ville vara gift längre, att det förmodligen är 6-7 år sedan jag ens minns att jag var kär i min man (han är sympatisk och trevlig, men det har jag fler som är utan att jag är ihop med dem).

Även om jag fantiserade om att älskaren skulle lämna sin sambo och ta emot mig med stora famnen, förstod jag tidigt och realistiskt att det inte skulle bli så. Han gillade att prata om det men gjorde samtidigt upp framtida planer för honom och familjen (resor, utbyggnation av hus osv)... Så jag visste att skilsmässobeslutet måste komma utifrån mig och ingen annan.

Nu är skilsmässan på gång och det går hittills bra. Älskaren hör av sig ibland och lovar guld och gröna skogar, men jag märker att jag inte är så intresserad av det. Han var språngbrädan, tecknet för mig att det var dags att ta itu med livet. Däremot kan jag drömma mig tillbaka vad gäller det sexuella, men för övrigt är han komplicerad och krånglig.

Märker att han blir frustrerad och irriterad när jag pratar om mitt framtida liv där jag är fri, han visar svartsjuketendenser om jag träffar män (vänner). Trots det är han inte villig att slå sig lös från sitt liv där vare sig han eller han sambo varit fullt lyckliga eller haft bra sexliv på ett årtionde - jag tänker att det är hans problem... Jag har tagit tag i mitt så att säga.

Så summa sumarum: att det hände var inte schysst mot min man men gjorde att jag fick kraften att göra något i stället för att lalla på i hundra monotona år. Nu är jag snart singel och redo att träffa någon på riktigt, och förhoppningsvis kommer det en dag en man som är både bra i sängen och kul att prata med.

Ja, jag gör det för mig - och jag berättade faktiskt för min man, som efter ett ilsket utbrott sansade sig och insåg att vi haft det ganska halvtaskigt i många år, trots vänskapen.

Vi är sams, för han anser att det jag gett honom under alla andra år är mer värt än sex under en kort period på sidan om. Det tycker jag var storsint av honom, men jag skulle faktiskt resonerat likadant. Vi har varit snälla och hyggliga mot varandra i alla år, men han kunde se att det inte var så lätt att bryta sig lös utan en katalysator. För det är det inte. När man trasslat in sig i bolån, billån och har barn är det inte så att man lättsamt går hem och säger "du, jag TROR jag kanske har en förälskelse i någon så vi gör slut här och nu"... I vårt fall behövdes bekräftelse på att något var fel, och innerst inne visste jag att OM jag hade sex med denna kille så var jag tvungen att ta tag i saker. Vilket jag gjorde.

Sedan ska jag säga att det jag ser fram emot mest i singellivet är att vara singel och själv (dvs utan vuxen, fast partner). Behöver den tiden innan jag ger mig in i något nytt.

Men nej - jag ville INTE nöja mig. Man har bara ett liv, det är ingen floskel utan en realitet.

Det intressanta är väl att partnern - min man i denna fråga - hade förståelse, men inte ett gäng anonyma människor på nätet

Men ja - ETT liv. Då händer det grejer ibland som är mänskliga; rätt eller fel. Få människor som aldrig felat i sitt liv. Jag har fortfarande en god relation med maken då han sett vad hela vårt liv ihop har gett honom (och vice versa). Det är vad vi bryr oss om, så får andra tycka vad de vill bakom sina skärmar.

Jag har stått för det, som jag skrev. Konsekvenserna i vårt fall blev att jag förstod att jag var tvungen att göra något, min man förstod detta.

Vi är vänner. Alla ser inte världen i svart eller vitt, även en partner som blivit bedragen kan se den större bilden - som min man visade. Han visste att han inte var helt utan ansvar, i och med hans ovilja att under flertalet år inte ens försöka möta mig vad gällde det sexuella medan jag alltid fick anpassa mig efter hans preferenser. Årtionden passerade på det sättet, trots att jag tog upp det. Han vägrade parterapi. Mitt i detta stod jag och blev mer och mer besviken och mer och mer frustrerad.

