samtyckesbaserad sexuallagstiftning

Det handlar om mycket mer än det. Jag ska inte behöva säga nej för att slippa bli påsatt. Skulle ta väldigt illa vid mig om det blev en rättegång och domstolen ifrågasatte varför jag inte sa nej. Vad då? Behöver jag det? Varför liksom? Vi kvinnor är inte allmän egendom som man får ta för sig av så länge vi inte skriker.

Jag skulle må lika illa om jag hamnade i domstol för att kvinnan inte sade "ja".

Jag är gift och har haft "bara" 4-5 kvinnor i mitt liv. Kan inte komma på att jag, eller de, frågat före varje samlag "ska vi ha sex"?

Enligt mig kan man säga ja, och nej, på många sätt. Både med ord och agerande.

Dock förstår jag att lagen inte är för mig, då jag är ganska säker på att jag kan känna av situationen och om min partner vill ha sex eller inte.

Dagens lagstiftning bygger ju principen att det är okej att utföra sexuella handlingar på en annan människa (kvinna) så länge hon inte stretar emot. Underförstått att en kvinna inte har någon egen lust eller vilja. Att hon har sex bara för att mannen vill eller för att hon måste.

Inte domstolen kanske med försvaret kanske hävdar att du sa ja. Vilket kommer återigen kommer ställa domstolen inför dilemat, vad sas innan?

En del av remissvaren från domstolarna hävadar ett en samtyckeslagstiftning inte kommer förändra mycket i praktiken vid rättegångar. Vem ska man lita på?

Nej - lagstifttingen är väldigt tydlig. Våldtäkt är sex mot någons vilja. Det som ställer till trassel är dels uppsåtsparagrafen och dels det ofta väldigt besvärliga bevisläget. En sammtyckeslagstiftning kommer inte förändra mycket i praktiken. Blir fortsatt svårt att utreda vad som hände och vad som sagt.

.

Skillnaden med en samtyckesbaserad sexuallagstiftning vore att ansvaret skulle flyttas över från offret till förövaren. Nu ligger fokus på offret - skrek hon tillräckligt högt? Med en ny lagstiftning skulle fokus ligga på förövaren - Tog han sig tid att kolla om partnern ville ha sex? Skulle kännas vettigare.