Skaffa sladdis eller ej?

Ja det är ju sant... du tänker alltså att så länge man är osäker så vill man inte tillräckligt mkt?

Vi har en sladdis som kom nu i maj, storebror är 11 år.

Och det ÄR tufft att börja om!

Visst, det är 100% självvalt och vi har ju haft en bebis förr men det är skillnad när det finns fler som vill ha och givetvis också ska få, uppmärksamhet, tid och engagemang.

Hittills har jag varit väldigt bunden till bebisen, han är snart ett halvår gammal.

Först och främst pga amningen. Och sen fick han kolik och jag tog på mig att vagga runt med honom kväll efter kväll när det var som värst. Men också för att vi fort insåg att det inte funkar att dela på nätterna för någon av oss måste vara " fräsch" nog att orka med i storebrors tempo dagtid. Så pappan är mycket med stora och jag hänger mest med lilla, enklast så.

Men det känns inte helt jättebra om jag ska vara ärlig. Båda får liksom sitt. Men JAG saknar min stora pojke, JAG vill också göra saker med honom.

Sen är det ju lite meck med aktiviteter och sånt. Jag hade sett fram emot att sätta lillen i babyskyddet och ta med honom när stora spelar fotboll exempelvis. Men då lilla avskyr bilåkning och inte heller trivs i vare sig vagn eller sele så har pappan fått ta även den biten. Som jag också saknar.

Stora är sååå kär i sin bror och ingen av oss ångrar såklart att vi valde att skaffa ett till barn. Men det var jäkligt soft med en stor kille som kunde allt själv, åt vanlig mat och framför allt SOV ordentligt!!

Bäbistiden är ju jobbig även första gången - men snart börjar ju allt det roliga.

Visst, har man ungar man servar dygnet runt med att åka på aktiviteter men en 11åring borde väl kunna sköta sig själv en del och längtar för det mesta efter att få göra det?

Vi har en sladdis som kom nu i maj, storebror är 11 år.

Och det ÄR tufft att börja om!

Visst, det är 100% självvalt och vi har ju haft en bebis förr men det är skillnad när det finns fler som vill ha och givetvis också ska få, uppmärksamhet, tid och engagemang.

Hittills har jag varit väldigt bunden till bebisen, han är snart ett halvår gammal.

Först och främst pga amningen. Och sen fick han kolik och jag tog på mig att vagga runt med honom kväll efter kväll när det var som värst. Men också för att vi fort insåg att det inte funkar att dela på nätterna för någon av oss måste vara " fräsch" nog att orka med i storebrors tempo dagtid. Så pappan är mycket med stora och jag hänger mest med lilla, enklast så.

Men det känns inte helt jättebra om jag ska vara ärlig. Båda får liksom sitt. Men JAG saknar min stora pojke, JAG vill också göra saker med honom.

Sen är det ju lite meck med aktiviteter och sånt. Jag hade sett fram emot att sätta lillen i babyskyddet och ta med honom när stora spelar fotboll exempelvis. Men då lilla avskyr bilåkning och inte heller trivs i vare sig vagn eller sele så har pappan fått ta även den biten. Som jag också saknar.

Stora är sååå kär i sin bror och ingen av oss ångrar såklart att vi valde att skaffa ett till barn. Men det var jäkligt soft med en stor kille som kunde allt själv, åt vanlig mat och framför allt SOV ordentligt!!

Tack för ditt svar! Ja aktiviteterna med barnen känns viktiga för oss och det känns synd om det ska bli väldigt lidande pga ett till barn. Förhoppningen är väl att det ska gå lätt att ta med bebisen på de större barnens aktiviteter, men som du skriver så vet man ju inte om det blir så...