Så ja, jag är mänsklig. Detsamma är min man. Jag var otrogen, men innan dess vägrade han jämka sexlivet i åratal (och känslolivet genom att han vägrade terapi). Ja, som vi båda kunde konstatera: det ena leder till det andra. Den som är utan synd kan kasta första stenen.

Jag vill inte uttala mig om hur andras förhållanden är. Har lärt mig genom åren att få saker är så lätta som de ser ut på ytan. Har haft vänner jag trott haft det jättebra som blivit slagna, inte haft sex på 10 år, avskytt varandra, levt dubbelliv under många år... Hela tiden har jag trott att de haft det bra, för det har sett så ut på ytan.

Så inte ens i en sådan här fråga tycker jag att jag har mandat att tycka att jag är "lite bättre" för att jag sade som det var till min man. Anledningen att jag gjorde det var att vi kände varandra så väl och jag visste att han inte skulle spöa mig eller kasta ut mig, utan lyssna (i alla fall till slut). Vad vet jag om TS och hennes situation? Det finns ett helt spektrum av relationer där ute, vars vidd och komplikationer jag inte har en aning om.

Det var mycket jag sade när jag tex var i 20-årsåldern. "Jag skulle ALDRIG vara otrogen var en av de sakerna" - och det har jag aldrig varit, förutom med denna man. Som ändå betytt mest, då han är far till mina barn. Men av just den anledningen hade jag också enormt svårt att ta mig lös, vilket jag aldrig kände före honom. Så det blev som det blev; jag tog till något jag visste skulle tvinga mig över kanten.

Det var dåligt av mig, ja. Men överlag (till och med enligt maken) så har jag levt ett vänligt och bra liv. Han har haft det bra, våra barn har haft det bra. Jag har skött om honom, barnen, husdjuren, mina svärföräldrar och mina egna föräldrar. Har tagit hand om vänner och bekanta. Tänkt på andra i första hand, tills frustrationen blev för stor. Och där slant det för mig. Det var en dålig handling, men jag är ingen dålig människa.

Läs igenom tråden så ser du att han vet, tog det bra och vi är vänner.

Det ÄR inte så att människor alltid per automatik tycker att några årtionden ihop raserades pga ett felsteg. I vårt fall vet också han om vad han INTE gjorde för att bidra till vårt förhållande och han ser sex som just sex.

Varför vi skiljer oss håller vi mellan oss, det är inget vi grottar i framför barnen. Barnen är halvvuxna och tar det bra, men vårt sexliv har de inget med att göra faktiskt. Hade jag skilt mig före affären hade jag inte heller sagt till barnen att jag gör det för att deras pappa är kass i sängen liksom...

Men käre tid. Jag bryr mig noll i vad du eller någon annan tycker - det bör du ju begripa. Den ende som hade rätt till sin åsikt var min man. Han gav den, jag tog den. Han ville fortsätta vara gift, jag ville skilja mig. Vi är vänner. livet fortsätter. Ingen är fullkomlig. 

Nu släpper jag denna diskussion, det blir lite enahanda med "guäääh, fatta vilket SVIIIIN du är".

Spelar det någon roll vad jag tycker om TS man och hans åsikter?

Jag har visat vad jag tyckte om MIN man och HANS åsikter, tror knappast TS blir påverkad åt ena eller andra hållet av mina handlingar. Är helt meningslöst att sitta och slänga skit eller moralpannkakor på nätet, hon gör som hon vill ändå - liksom jag gjorde. Hon verkar för övrigt ha lämnat tråden ändå.

Tycker du är duktig på att läsa in dina egna tolkningar i det jag skriver. Har inte uttalat mig åt vare sig det ena eller andra hållet vad gäller TS man, trots det menar du på att jag uttryckt en åsikt i det du skriver ovan.